Loggbok för S/Y Albatross 2003-02-15

Loggbok för S/Y Albatross 2003-02-15

 

Datum 2003-02-15 2003-02-16
Rutt Crown Point, Store Bay, Tobago Chaguaramas, Carenage Bay, Tri
Position 11 10 000 N
60 50 900 W
10 40 824 N
61 37 301 W
Väder Sol 

28

NO 4-14 m/s 

1125 mmbar

Distans 67
Erfarenhet Det gäller att inte sluta fiska man vet aldrig när det nappar även om det har känts tungt ibland.

Mörkret låg fortfarande tungt över Store Bay då vår väckareklocka började väsnas.  Klockan visade på halv sex denna söndags morgon.

Lite svårstartade som vi är vid denna tiden på dygnet tog vi till oss en riktig ”willpower” och lyckades kliva ur sänghalmen.

Efter en halvtimmes arbete med att göra Albatross sjöklar kunde vi ta upp ankaret. Det började ljusna då vi hissade storen och mesanseglet, sakta gick vi på motor ut mot öppet hav.

Efter någon sjömil på rakt väslig kurs kunde vi ställa in vår kurs på Trinidads nordvästra hörna, sundet in till Bocademonos, vi gick 256 grader och GPS: N visade 57 nautiska mil till vår första WP.

Vinden ökade till drygt sju meter i sekunden och var stabil från nordost. Storen och genuan spirades ut och vi gick framåt med drygt åtta knop, äntligen hade vi kommit in i en medström som bidrog med en och halv knop. Denna medström hade vi letat efter i tre veckor då vi seglade över Atlanten från Kanarieöarna, men vi fann den aldrig.

En härlig känsla att återigen vara ute på öppen sjö med hela Atlantens kraftiga vågor i ryggen och känna hur vinden  griper tag i Albatross och vi surfar framåt på detta vidunderliga hav.

Janne var snabb på att sätta ut alla fiskeredskapen och jag själv låg och vilade mitt högerben, väl upphissat i sittbrunnen, för att få ner svullnaden i vaden. Bensåren hade inte läkts mycket och en del kött hade börjat svartna. Det var nog till att ta sig till läkare då vi kommit fram till Trinidad, så här kan det inte få fortsätta.

Uppåt förmiddagen åt vi en enkel frukost med kaffe och mysli. Samtidigt som solen väl värmde oss från det klarblåa himlavalvet. Vinden ökade till dryga tolv meter i sekunden och vi gick framåt med nio knop, nu gick det undan. Sjöskummet yrde om oss då vågorna passerade oss, fortfarande en skön söndags seglats.

Nu började fiskespöet att spännas ut som en rejäl pilbåge.
–         Det är en fisk som huggit!

Skrek Janne.

Helt rätt, men fisken var inte så stor att vi behövde sänka farten. Det var en tre kilos Tonfisk som hade försökt att glufsa i sig bleckfiskbetet. Va bra, nu var söndagsmiddagen räddad.

Efter att ha hivat in denna middags fisk la vi oss till ro igen och bara njöt av vår härliga segling.

Men vila blev inte långvarig, nu kirrade fiskrullen kraftigt den löpte ut många meter lina. En kraftig fisk hängde säkert på kroken. Jag tog genast in genuan och Janne försökte att hålla bytet i schack genom att låta fisklinan löpa och då lina slakade veva utav tusan. Då genuan var inne gick jag upp i vind och farten reducerades till knappt en knop.

Nu fick fiskaren veva och det gjorde han, efter tjugo minuter så kunde vi skymta en större fisk, en tonfisk till på fem kilo stred hårt  i aktern på Albatross. Vilken fiskelycka denna söndag, middagsmaten var nu bärgad för ytterliggare ett par dagar.

Och tänk, vi fick ytterliggare två fiskar på denna seglats, spänstiga och muskulösa Tonfiskar, som vi lätt skar ut fina filéer på.

Strax före klockan tre på eftermiddagen närmade vi oss ön Monos som bildar ett sund till ön Trinidad. Öarna är mäktiga, med höjder på ett par hundra meter som direkt stupar ner i havet med en tät djungelliknade skog som så väl bekläder dessa berg.

Vi ändrade kurs mot rak sydlig och gick ner mot Bocademonos och passerade Scotland Bay, som vi hade som alternativ ankringsvik, om vi kom till Trinidad efter det blivit mörkt. I dessa farvatten vill vi inte segla inneskärs då det blivit mörkt, vi vill alltid ha optisk sikt till öar och rev.

Ett fantastiskt vackert landskap bredde ut sig, det var som att segla in i en norsk fjord med färggranna hus som är byggda med snickareglädje på bergslänterna och en fin angöringsbrygga låg intill havsbrynet. Nu tog vi in genuan och gick sakta för motor in mot Chaguaramas.

Här skymtade vi en mycket stor hamn.  Längs land låg det många och stora varv, marinanläggningar och hotell.

Amerikanarna byggde under andra världskriget en utrustningshamn, Chaguaramas, för att säkerställa oljeleveranserna till England och undgå de tyska ubåtarna på Atlanten. Här arbetade då 30 000 soldater med att klargöra transportfartyg till Europa. Basen har USA behållit till 1969 då dom överlämnade anläggningen till den Trinidad och Tobago. Nu används marinanläggningarna till mer fredligt syfte, att i huvudsak serva ”Cruisers”.

Vi gick förbi denna enormt stora marina, för vi hade läst i tidningarna om stora oljeutsläpp i denna hamn.  Vårt mål var Carenage Bay som låg strax runt en mindre halvö.  Då vi rundade halvön kom vi förbi ön Diego Islands. Denna ö inrymde ett stort fängelse som troligen var byggt på början av artonhundra talet och var idag i full funktion. En verklig fängelseö som var omgiven av vatten och kraftiga berg som stupade rakt ner i havet. Här satt säkert alla Trinidads tjuvar.

En spegelblank vik kom sakta fram på babord sida, nu hade vi nåt vårt mål, Carenage Bay. Viken låg väl skyddad omgiven av höga berg och här låg det många segelbåtar.

Trinidad and Tobago Sailing Association (TTSA) har här många ankarbojar för uthyrning. Vi valde att ankra i viken. Strax före  klockan fyra denna söndag hivade vi ut ankaret och hade nu angjort en ny ö här i Karibien, Trinidad.

Vad har nu denna ö att erbjuda och vad skall vi upptäcka här?

 

Share

Leave a Reply