Loggbok för S/Y Albatross 2002-12-13

Loggbok för S/Y Albatross 2002-12-13

 

Datum 2002-12-13 2002-12-21
Rutt Rodney Bay Marina, St. Lucia
Position 14 04 590 N
60 56 904 W
Väder Sol 

30

NO 10 m/s 

1125 mmbar

Distans
Erfarenhet

En helt ny kontingent hade vi angjort.

Vi vilade rätt länge denna morgon, snarkningarna ljöd långt fram på förmiddagen. Riktigt sköt att kunna sova ut, våra rullande vaktschemor var nu avverkade. Nu skulle vi vila ut och riktigt njuta i detta tropiska klimat.

Albatross låg nu förtöjd vid brygga C och hamnen börjat att fyllas med ARC-båtar. Ett hundratal båtar hade kommit före oss. Någon slutlig resultatlista kan vi inte få förrän den 21 december, då tävlingen avblåses. Men vi kan redan nu konstatera att vi ligger ibland de första hundra. Ett bra resultat där vi tävlade med många erfarna seglare i en av världens tuffaste och längsta seglats. Vi är alla både stolta och nöjda, då vi nu ligger på däck och suger på karamellen, vårt livs längsta oceansegling.

För första gången gick vi till immigrationsmyndighen för att klarera in Albatross med hennes besättning. Någon inklarering har vi tidigare ej behövt, då vi färdats in EU.

Det ringlade en lång kö utanför myndigheten och där två negerar skötte registreringen. Fina herrar med lite guld på axelklaffarna och fruktansvärt nonchalanta tittade aldrig upp utan läste handlingarna med en stor översittare mentalitet. Nynnade gärna på en karibisk Reggae och viftade takten med sin väl polerade och förgyllda bläckpenna. Här var det till att ta av sig mössan och vara väldigt ödmjuk.

Innehållet i ansökningshandlingarna var myndigheten inte speciellt intresserade av. Huvudsaken var att handlingarna stämplades och East Caribbean-dollar betaldes för varje besättningsmedlem. Dessa avgifter är relativt nya här i Karibien och på vissa öar tas avgifterna inte ut. Man följer med starkt intresse om turistströmmen minskar eller förblir konstant. Troligen kommer alla att införa avgifterna och den lokala stadskassan förstärker sin intjäningsförmåga.

Turismen bidrar med 50 % till bruttonationalprodukten en stor och viktig inkomstkälla. De flesta produkterna är importerade och någon egen industri finns inte.

I denna bördiga jord med bra nederbörd borde man kunna bruka dessa åkertegar och vara helt självförsörjande på jordbruksprodukter och grönsaker. Här är nog det största problemet, inget gitter att sköta ett normalt dagsverk. Tiden bedrivs med att många ”locals” sitter i skuggan och röker marijuana.

Kriminalitet har kraftigt ökat under de senaste åren.  På den välbevakade Rodney Bay Marinan blev flera båtar utsatta för inbrott där tjuvarna kom in sjövägen och tog sig ombord och stal allt av värde. Även under tiden då besättningarna låg och sov.

Uppåt eftermiddagen tog vi en promenad utanför den väl bevakade och inhängde marinan.

Vägarna trafikerades av asiatiska pick-up bilar med överfyllda flak där den ”locals” befolkningen åkte. Dom hängde som klasar i lasträcken och satt som packade sardiner, det tjoades och alla sjöng med i de karibiska låtarna.

Här kändes det att vi kommit till en ny världsdel, här var det verkligen tjo.. och kim..

Det märktes tydligt att man tog dagarna med ro och inte sprängde några blodkärl för att arbeta och göra rätt för sig.
Ett helt nytt samhälle hade vi kommit till.
Alla var färggrant klädda i sina prydliga hattar.

