Loggbok för S/Y Albatross 2003-03-30

Loggbok för S/Y Albatross 2003-03-30

 

Datum 2003-03-30 2003-04-04
Rutt Isla Porvenir, San Blas, Panam Cayos Los Grullos, San Blas, P
Position 09 33 415 N
78 56 918 W
09 30 433 N
78 51 179 W
Väder Sol 

32

O 8-15 m/s 

1022 mmbar

Distans 32
Erfarenhet

Lagunen var väl skyddad från sjön som bröt kraftigt i de yttre reven, inte en kursning gick på havsyta. I viken låg ytterligare tre båtar, alla från USA.

Isla Porvenir är inte bebodd av någon lokalbefolkning, här finns endast en myndighetsbyggnad ett hotell och en mindre flygplats.

På den närliggande ön bor det många indianfamiljer och fem kanoter var direkt på väg mot vår ankarvik med fyra indiankvinnor i varje. En kanot styr rakt upp mot oss och lägger till på styrbord sida.

Alla har en stor plastburk fylld med broderade indianska konstverk, mola. Dom lyfter upp hantverken och  säger:
– Give me ten dollars!

Deras ödmjuka blick ger oss dåligt samvete, nog borde vi köpa något av dessa arma människor. Dom är alla väldigt vackert klädda i  färggranna och enkla kläder.

Dessa kvinnor ser ut som de vackraste fjärilar!  Färgmässigt är de enastående. Trots deras charm köper vi inte något och vi svarar:
– Mañana

Efter ett flertal liknade turer så paddlar indianerna vidare till nästa båt och då dyker det upp nya kanoter och vi får ytterliggare erbjudande. Vårt svar blir lika det första och Janne säger:
– Du skall få se imorgon kommer alla indianerna tillbaka och kräver att vi köper av dom.

Janne hade rätt nästa dag så låg alla kanoterna i kö vid Albatross och krävde att vi köpte något av dom, ett ryssligt kaklade var det.  Av dom som var först i kön köpte vi två vackra broderade mola.

Kanoterna, cayuccos, är byggda efter samma metod som våra förfäder, stenåldersmänniskorna, använde för sina farkoster.

Indianerna väljer ut ett ståtligt ädelträd i djungeln och från stocken formar dom ett bra skrov och som sedan gröpas ur.  Resultat blir en snabbgående och stabil kanot med en längd upp till tio meter.

Med ett fantastiskt lugn sitter dom och paddlar dessa båtar. Den som sitter längs bak gör en speciell rörelse med sin paddel och båten styr rakt och stabilt mot sitt mål.

Då indianerna går längre sträckor, mellan sina öar, hissas ett storsegel och en fock och seglingen går framåt med bra fart och en fullastad kanot, ofta med stora vattentunnor ombord. Allt färskvatten hämtas långt uppe i floderna och varje dag går det ett lämmeltåg av kanoter för att hämta vatten.

Här löper det dagliga livet vidare som det gjort i många hundra år.

Det som skyddat indianerna från yttre intrång är att hela San Blas inklusive fastlandets djungel är en frizon i Panaman.

Här har indianerna själbestämmande rätt. Några vägar finns inte genom den ogenomträngliga djungeln. Traditionerna har fått vara kvar, en del helt orörda, en del spännande och en del främmande för oss.

Indianerna lever i ett matriarkat där kvinnorna ärver och äger all mark och gör affärer samt syr alla de vackra konsthandverken. Männen nöjer sig med att sköta det jordiska med att fiska, jaga och handlägga politiken.

Det är mannen som flyttar hem till kvinnans familj vid giftermål. Flickor är därför mycket uppskattade, då dom bidrar till att utöka familjen med ytterliggare en medlem.

Språket som talas här är både spanska och kuna, några kan även tala lite engelska.

Detta land har många kulturella traditioner, indianerna lever i samspel med naturen. Med många heliga träd, med andar som bor i vattnet och på vissa ställen dit endast de heliga männen, neles har tillträde till.

På Isla Porvenir hade myndigheten ett större ”kontor” där tullen var stationerad och här kunde vi checka in Albatross och få ett permanent seglingstillstånd i Panama under tre månader till en kostnad av 98 US-dollar.

I denna så kallade myndighetsbyggnaden blev vi bemötta av en vänlig och kortvuxen indian som hade hand om clearingen. Indianen satt bakom ett fullbelamrat skrivbord som inte röjdes för ofta och omgiven av en mängd dokument som låg i stora högar på golvet längs ytterväggarna, här stod även alla de uttjänta skrivmaskinerna totalt igenomrostade de äldsta hade säkert passerat femtio års strecket.

En riktig misär där alla fönsterrutorna var borttagna och undertaket höll på att falla ner.

Då byggnaden var ny hade den även utrustas med elektricitet, men nu gapade alla eldosorna tomma och lamporna hade hamnat hemma hos någon som behövde dom bättre.

För några år sedan skulle fasaden målas om, med färgen räckte endast till halva exteriören. Färgen behövdes bättre på annat håll.

Nu var det till att vänta, kanske någon gång kom det ny färg.

Här inrymdes även Justitia avdelning, turistnäringen och polisen. Alla kontoren såg lika bedrövliga ut, inte en själ spiller någon energi på att skapa ordning likt den vi är vana vid.

Här lever alla efter ordspråket ” Mañana”.

På ön fans det även tre indianpoliser som arbetade dagtid alla hade fina militärliknade uniformer med en stor kraftig revolver hängande i hölstret.

