Loggbok för S/Y Albatross 2003-04-07

Loggbok för S/Y Albatross 2003-04-07

Datum 2003-04-07 2003-04-18
Rutt Colon, Panama
Position 09 20 746 N
79 54 498 W
Väder Sol och regn 

33

Vxl 0-12 m/s 

1020 mmbar

Distans
Erfarenhet Då elledningar blir angripna av saltvatten, oxiderar och anslutningarna faller sönder med följd att ledningsförmågan reduceras kraftigt.Använd i första hand alltid förtennda kopparledningar eller pressade förtennda ändhylsor alternativt kabelskor.

På vår ankarredd låg vi väl förankrade och härifrån hade vi en bra utkik mot kanalinloppet där det jämt kom stora fraktbåtar som gick in och ut från de första slussarna.

Idag måndag var segel klubbens kontor öppet. Här skulle vi hämta ett paket som var avsänt från Tyskland med DHL.

Det är riktigt spännande och se ifall godset finns här.

Det är ett Pactor modem PTC-IIe  som vi beställ till vår SSB – radio för att kunna koppla upp oss mot Internet via kortvågsradio stationer som finns World-Wide.

Abonnemanget som vi tecknade med Kiel Radio har inte fungerat och nu har vi tecknat ett nytt med Sailmail.com.

Ett USA system som de flesta långseglare använder och det har fått ett bra omdöme av alla som vi språkat med.

Genast kontaktade vi även kanalkontoret för att boka en tid för inmätning av Albatross.

Tisdag förmiddag mellan klockan 09.00 och 12.00 skulle vi invänta en mätningsman ombord på vår båt och troligen fick vi vänta i 15 dagar tills det blev vår tur att passera kanalen.

Det är endast sex fritidsbåtar om dygnet som kan passera, med tre i varje omgång.

Med dingen tog vi oss in till klubben för att förhöra oss om vårt paket.

Tyvärr var det inte där längre, dom hade haft en båt som också hade namnet Albatross och hon hade gått igenom kanalen för fjorton dagar sedan. Därför hade klubben returnerat godset till DHL.

Nu var det till att handla snabbt, vi fick tag i en bra taxichaufför. Som hjälpte oss med inpasseringskort till den tullfria zonen där DHL anläggningen låg.

Väl där så fick vi beskedet att vårt paket låg på deras lagerhyllor, men vi fick vara så goda att lösa ut det, för nu hade tullen lagt tullavgift på godset. Avgiften blev 20 US-dollar.

Det var som taxichauffören sa:
– Du kommer aldrig ifrån ett kontor utan att det kostar någonting

Han hade fullständigt rätt.

Nu var vi båda synnerligen glada, kanske vårt mailsystem äntligen kunde börja fungera.

Igår kväll hade vi på yachtklubben träffat Knud från Danmark och han hade ett stort problem med sin fartygsdiesel och elsystemet på sin båt, de fungerade helt enkelt inte längre.

Vi lovade då att hjälpa honom efter att vi hämtat vårt paket från Tyskland och bokat mätningsmannen.

Direkt tog vi oss ombord på Knuts båt.

Sannolikt behövdes här en rejäl genomgång av el-anläggningen och huvudmotorn gick inte att starta. Allt hade blivit genomsköljt av saltvatten det såg förfärligt ut.

Både Janne och jag kavlade nu upp ärmarna och tog oss an problemet. Hela elsystemet måste byggas om och dieselmotorns startmotor renoveras.

Det är en stor lycka att vi har mycket verktyg och prylar ombord på Albatross, för nu fick vi åter användning av alla dessa grejor.

Här låg vi ombord och jobbade intensiv i denna tropiska hetta och efter fem långa dagar så kunde vi vrida på startnyckeln och maskinen gick som det bästa Schweizer- ur och el-utrustningen fungerade åter.

Av detta knog fick vi en bra erfarenhet om vad som sker då dessa system blir angripna av saltvatten. Samtliga kopparledningar oxiderar och anslutningarna faller sönder med följd att ledningsförmågan reduceras kraftigt.

Ett gott råd till våra båtkollegor:
– Använd i första hand alltid förtennda kopparledningar eller pressade förtennda ändhylsor alternativt kabelskor.

Här gick dagarna snabbt och under veckan fick vi en förfrågan från

Annie & Steen Larsen på  S/Y Larsine Danmark med hemmahamn  i Rungsted.
– Kan ni segla med oss genom kanalen som lindragare?

Visst ville vi det.

Bra att få en erfarenhet, på hur slussarna fungerar.

Till varje segelbåt som skall korsa kanalen skall det finnas fyra lindragare ombord förutom en kapten och en lots.

Knut anmälde sig också, så nu var vi fyra lindragare.

Tyvärr hade Annie & Steen blivit blåsta på en utlovad hjälp. Båda hade hjälpt en Australien båt igenom kanalen med villkoret att dom ställde upp på deras båt.

