Loggbok för S/Y Albatross 2003-02-23

Loggbok för S/Y Albatross 2003-02-23

 

Datum 2003-02-23 2003-02-24
Rutt Chaguaramas, Carenage Bay, Tri Puerto la Cruz, Hotel Maremare
Position 10 40 824 N
61 37 301 W
10 13 000 N
64 40 000 W
Väder Sol 

28

O 0-20 m/s 

1124 mmbar

Distans 212
Erfarenhet

Söndag morgon och hela viken sjöd av liv, idag var det kappsegling som medlemmarna i Trinidad and Tobago Sailing Association (TTSA) förberedde sig inför. Varje söndag klockan 11 går starten och dem seglar i en bana innerskärs i Gulf of Paria som gränsar till Venezuela.

Vi hade planerat att gå in till kaj för att bunkra färskvatten. Alla kajplatserna var upptagna och då vi frågade, om vi fick ligga en kort stund utanpå någon båt, fick vi svaret att det gick inte för sig.

Dessa båtar låg endast här och tog ombord besättningar och proviant för dagens segeltur. Lite väl nonchalanta, här var det inte möjligt att förtöja utanpå någon annans båt. Därför fick vi snällt gå ut till en ledig bojplats och lägga fast där och vänta tills seglarna gav sig till sjöss.

Strax före klockan elva kunde vi gå in till kaj och där tanka sexhundra liter färskvatten.

Idag skulle vi starta vår färd till nästa mål, en ny kontinent Sydamerika och landet Venezuela. En helt vit fläck på vår karta, för här har vi aldrig tidigare varit.

Albatross stävade ut från Carenage Bay och vi gick vidare på de WP: N som vi hade gått in på för en vecka sedan.  I Gulf of Paria blåste det en sydlig vind på sju meter i sekunden och vi satte fulla segel och gick sakta ut förbi den stora marinanläggningen i Chaguaramas som hade sin söndagsvila, alla kranar stod stilla och vilade.

I viken kryllade det av stora rejäla motorbåtar som drog på allt vad motorerna kunde ge. De flesta med dubbla V8 motorer på flera hundra hästkrafter, dom körde så skummet yrde i 40 knop. Det märks att bensinen är billig i Trinidad, cirka två kronor litern.

Alla fiskeredskapen i aktern sattes ut, nu var det tid igen för att fånga många fina middagar.

Då vi seglade ut genom sundet Bocademonos mot öppet hav fick vi in kraftiga dyningar och vinden vred till ostlig. Perfekt vind för oss,  halvvind och med en knop medströms så loggade vi åtta knop.

Av den lokala befolkningen på Trinidad hade vi fått rådet att gå så långt ut som möjligt från den Venezuelanska kustlinjen. För att undvika överfall ifrån provinsiella pirater.

I dessa farvatten hade det skett många rån under senaste året, där det även hade förekommit att piraterna hade skjutit på besättningarna.

För vår del har vi valt att inte ha några skjutvapen ombord, det får bli knytnäven eller båtshaken som är våra vapen samt att vi ständigt spanar på mindre båtar som går snabbt och försöker att borda oss.

Vår första WP ligger cirka trettio mil från kusten och i riktning mot den Venezuelanska ön Isla de Margarita och då har vi en god marginal till kustlinjen före det blir mörkt.

Kan vi bibehålla vår goda fart borde vi komma fram till Isla de Margarita strax efter soluppgången i morgon bitti. Här skall vi passera ett smalt sund där det säkert finns många nätfiskare som drar sina nät och dom är inte så noggranna med att tända sina lanternor.

Varje båt som vi spanade in i horisonterna följe vi väl och det var mest små fisketrålare som gick många mil ifrån oss. Då mörkret kom valde vi att köra tre timmars vaktpass. Senare på natten gick vinden ner och Albatross makade sig fram med fyra knops fart. Med denna takt kommer vi inte fram till Isla de Margarita förrän uppåt förmiddagen.

Vid soluppgången kunde vi skymta flera stora öar i väster som kraftfullt reste sig från havshorisonten. Alla öar är vulkanöar med höga berg uppåt några tusenmeters höjd.

Här valde vi att ta en sydligare kurs in mot fastlandet för att få kortare väg till Puerto la Cruz. Vi gick ner mot ön Coche och gick in i sundet mot halvön Caúpano.