Taxiförarna stannade upp och erbjöd sina tjänster, gatuförsäljarna ropade ut sina erbjudande: “I have a special price for you my friend, only for you my friend

Roligt att ge sig in i prisdiskussion med säljarna. Hutlösa priser är alltid utgångsbudet och det är bara och stå på sig, en tredjedel av priset är i regel det rätta priset.

Gatorna inramas av öppna betongdiken med avloppsvatten, här slänger alla sin skit och plåtburkarna ligger här och guppar tillsammans med övriga engångsförpackningar. Ingen tycks bry sig om att hålla rent och snyggt.

En stor kontrast till de välbevakade hotell- och marinanläggningarna där trädgårdsmästarna välansar gräsmattorna och dagligen krattar stränderna.

En stor sandstrand breder ut sig mot väster, strax söder om marinan. Karibens vågor rullar in och bryter så det vita skummet yr. Vattnet ät kristallklart och ger en ljusblå färg likt vår högsommarfärg på himlavalvet. På ständerna vajar högväxta kokosnötpalmer som speglar sin rogivande skugga i den vita sanden.

Dessa sköna vyer har vi tidigare endast sett på bild i resekataloger, nu är det verklighet.

Vattentemperaturen är behagliga 28 grader.

Se webb: www.stlucia.org

Under söndagen tog vi alla en rundtur på ön med en lokal taxi som vi dagen före hade avtalat ett ”special price”. Taxin skull köra oss runt på ön under hela söndagen till ett totalpris av 100 dollar.

Färden startade klockan nio på morgonen och vi rullade iväg  med välfyllda kylväskor laddade med lemonad och pilsner.

Efter två timmars färd började chauffören att resonera om priset och förtydligade att det var inte  EC-dollar utan US-dollar som var betalningsmedel. En livlig diskussion uppstod och vi bad han köra till baks till Rodney Bay Marina.

Till slut kom vi överens med honom med att reducera priset till EC-dollar som motsvarade cirka sjuhundra SEK. Typiskt allt går ut på att försöka köra upp priserna till turisterna.

Turen gick längs västkusten där en enkel betongväg ringlade sig upp och ner utmed alla vikar som avlöser dessa bergpass. Ön är en vulkanö med många och höga bergstoppar. Det finns endast en väg som i huvudsak går runt ön längs kustlinjen. Ön  mäter 5mil gånger 2 mil.

Bebyggelsen är typisk ”kolonial bebyggelse” där husen är byggda på två meter höga pelare från marken och den ena fasad sidan utgörs av en stor luftig veranda med många utsirningar i trävirket.

I det mindre tätorterna finns det kvarter som husen i huvudsak består av halvruttet virke och korrigerad plåt som är på gränsen att falla i söder av rostangrepp. Många hus är målade med alla regnbågens färger.  I dessa pytte små hus som är så stora som en normal koloni stuga 2 gånger 3 meter lever stora familjer.

På gatorna kryllar det av liv alla ser väldigt välmående ut och har rena och färggranna kläder på sig. Det vimlar av höns och nykläckta kycklingar som går och pickar i de öppna avloppsdikena och det verkar som inte någon äger fjäderfän, ingen bryr sig.

Vi stannar till uppe på en klipphylla som vetter mot havet och rakt nedanför   breder en sagolik vacker vik ut sig, Marigot Bay  position 13 58 05N, 61 01 90W. På bergssluttningarna låg lyxhotellen väl inbäddade i den frodiga och tropiska grönskan och i viken låg segelbåtarna, väl skyddade för Karibiens dyningar, för ankar.

Här växte bananträden vilt i skogarna, på träden hängde det halvmogna och välmatade bananklasar.

På den södra delen ligger två spetsiga vulkanberg som majestätiskt reser sig från havet till drygt tusen meter, Pitit Piton. Vid foten till dessa berg är vulkanen fortfarande aktiv det bublar upp kokhet vatten och svavelodören sticker hårt i näsan. Från denna aktiva del leder en flodfåra det varma vattnet ner mot ett större vattenfall som omgärdas av en botanisk trädgård.

