Loggbok för S/Y Albatross 2003-01-15

Loggbok för S/Y Albatross 2003-01-15

Datum 2003-01-15 2003-01-16
Rutt Plymouth, Gt Courland Bay, Tob Parlatuvier Bay, Tobago
Position 11 12 700 N
60 46 800 W
11 18 200 N
60 39 300 W
Väder Sol och regn 

30

O 8-17 m/s 

1123 mmbar

Distans 14
Erfarenhet

Efter vi tagit upp vårt ankare seglade vi först söder ut för att inte gå på revet Barrel Of Beef som sträckte sig ut någon mil från Fort James.

Där efter tog vi en nordostlig kurs längs fastlandet som bestod av en mäktig bergsformation. Terrängen är här kraftigt kuperad och avslutas i havet med nakna berg som tvärt stupar ner i havet.

Emellan dessa formationer öppnar landskapet upp små vikar med rödgula sandstränder som inramas av frodig och tropisk grönska.

I dessa trakter börjar Tobagos djungel. Nederbörden är riklig då bergen kyler av de inkommande molnen från Atlanten.

Som etappmål denna dag hade vi först bestämt att gå till Englishman´s Bay, med då denna vik inte hade någon bebyggelse gick vi vidare till Parlatuvier Bay.

Det får bli under nästa runda, som vi tar med nya gäster ombord, då vi kommer att gå in i Englishman´s Bay för att där dyka och snorkla för att beskåda alla sköldpaddor som lever i denna vik.

Fiskeredskapen sattes som vanligt ut på akterdäck. Nu var det hög tid att fylla på vårt fiskförråd, den tidigare stora fångsten King Fish var uppäten.

För att öka chansen till fångs seglade vi längs kustlinjen där havet grundar upp från fyrahundra meter till tjugo meter.

Efter en timmes seglats så kirrade en av fiskerullarna, en fisk hade hugget på bleckfisksbetet. Charlotta och Max revade snabbt seglet och jag gick upp mot vind för att få ner vår framfart.

En stor fisk stred i vattnet och Max tog den stora huggkroken och bärgade fångsten, ytterliggare en rejäl King Fish.

Utmärkt mat till oss som vi kunde grilla på stranden.

Parlatuvier Bay ligger även den emellan två bergsformationer.  Inseglingen är trång och lite besvärlig då det i vikens början ligger stora stenrev.

Några sjömärken existerar inte, det var till att ta en enslinje på gatulamporna som stod i en ståtlig rad på den utskjutande betongbryggan.

Då ankaret skulle gå kom körde en lokal fiskare upp på vår styrbordssida och bad oss vänligen flytta till en annan ankarplats längre in i viken på styrbordssidan.

Viken var djup, då vi la ut ankaret pendlade  djupmätaren på dryga 15 meter.

Vår ”Säl” som vi kallar Charlotta dök som vanligt ner för att kolla så att ankaret bitit sig fast. Här var det jobbigt för henne, en bra prestation att fridyka ner till femton meter och där lägga ankaret på rätt köl.

Dessa vatten var perfekta att fånga Lobsters i, viken var djup och omgärdades av stora stenblock. Max och Charlotta startade omgående bygget av vår nätbur som vi skulle fånga Lobsters i. Fisknätet syddes fast på den om givande rostfria stålstommen som Janne hade låtit att förtillverka i Helsingborg.

Under tiden rensade Janne King Fishen. Allt fiskrenset inklusive huvudet trycktes ner i en flaskhalva som vi skurit ut från en femliters vattenflaska.

I natt skulle buren troligen fyllas med hela vikens bestånd av Lobsters.

När mörkret föll simmade vi ut med tinan och sänkte ner denna på tio meters djup strax intill den massiva bergväggen som stupade rakt ner i havet.

Fyra stora King Fish kotletter marinerad Janne och tillrädde en välsmakande pastasallad. Vi tog dingen in till stranden och frågade lokalbefolkningen om vi fick göra upp eld på stranden. Visst fick vi det och vi fyra samlade snabbt ihop en hög med torra och grovvuxna grenar som det var lätt att tända på.

En bra grillglödd trädde snart fram och på denna la vi de väl marinerade fiskkotletterna och en ljuvlig arom nådde snart våra smaklökar. Här fick vi alla en skön kväll tillsammans, för troligen kommer Charlotta att mönstra av då vi kommer till Charlotteville.

Då solen gick upp tog  vi dingen ut till vår Lobsters tina, för att bärga vår nattliga fångst. Men tyvärr,  inte en Lobsters i buren och allt agn var uppäten. Buren hade även vridigt sig runt av havets strömmar. Vi bärgade buren och bestämde oss att ånyo agna den, med Spanska sardiner som vi fortfarande hade i vår frys och sänka ner buren på ett större djup med lugnare vatten.

Nästa dag tog Charlotta och liftade till Charlotteville för att där söka upp den  norska båten som kunde ta henne med till Grenada.

Max, Janne och jag vandrade upp i djungeln för att där söka upp ett större vattenfall. Vi följde en mindre väg som senare övergick till en svårframkomlig kostig. Vägen slingrade sig längs bergsväggen, som lutade skarpt.

Här promenerade vi alla för första gången i en riktig djungel som bestod av många speciella växter där vi endast kände igen ”Tarzans Lianer” och jättestora bambu buskage. Djungeln gav ifrån sig så många egendomliga ljud som vi tidigare inte hört. Färggranna fåglar satt uppe i trädtopparna och sjöng för oss.

Efter att vi tagit oss upp en trehundra meter över havet så kunde vi fastställa att här kunde vi inte hitta något vattenfall för nu hade vi nått bergryggens topp.

Vi gick samma kostiga väg tillbaks och i dalen följe vi bäcken, som var svalkande att vandra i. Efter trehundra meter uppströms forsade vattnet utför en bergskreva och där under hade det bildats en mindre lagun. Alla så dök vi ner i vattenpölen och lät det väl tempererade vattnet skölja av all skit. Härligt att bada i denna djupa djungel.

I dalsänkan växte det vilda bananträd och ett träd hade av sin egen vikt lagt sig ner och på detta växte det en stor välmatad bananklase. Våra ryggsäckar fylldes proppfyllda med bananer som vi hängde upp under däck på Albatross för att där sakta mogna.

Under kvällen agnade vi vår tina med smäckra spanska sardiner och sänkte ner tinan på femtonmeters djup. Äntligen skulle vi fånga stora och välsmakande Lobsters.

 

Share

Leave a Reply