Loggbok för S/Y Albatross 2003-02-25

Loggbok för S/Y Albatross 2003-02-25

Datum 2003-02-25 2003-03-16
Rutt Puerto la Cruz, Venezuela(tor) Islas Arapos
Position 10 13 000 N
64 40 000 W
10 15 500 N
64 28 000 W
Väder Sol 

32

O 0-14 m/s 

1125 mmbar

Distans 34
Erfarenhet Venezuela har bjudit på oerhört många fina upplevelser, landet har mycket att erbjuda. Det berättas alldeles för mycket negativt om nationen inom seglarkretsarna.

Alltid lika spännande att ta sig upp på däck för att betrakta omgivningen i dagsljus när vi angjort en ny hamn i mörker.

Tidigt på tisdagsmorgonen stod vi och beundrade den nya marinan som låg i anslutning till lyxhotellet Maremares med fem stjärnor.

Se webb: www.maremares.com

Längs den trehundra meter långa kajen låg det ett tiotal segelbåtar och tjugo stora motorbåtar förtöjda alla med tamp i fören till boj.

Till varje båtplats fanns det en servicepelare där vi kunde ansluta vatten, el, telefon, kabel-TV och Internet. En lyx som vi aldrig tidigare nyttjat.

Strax ovanför kajen bredde en pool ut sig med flera halvrunda badvikar och var omgärdad på poolkanten av ett par hundra bekväma solstolar med en grillbar och en dricka bar där kokospalmernas lummiga trädkronor gav en behaglig skugga.

En helt fantasiskt vacker anläggning där de fem stjärnorna verkligen glänste.

Här skulle vi bo på Albatross i tre veckor tillsammans med min hustru Eva och min dotter Jessica och hennes pojkvän Mats som kommer och hälsa på oss på fredag.

Vi hade förbokat båtplatsen via Internet till hotellet, för normalt är det fullbelagt vid denna årstiden.

Då Venezuela har genomlidit sin största strejk i landets historia har nu alla turisterna försvunnit från landet och överallt finns det gott om båtplatser och hotellrum.

Båtplatsen fick vi förhandlat fram till ett bra pris på, 15 US-dollar per dygn, där det ingår att vi får utnyttja alla hotellets faciliteter.

På kaj intill vår förtöjningsplats satt det två vakter som var kraftigt beväpnade där båda hade grovkalibriga revolvrar och en hade även ett pumphagelgevär.

Vi vinkade och dom hälsade rofyllt tillbaka. Dessa herrar får vi allt hålla oss på go fot med, viskade vi till varandra.

Vår nya granne John från Huston i USA, som vi kapade bojtampen för igår kväll, klev även han i land och vi hälsade på varandra och berättade om våra seglaräventyr.

John har varit här i flera år tillsammans med sin hustru och dom stormtrivs! Dock hade det varit lite problem att skaffa förnödenheter under strejken.

Dom använder denna marina som hemmabas här i Venezuela och seglar ut i Karibiska havet under några veckor och glider runt i den stora skärgården som finns här på denna kuststräcka, en ofördärvad och ofta obebodd övärld.

Han pekade lite reserverat på vaktmanskapet som vilsamt satt i sina fåtöljer och sa:

– Säkerheten är en av de bästa här i Puerto la Cruz, det kommer inte någon okänd förbi dom där, så här kan ni känna er trygga.

Marinans hamnkapten Patrick kom och hälsade oss välkomna till Venezuela och visade oss runt på anläggningen. Han informerade oss om att inte promenera omkring på öppen gata i Puerto la Cruz under de mörka kvällstimmarna.

– Tyvärr finns det för många tjuvar och banditer, sa han

Vi hade visserligen blivit varnade om att kriminaliteten är stor här i landet och likaså en stor fattigdom. Då det under det senaste tio åren gått kraftig utför med Venezuelas ekonomi. Snart förstod vi alvaret, då vi tog en promenad i det närliggande området intill hotellet.

De flesta butikerna hade en beväpnad vakt som med sitt skarpsinne spanade in eventuella tjuvar och rånare.

