Loggbok för S/Y Albatross 2003-03-21

Loggbok för S/Y Albatross 2003-03-21

 

Datum 2003-03-21 2003-03-24
Rutt Puerto la Cruz, Hotel Maremare Oranjestad, Aruba
Position 10 13 000 N
64 40 000 W
12 31 038 N
70 02 276 W
Väder Sol 

33

O 0-14 m/s 

1122 mmbar

Distans 342
Erfarenhet

Tidigt fredag morgon gick väckningssignalen, idag skulle vi starta vår seglats mot Panama.

Patrik, hotell Maremares trevliga hamnkapten, stod på kaj och vinkade farväl. Alla förtöjningstrossarna lossades. Ut i kanalsystemet stävade vi förbi alla dessa vackra hus som kantrade detta jättestora kanalsystem, som vi döpte till Sydamerikas Venedig.

Strax före kanalutloppet mot Karibiska havet skulle vi gå in och fylla på diesel. En enkel mack låg på den yttre pirarmen.

Då vi skulle förtöja Albatross kunde vi inte komma intill kajen, det var för flatt och vi fick nöja oss med att stå på grund i denna lera som så väl höll fast oss vid kaj.

Här fyllde vi upp tankarna med diesel till det fördelaktiga priset av 24 öre litern.

Därefter gjorde vi gynnsamma affärer med CD-skivor som mackfolket sålde. Under tiden hade tidvattnet lyft Albatross så pass att vi lätt kunde gå ut i kanalen och sätta kurs mot Aruba.

Med en värmande sol på det klara himlavalvet stävade vi återigen ut mot ankarredden som låg strax utanför Puerto la Cruz och beundrade alla dessa jättetankers som låg på redden i väntan på att få komma in till kaj och lasta olja.

Färden gick ut i sundet mellan fastlandet och ön Tortuga på en nordvästlig kurs. Vinden fick vi in från styrbord sida och Albatross gjord bra fart, i detta turkosblåa vattnet.

Senare på eftermiddagen började sjösjukan att angripa Curt. Det var fyra år sedan han senast var till sjöss och han var rätt bleck om nosen.

Trots att vi försökte få honom att ligga i sittbrunnen och få frisk luft, envisades han med att gå ner och lägga sig i förpiken. Som är ett av de sämsta ställena att ligga i, då vi seglar i grov sjö.

Janne och jag valde att ta alla vakterna och köra  dessa i fyra timmars pass.

Under natten mötte vi många supertankers som var på väg in och på väg ifrån kusten. Alla höll upp väl mot oss och det märktes tydligt att dom hade en bra pejl på vår kurs och fart.

Ännu en gång berömde vi vår hemmagjorda radarreflektor som sitter i mesanmasten och reflekterar så väl dessa radarvågor.

Under det första dygnet gjorde vi en bra seglats på 152 nautiska mil.

Fiskeutrusningen var som vanligt monterad i aktern kompletterad med en ny fiskemojäng likt en ”Formel ett bil” därför döptes fiskeprylen efter den berömda formel ett föraren  till Emerson Fittipaldi.

”Bilen” löper alldeles i vattenbrynet och drar efter sig tre krokar agnade med färggranna bleckfiskar.

Första dagen Emerson Fittipaldi fiskade så högg några stora fiskar av bleckfiskarna och mumsade i sig betet och det hänge endast tre tomma tampar kvar.

Nya linor monterades och nu med wire och det gav resultat, på kort tid högg det tre mindre tonfiskar som vi snabbt fileade och fräste upp i stekpannan.

Nu var middagsmaten räddad för vår fortsatta färd mot Aruba.

De sista dygnen gick vinden kraftig ner i styrka och vi gled sakta fram med några knops fart.

Under de tredje dygnet gjord vi endast 120 nautiska mil.

Det passade oss bra för vi vill komma fram till Aruba i dagsljus, för vi saknar detaljerade hamnbeskrivningar, vi vet inte vilken hamn som vi kan gå in och förtöja i.

Tidig måndag morgon skymtade vi en ö i riktning klockan ett. En långsmal ö med högre berg i mitten.