Här ville vår taxiförare att vi skull gå in. Entrépriset var upphissat rejält för han skulle troligen ha sin provision på entréavgiften. Det blev en hård och livlig prisdiskussion. Vi gick fram och tillbaks till kassören och gav vårt bud och vi satt lugnt kvar på de bekväma entrésofforna.

Någon enighet nådde vi inte, först då vi vände på klacken och bad taxin köra vidare rasade priset kraftigt. Då tyckte vi att loppet var kört och vi bad taxin åka vidare. Taxin körde oss då till ett närliggande vattenfall, där det gick utmärkt att direkt pruta ner entrékostnaden.

Här låg vi och badade i den öppna lagunen som vattenfallet bildade från sitt fria fall på femton meter. En skön känsla att stå under det kraftfulla och ljumiga vattenfallet.

Då vi fortsatte färden begärde taxigubben mer pengar för att köra runt ön. Vi bad han fara åt helv……… så att han förstod alvaret. Tydligen gjorda han detta för det blev slut på accederandet. Alla tar sina chanser för att tjäna mer pengar, hederligt eller ohederligt.

I fiskeläget Suofriere köpte vi tre stora Lobsters, som Janne på kvällen grillade i vår ugn, väl insmorda i en smörsås som kraftfullt spetsats med vitlök. Det samkade mums och till detta skaldjur avnjöt vi ett vitt kallt vin.

Efter helgens vila började vi att tvätta, det kördes fem proppfulla tvättmaskiner.  All tvätt hänges upp till tork på den röda livlinan ombord på Albatross.

Hela besättningen jobbade febrilt med att städa, putsa och reparera alla småfel som vi hade fått på båten. Det kändes, att nu skulle snarts tre besättningsmedlemmar mönstra av. Greger och Ulf skulle flyga hem till Sverige.

Tim skulle flyga till USA och Nashville för att där göra karriär på musikfronten med att spela in sin första skiva.

Fint gäng har vi varit, där alla har fungerat perfekt och utfört sina arbetsuppgifter med ett stort engagemang.

Alltid lika tråkigt när en grupp skall splittras. Men allt har sitt slut.

Janne och jag skall segla vidare och före avseglingen skall vi delta på prisutdelningen i ARC.

Greger och Ulf reste under onsdagen den 19 december och Tim gav sig iväg under torsdagen.

Det verkar som alla har koll på besättningarna i en sådan hamn som Rodney Bay, för under tisdagen kom Charlotta Norén från Borås och frågade om hon kunde få segla med oss söder över, då huvuddelen av vår besättning skulle mönstra av.

Vi antog Charlotta som besättningsmedlem, men hon kunde först på torsdag mönstra på.

Charlotta hade tagit ett friår från sina universitetsstudier på Ulltuna i Uppsala där hon läser till Agronom. Trevlig tjej som på egen hand båtluffat från Portugal till Madeira och där vidare med en ny båt över Atlanten till St. Lucia.

Dagen efter kom Anders Qvist och frågade om han kunde segla med oss under julhelgerna. Han kunde mönstra på söndagen den 22 december. Även han fick ok.

Anders jobbade på ön med att bygga ut GSM-nätet med Ericssons produkter för företaget Flextronic AB och var nu ledigt till den andra veckan i januari.

På lördagskvällen den 21 december bjöd ARC oss på prisutdelning.  Ett trivsamt kalas med lite mat och dricka. Kanske i snålaste laget då de flesta besättningarna hade rest hem. Vi var cirka tvåhundra personer som i en stor teaterlokal  hyllade alla pristagarna.

Albatross fick inte något pris, men vi var stolta över vår insats. Vi hade placerat oss på 97:e plats  i totalräkningen och på sextonde i vår grupp.

Ett bra resultat i denna välmeriterade tävling.

Nu var ARC avslutat för våran del och vi går söder över under söndagen, för att fira jul på ön Bequia med ny besättning.

 

Share

Leave a Reply