Ett stort bostadsområde var omgärdat av ett högt stängsel med överliggande taggtråd där alla boende och besökare och passerade en spärr med skjutklara vakter. Trots denna omsorgsfulla säkerhet så var alla fönster och dörrar till balkongerna galler inklädda.

Faktum är att husen liknar mer ett fängelse än ett fredligt bostadsområde.

Tydligen finns det stora problem med tjuveriet eller så har alla vidtagit kraftfulla åtgärder för att stävja kriminaliteten.

Vi gick runt och bara glodde och var allvarligt förvånade av den nya värld som vi kommit till.

På gatorna myllrar det av stora amerikanska bilar mestadels Ford och Chevrolet med kraftiga mullrande V8 motorer. De flesta av dessa äldre bilar saknar både lyktor, nummerplåtar och plåtchassi. Verkliga skrothögar, här rullar allt som går att köra.

En del nya fräcka jeepmodeller med fyrhjulsdrift förekommer också bland bilmodellerna.

De flesta förarna saknar legalt körkort, dom har helt enkelt köpt ett körkort genom att muta en körlärare.

Många kör omkring och är rejält berusade och det tycks inte vara något större problem, förrän föraren inte kan stå på sina egna ben.

Polisen ingriper när detta läge är nått, men även här går det att muta sig ur situationen.

Några bilförsäkringar finns det knappast, de flesta kör omkring oförsäkrade.

Så vi förstår nu  varför vi blev varnade då vi korsar en väg:

– Var väldigt försiktiga, man vet aldrig vad det är för en tönt som sitter bakom ratten.

För att kunna besvara ett väpnat överfall så har många en revolver i ”lomman” eller ett hagelgevär bak ryggstödet i sin bil.

Vi kände nu att vi hade kommit till den moderna ”vilda västern”.

Där cowboyen är utbytt till oljerallare och hästen är ersatt med en stor amerikansk bil.

På onsdag kvällen blev vi inbjudna till ett cocktail party där alla sjöfarare var inbjudna. Ett prydligt drickabord och ett bord med lite småvarmt stod uppställt på bryggan.

Varje vecka bjuder hotellet alla besättningarna på detta kalas, fri dricka och mat serveras under en timme. Ett populärt arrangemang för alla seglare.

Här stiftade vi många nya bekantskaper, vi blev särskilt välbekant med Hans. En trevlig österrikare, som tidigare i Österrike hade drivit en större byggnadsfirma. För 15 år sedan kom han till Venezuela och arrangerar här fisketurer för turister och är allmänt en fixare som kan greja allt.

Efter kalaset åkte vi med Hans i sin stora Chevrolet, ett vrålåk med nio passagerarplatser och troligen en stor V8 under motorhuven, till hans stampub. En stor och luftig pub som låg intill stranden där vi tillsammans avnjöt ytterliggare några goda pilsner.

Vi kom att diskutera vad vi kan jobba med och då vi nämnde bland annat elektricitet, Hans sken upp.

Exakt den hjälpen behövde han i morgon, han hade åtagit sig att installera en dieselgenerator på en stor motorbåt, som en rik kuban ägde.

Janne erbjöd sig direkt att hjälpa till.

– I morgon klockan åtta är jag hos dig Hans jag anropar din firma ”Holyday Charter” på kanal 72 då jag går in i det södra kanalsystemet, så får du lotsa mig hem till ditt hus.

Kanalsystemet är stort och det är enkelt att köra fel i alla dessa kanaler.

Vi avslutade kvällen uppåt småtimmarna därefter körde Hans lugnt och sansat oss hem till Maremares i sin Chevrolet.

Tidig torsdag morgon tog Janne dingen och styrde mot Hans hus, som skulle ligga på de södra kanalanläggningarna.

Jag började själv att arbeta med det typiska underhållet på båten, det var mycket som skulle ordnas före vi fick storfrämmande på lördag kväll.

Hans svarare Janne efter att han anropat många gånger, inte trodde han att Janne skulle ställa upp och hjälpa honom.