Landet var väldigt kargt, en stor sandöken bredde ut sig med rödbrun färg och all vegetation var grå och låg i vintervila. Här hade det inte fallit något regn på en längre tid.

Regnperioden i norra Venezuela kommer först i juni till oktober, där i mellan kommer det inte något regn, solen lyser varje dag från en klarblå himmel.

Vattentemperaturen är fyra grader lägre än på de Karibiska öbandet och det märkte vi, för uppåt eftermiddagen tilltog vinden från öster och med den kom det en kylig bris, kvicksilvret visade +240C.

Den kylslagna vinden fick oss att ta på en tröja, för första gången här i det Karibiska havet.

Under eftermiddagen låg vi i sittbrunnen och bara njöt, i solgasset, av att Albatross gick framåt med en god fart på sju knop. Men trots vår fina gång skulle vi inte komma fram till Puerto la Cruz före solnedgången, tidigast klockan 21.00 borde vi var framme.

I vattenbrynet efter oss glimrade det likt guld, det var en guldmakrill som huggit på en av fisklinorna. Den hade säkert dinglat där en bra stund för fisken var totalt utmattad och lätt att hiva in. En fin fisk på tre kilo, som Janne snabbt fileade, för att i kväll hamna i stekjärnet.

Då solen gick ner vid halv sjutiden närmade vi oss öarna Chimana Grande och La Borracha. I mellan dessa öar skulle vi vika söder ut och gå direkt mot marinan In El Morro i Puerto la Cruz.

Strax intill dessa farvatten var det markerat en ankringsredd för oljetankers. Visst var här båtar ett tiotal supertankers låg här för ankar och väntade på att få komma till kaj för att tanka olja på någon av utskeppningspirarna.

Vi fick senare berättat för oss att då strejken var som värst, under januari månad i Venezuela, låg här 48 stycken supertankers och väntade. Det var så illa att militären hade gått ombord för att hjälpa till med vakthållningen.

Enormt stora plåtschabrak som tornar upp sig i nattmörkret, men dom låg tursamt stilla och vi seglade på ett säkert avstånd från dessa stora båtar.

Efter att vi styrt söder över tilltog vinden till kulingstyrka och vi gick på en halvvind med endast halva genuan och mesanseglet satt.

I nattmörkret kunde vi nu skymta en styr- och babordsboj som markerade öppningen in till Marinas In El Morro, där vi skulle försöka att navigera oss fram till hotellet Maremares marina.

Hela området är ett utgrävt kanalsystem som liknar Venedig. Med nybyggda och smakfulla byggnader som kantrar dessa kanaler. Området mäter cirka fem gånger fem sjömil en enorm storsatsning som påbörjades för tjugo år sedan.

Albatross stävade sakta in i kanalsystemet med Janne i fören, med en enkel kartbild i näven, där han spanade på bojar och gav mig order om vilken riktning vi skulle gå. Vi gick länge och väl i detta nattmörker och styrde mot styrbord.

Vad vi var imponerade, här kantrades kanalen av många färgglada byggnader och vad stort detta system var!

Tidvattennivån var på lågvatten och vi gled ett par gånger sakta upp på små grund som vi kom av lika fort som vi gick upp på dem.

Efter en fyrtio minuters färd kom vi fram till något som liknade hotellet Maremares. På kaj ropade vi till vakterna och frågade om vi kommit till rätt hotell.

Det var rätt och nu skulle vi försöka att gå till kaj med att förtöja fören i en boj och backa in.

Vi tog fram den nyinköpta båtshaken för att för första gången använda denna till att fästa förtampen i. Tyvärr fungerade inte mekaniken eller så var det jag som inte klarade av att få den fast på bojen. Vi gled då av den starka sidoströmmen in på babordssidan mot den närliggande båtens förtamp och med Albatross tyngs så kapade vi denna.

Nu blev uppståndelsen stor på kaj och det sjösattes dingar för att styra upp den närliggande båten.

Efter ett nytt försök fick vi fast förtampen och kunde då backa in till kaj där det stod minst tio behjälpliga ”sjömän” och tog emot aktertamparna.

Skönt nu hade vi angjort världsdelen Sydamerika och det var behagligt att trampa ny mark i Venezuela.

 

Share

Leave a Reply