Alla satt dom hela dagarna under det lummiga lövträdet som skänkte god skugga och filosoferade. Med avbrott för deras matraster, då dom gick inomhus och spisade.

Dom hade även till uppgift att bevaka öns fånge.

Det var en indian som hade varit lite långfingrad och var numera dömd till fängelse i fem månader. Han avtjänade sitt straff på denna ö med att rensa ogräs på korallsanden intill flygplatsen. På kvällen gick han själv in i polisens hydda och vilade. Han var antagligen inte rymningsintresserad.

Intill flygplatsen låg ett litet gemytligt hotell med tio rum och en restaurang. Här kunde man få en helpension för 25 US-dollar per dag i eget hotellrum.

Varje dag landade det några mindre flygplan från Panama city med turister som mönstrade på charterbåtar, ett populärt och annorlunda resmål.

En kväll kom det en större franskflaggad charterbåt inseglande bredvid oss där någon ropade :
– Heja Sverige! På utmärkt svenska.

Senare stötte vi på skepparen Jean Charles Cuissard, då vi satt i hotellets bar och tog en pilsner.

En trevlig grabb i fyrtio års ålder som hade stigit av sitt välavlönande jobb inom den franska IT – branschen för åtta år sedan, för att under något år segla i Karibien.

Han hade blivit så fängslad av Kunaindianerna att han stannat kvar och numera bedrev han charterseglig i San Blas öarna. Han talade utmärkt engelska, spanska och kuna.

Se Jean Charles Webb: www.sanblassailing.com

Jean Charles bjöd in oss att besöka sin båt lite senare på kvällen.

Här träffade vi ett glatt franskt gäng som hade tagit några veckor ledigt för att segla i denna underbara övärld. Den som hade ropat ”heja Sverige” var Karin som hade sina rötter i den Blekingska skärgården, nämligen Ronneby.

Karin arbetade sedan åtta år på SAS i Paris och stormtrivdes där med sin franska pojkvän.

Alla skulle nästa dag stiga upp tidigt och flyga till Panama City för vidare färd hemåt till Paris.

Jean Charles blev en bra kompis, som gav oss mycket om den Kunaindianska kulturen.

Tillsammans nästa morgon seglade till ett ny paradis ö, Cayos Los Grullos en tjugo mil öster över.

Han seglade först med sin båt och lotsade oss fram till vår destination, för våra sjökort stämde inte inom detta området.

På ön fanns där ett femton tal enkelt byggda hus där de tio husen innehöll hotellrum.

Även här kunde vi ankra i en lugn lagun omringad av levande korallrev.

Här dök vi och snorklade och utforskade denna underbara vattenvärld som finns i dessa korallrev.

Jean Charles presenterade oss för hotellägaren Vemgmcio Restrepo en gammal indiankompis till honom och vi blev på kvällen inbjudna på ett knytkalas.

Alla bidrog med råvaror, vi tog King Fish filéerna och Jean Charles kom med en hel flock humrar som han fått av grannöns indianer.

Till kalaset kom även:
– Tom och Mina Caulfield dom hade under tjugofem år seglat, med sin båt Kuani Wcx3571, i dessa farvatten och trivdes bra. Tom hade nyss fyllt 76 år och Mina var 73 år och båda hade nya planer för nästa säsong. I maj månad skulle dom segla hem till San Francisco och senare i höst kom dom åter till San Blas. Det är många tusentals mil till Kalifornien.

– Michiliet Franck Groux hade haft en rörläggarfirma i Provence och var båda trötta på allt tjuveri i Frankrike. Dom lämnade landet och hade slagit sig ner på den Franska ön Martinique i Karibien. Men trivdes inte speciellt bra där. Det är för mycket ”Business” som dom uttryckte sig. Nu skulle dom försöka segla runt världen i sin nyinköpta katamaran.

Här satt vi alla, detta brokiga gäng, under en fotogenlampas lyse och åt med välbehag denna fantastiskt goda mat som indianerna hade tillrätt och berättade om våra seglingsäventyr.

Under dessa dagar byggde vi om dieselgeneratorns styrsystem. Vi ersatte den så kallade ”black boxen” med en vit box som vi själva konstruerade och byggde in.

Efter tre dagars intensivt arbete liggande ovanpå Volvo Pentan i Albatross dvärgliknande maskinrum och med en temperatur på +40 grader kunde vi åter starta maskineriet.

Vilket djä….  jobb i denna värmen.

Äntligen fick vi fart på denna problemfyllda generator, då hon tickade likt ett urverk.

Oj! Vad vi var glada då generatorn producerade den åtråvärda elektriciteten.

Janne låg i sin dykaredress den mesta tiden under båten och skurade skrovet fritt från alla växter och musslor.

Propellern var också i behov av en rengöring, vi hade den senaste tiden märkt att det inte var någon kraft i maskinen då vi drog på.

Efter denna finputsning trycke Albatross sig genom vattnet med en två knops högre fart.

Vi upplevde att indianerna levde med en god balans med naturen på ett lugnt och behagligt sätt där alla har ett människovärde.

Måtte dom få leva självständigt vidare i sitt land.

På fredag kvällen hjälpte Tom Caulfield oss med att ta ut dom rätta WP: N för vår fortsatta färd. Av honom fick vi många goda råd hur vi skulle segla säkert ut från San Blas öarna. Tillsammans tog den sista skålen över en god öl och önskade varandra lycka till på färden.

I morgon lördag tar vi upp ankaret och seglar vidare mot Panama kanalen. Inom kort seglar vi ut i en ny ocean, Stilla havet.

Share

Leave a Reply