Nu sattes det igång ett intensivt arbete under flera dagar och dom hade stora svårigheter att skaffa vissa installationsdetaljer. Då de flesta grossisterna hade tomma hyllor efter den stora strejken.

När kubanen tog över båten var han mäkta imponerad av den professionella installationen och han beställde direkt mer jobb av Hans. Nu var Hans och Jannes orderbok välfylld under ytterliggare några dagar framöver.

Hans blev vår nya vän här i Venezuela och han hjälper oss med många vardagliga ting. På fredag kvällen åkte vi gemensamt till Barcelonas flygplats där Eva, Jessica och Mats skulle landa med kvällsflyget från Caracas klockan 20.00. Hans sa direkt att alla flyg är minst tre timmar försenade i detta landet.

Men plikttrogna som vi är var vi på flygplatsen på utsatt landningstid.

Nu förstod även vi att det där med kommunikationer och att hålla utsatta tider var det lite si och så med.  Troligen var planet försenat med minst tre timmar.

Allt var stängt på flygplatsen, sista planet skulle komma klockan åtta.

Att ankomsthallen var fylld med hundratals människor som väntade på ankommande passagerare, ja det brydde man sig inte alls om. Allt skulle stängas som planlagt.

Vi tog bilen och åkte iväg till en liten restaurang som låg väl gömd i ett industriområde intill flygplatsen, ett mycket anspråkslöst ställe.

Här beställde vi vars sin pepparstek och Hans gav order till servitörens hjälpreda att då pilsnernivån närmade sig botten på ölglaset skulle han genast servera en ny.

Hjälpredan fick bära fram mången pilsner under vår måltid och vi blev serverade den godaste pepparsteken som vi ätit. En gigantisk mörad oxfilé med en välsmakande sås som vi mumsade i oss.

När klockan närmade sig elva gav vi oss iväg till flygplatsen och Hans hade rätt, planet var tre timmar försenat.

Det var ett kärt möte att krama om de långväga resenärerna från Sverige. Via Köpenhamn, Madrid och Caracas hade färden gått.

Genom Hans blev vi även bekanta med Wolfgang som kommer från Tyskland och arbetar inom transportbranschen för företaget Pinaalpin, där hans stora kunder finns inom oljesektorn. Samt Patrick som kommer från England och arbetar i samma bolag som Wolfgang men är placerad på huvudkontoret i Caracas, av alla blev vi bjudna på flera motorbåtsfärder i den yttre skärgården där vi fiskade, badade, festade och sköt prickskytte med en Glockpistol av kaliber 9 mot mål i sjön.

Helt underbara dagar i glada vänners lag och med deras stora gästfrihet lärde vi känna landet Venezuela.

Genom våra motorbåtsrutter i skärgården har vi utforskat några öar och den behagligaste ön som vi föll för var ön Arapos. Det är två förtjusande öar som ligger öster om Puerto de la Cruz med flera levande korallrev i det omgivande grunda vattnet.

Hit satte vi segel och seglade längs kusten där vi blev uppvaktade av delfiner som ville leka med Albatross.

På öarna dök och snorklade vi samt utforskade en helt underbar vattenvärld och avslutade dagarna med en grillafton i den intensivt lysande aftonsolen.

Under den andra veckan valde Eva och jag att ta oss söder ut mot delstaten Guayana.

Mats och Jessica tog sig med snabbåten till Isla Margaritas som även Janne och Hans valde.

Vi bestämde oss för att utforska den sydöstra delen av Venezuela. Med en enkel och billig taxi tog Eva och jag oss till staden Ciudad Bolivar som ligger vid floden Orinoco, 420 km uppströms från Atlanten och i ett av det största landskapet Guayana som gränsar till Brasilien.

Staden bildades 1764 då den levde ett lugnt och behagligt liv lång ifrån krig och annat elände som härjade här under denna tid. Det var först 1817 som staden befriades från den spanska ockupationsmakten och blev därefter en bas för det fortsatta befrielsekriget mot spanjorer och engelsmän. Idag är orten en stor handelsmetropol med mycket intressant arkitektur från den femtio år långa kolonialtiden.