Vi styrde upp och gick längs kustlinjen på nordvästlig kurs. Då vi kom utanför den sydöstra udden tornade det upp sig en enorm industrianläggning med mängder av höga skorstenar som formligen pumpade ut en gulaktig rök.

Här låg en svavelsyrefabrik och två oljeraffinaderier en mycket tung och skitig industri.

Hela kustlinjen på tio nautiska mil var en stor naturlig hamn med ett djup på trettio meter intill land. Hamnarna skyddades av långa rev som även dom täckte kusten med rejäla öppningar in i lagunerna och även här låg de tunga industrierna tätt.

Vi hade tidigare hört att ön Aruba var ett eldorado för turister.

Hade vi kommit till fel ö?

Här finns det allenast stora skitiga fabriker.

Då vi närmade oss den norra delen av ön kunde vi skymta två stora fräscha kryssningsfartyg som låg förtöjda en bit in i lagunen.

Vi var nu på väg in till den största staden Oranjestad.

Ön Aruba är en holländsk koloni som har ett eget självstyre med egen valuta Aruba florins, med en kurs på en US-dollar = 1,80 Aruba florins.

Aruba ingår i de holländska Antillerna ABC – öarna  där Curacao och Bonaire även hör till. De officiella språken är Holländska och Papiamento, en mixning mellan Holländskan och Spanskan.

Engelska och Spanska är det också många som pratar. De flesta gästarbetarna kommer från de spansktalande länderna i Sydamerika.

Hela staden Oranjestad och trakten runt om framförallt norr över är endast uppbyggt för turistnäringen allt är tax-free med inriktning på USA turisterna.

Det finns 36 stycken casino på ön ett lyckoland för spelgalna turister och alla casinon är öppna dygnet runt under alla veckans dagar.

För oss svenskar är det inte speciellt billigt men med US-dollar på fickan är det ett gynnsamt prisläge. I centrum av staden vimlar det av juvelerare och kosmetikabutiker.

Jag har funderat på vilket kön vänder alla dessa butiker sig till? Mannen eller kvinnan?

Varje dag kommer det nya kryssningsskepp och av dessa dräller det av flera tusen nya och köpglada resenärer.

Vi seglade in till Oranjestad och hittade här en liten marina i den inre hamnbassängen med plats för ett tretiotal båtar. De flesta båtarna som låg förtöjda här var stora motorbåtar och gick ut med turister som var intresserade av havsfiske.

En dagstur kunde man få för cirka sexhundra US-dollar, billiga fiskar.

Vi förtöjde med en akterlina på en boj och på kaj hjälpte vår nye båtgranne oss att förtöja Albatross.

Grannen var fransman och hans fru kom från Australien och dom var på väg hem via Panamakanalen till Sidney.

När vi nu kom in i den lugna hamnbassängen och det inte fanns tillstymmelse till en lätt bris kom värmen. Kvicksilvret klättrade upp till +35 grader, det märks att vi närmar oss ekvatorn.

Marinan låg vackert placerad intill en större hotellanläggning med en frodig palmbeväxt park, Wilhemina park.

Priset för en båtplats var 40 US-dollar per natt och i priset ingick att vi fick utnyttja alla faciliteterna som hotellet hade. Det märktes tydligt att här närmade sig kostnaderna den amerikanska nivån.

Under eftermiddagen försökte vi skaffa flygbiljett till Curt som skulle flyga hem till Miami. Det visade sig att det inte var så enkelt att ta ett direkt flyg till US.

Första flyget gick först nästa morgon klockan sju och han fick då byta på ön Curacao och där flyga vidare till Caracas i Venezuela och övernatta där, före slutdestinationen till Miami.

En verkligt krånglig hemfärd, men han var så medtagen att han inte tålde en längre färd till Panama, därför valde han att mönstra av här.

I hamnen gjordes under kvällen en filminspelning med spännande agentscener med helikoptrar och pampiga fyrverkerier, då ett av kryssningsskeppen gick ut. Detta dramatiska verk kunde vi från vår parkettplats i Albatross sittbrunn beskåda.

Vi bestämde oss att gå vidare nästa dag mot vårt mål San Blas i Panama, denna amerikaturism är vi inte intresserade av.

 

Share

Leave a Reply