Genom ett prärielandskap gick färden på en spikrak väg, där sikten är milsvid mot horisonten. All växtlighet har nu sin vintervila och gräset är gulbränt, buskar och träd saknar sina löv. Ett ödligt landskap breder ut sig.

Stora boskapsrancher kantrar huvudvägen där boskapen betar på det nu magra betet. Enormt stora arealer där varje gård har minst tio tusen hektar. Markerna som odlas ligger ofta i anslutning till floder där bönderna då kan konstbevattna.

På dessa prärievidder står många klassiska oljepumpar uppställda, pumparna ser ut som stora förväxta åsnor med långt tryne som bara står där och nickar dygnet runt år ut och år in och bara pumpar upp denna åtråvärda oljan.

Från dessa oljekällor pumpas det enorma mängder, som sedan transporteras i rörledningar ut till kusten där en del raffineras och viss olja direktexporteras på stora tankbåtar.

I marken vimlar det av stora och små rörledningar, det verkar som hela landet är väl armerat, med dessa ytligt förlagda ledningar som transporterar all olja och gas från dessa oljefyndigheter.

På prärievägen var det vägspärrar på vissa avsnitt med cirka två mil emellan dem. I spärrarna satt det poliser och militärer som spanade på alla trafikanter, dom var alla var utrustade med kraftiga automatvapen och alla bar skottsäkra västar.

Här var det viktigt att gå ner i hastighet och föraren måste ta ner sin sidoruta, då han med en enkel handrörelse fick ok från bevakarna kunde farten åter ökas.

Sänkte inte bilen hastigheten, ja då kan jag se scenarier där alla som var beväpnade pangade på med sina bössor mot ”boven”.

Även här är lever fortfarande tidsepoken ”vilda västern”.

I Caracas dödas varje dygn cirka 180 människor i skottdramer, hur stor siffran är i hela landet vet jag inte. Men den är säkert hög, för alla åker och går omkring beväpnade.

På vägen går det många och tunga transporter det är mestadels USA tillverkade lastbilar av märkena Mack och Kodak med CAT dieslar stora och klumpiga lastbilar.

En venezuelan sa så här:

– Volvo- och Scania bilar är mycket bra fordon, men dom är för komplicerade för oss, det är för mycket elektronik i dem.  För oss gäller det att kunna reparera med en enkel skiftnyckel och blyklubba.

Både på ön Isla Margaritas och på vår tur söder ut mötte vi inte några turister, det verkar som hela världen har bojkottat Venezuela på grund av den långvariga strejken. Men nu finns det en ljusglimt i allt eländet, de första charterturisterna från Danmark och Holland landar på Isa Margaritas i nästa vecka.

Landet är väl värt ett besök här är mycket att se och uppleva. Framförallt vill jag framhålla den låga prisnivån:

     

  • Bensin  38 öre litern
  • Diesel  24 öre litern
  • Dricksvatten på fem liters dunk, 2 SEK per liter
  • Taxi 35mil 70 SEK per person
  • Hotellrum med dusch och med en enkel ventilator 44 SEK för två personer. Frukost ingår ej men en stor frukttallrik rikligt med nätmelon, vattenmelon, ananas, papaya och bananer 11 SEK och på denna frukost blev vi rejält mätta.
  • Färsk kycklingfilé 22 SEK kilot
  • Välhäng och mörad ryggbiff 32 SEK kilot
  • Röd paprika 8 SEK kilot
  • Apelsiner 2 SEK kilot
  •  

Under söndagen tog vi oss åter till flygplatsen för att ta farväl till Eva, Jessica och Mats som flög hem till Sverige för att hälsa på våren.

Janne och jag har en del arbeten som skall utföras på Albatross bland annat är det mycket som vi skall proviantera här i Venezuela.

Nu går även vi tillbaka till vardagen, vår semestervistelse här i Venezuela börjar att gå mot sitt slut.

Bensåren på höger ben är svårläkta

Share

Leave a Reply