Kanaldata:

     

  • Kanallängd 80 kilometer
  • Kanalavgift för 42 foot, 600 US-dollar plus en deposition på 850 US-dollar för eventuella skadeståndsanspråk
  • Antal slussar 6 stycken
  • Slusshöjd totalt 26 meter
  • Maximalmått för skepp 32,31 meter bred, 294,13 meter lång och 12,04 meter djupgående
  • Invigd 1914 den 15 augusti
  • Antal anställda 9000
  •  

Se webb: www.pancanal.com

I ottan på fredag morgonen klockan 03.00 steg vi upp och tog oss direkt över till S/Y Larsine Danmark.

Steen startade maskinen och vi gick i nattmörkret, ut på redden för att där möta två Holländska segelbåtar samt plocka ombord vår lots.

Kanalkontoret hade låtit meddelat att klockan 04.00 skulle en lotsbåt komma ut och sätta av tre lotsar, en till varje båt.

Vi låg länge och väl och cirkulerade runt på redden tills strax före klockan 05.00, då kom lotsbåten och ombord skuttade det en lots.

En trevlig kille i tjugofem års åldern med indianskt ursprung.

Vi stävade alla tre upp mot de första tre slussarna och vi gick först och före ingången till slussen inväntade vi de övriga två båtarna.

S/Y Larsine Danmark är 47 foot och är längst av skeppen, de övriga var omkring 42 foot. Därför skall vi ligga emellan dessa båtar. Vi la ut tamp och förtöjde båtarna på vår styrbord och babord sida.

Nu var vi alla en stor skuta som stävade in i slussen bakom en väldig Containerbåt från Frankrike.

Efter oss stängdes dessa stora slussportar och vi satt nu tio meter ner i en stor ”kastrull”. Grannbåtarna tog emot hjälplinorna från fyra stycken lindragare på land och fäste sina fyra linor för att upphalas till pollarna.

Nu startade slussningen från hela bottnen forsade vattnet upp och vi lyftes sakta uppåt, det tog endast tio minuter att fylla slussen, en enorm vattenkapacitet.

På vår båt hade vi det bra, vi låg i mitteln och här traskade vi ”lindragare” omkring och synade de som låg sidan om.

Det har berättats rysliga skräckhistorier om denna kanal, hur hemsk vattnet strömmar in och vilka kraftiga vattenvirvlar som uppstår då lastbåtarna sätter rotation på sin vidunderliga propellrar.

Visst var det kraftiga strömmar men allt fungerade perfekt och alla de fyra långskepps linorna höll måttet.

De tre lotsarna som var ombord gav tydliga och klara order till alla medverkande.

Då vi gick in i sluss två hade solen kommit upp och Knut undrade:
– Är vi på en Dask båt? Var blir pilsnern av? Det är nära ett myteri!

Annie hade då redan förberett en stor tallrik med ”morgonmad”  och därtill serverade hon en kall go öl.

Alla satt vi på däck i denna sköna morgonsol och åt med välbehag frukosten som vi sköljde ner med en välsmakande pilsner.

Nu var ordningen återställd.

Hela dagen hade vi en tämligen slapp tillvaro, efter det att vi kommit upp från de tre första slussarna hissade vi genuan och gick med närmare sju knops fart genom sjösystemet Gatun Lake.

Efter Gamboa är kanalen grävd och utsprängd ner till de tre slusstrapporna  vid Miraflores Locks vid  Stilla havs kusten.

Prick klockan 14.00 gick vi ut i Stilla havet där vi passerade under Bridge of the Americas.

Här försökte vi förtöja vid en tankstation men tidvattenströmmen var stark, ungefär fem knot, att det var omöjligt och styra upp.

I viken låg det många ankarbojar och här förtöjde vi S/Y Larsine Danmark.

Från bojen  tog vi en båttaxi in till kaj och vi tog farväl till Annie och Steen och önskade dom lycka till på färden.
– Vi möts troligen igen på Galapagos öarna.

När vi nu hade kommit över till Panama City tog vi tillfället i akt och stannade här en dag.

Vi hade av vår franska kompis Jean Charles fått ett tips att ta  in på  hotellet Las Vegas som han hade ett bra avtal med:
– Säg att ni kommer från hotell Porvenir i San Blas och det skall då kosta 40 US-dollar för er båda.

Under sena eftermiddagen tog vi oss till hotellet och vi blev väl emottagna och fick ett bra rum med Tv och badrum.

Det var lång tid sedan som vi bodde så fint.

Panaman City har en befolkning på cirka en halv miljon, men det kändes som att det var ett par miljoner. Här steg vi på lokalbussarna och enbart åkte runt. Billigt och bra det kostade endast 25 cent som betaldes först då man steg av bussen, här åkte vi många mil och fick sett de mesta av staden.

Visserligen var vi rätt omtöcknade då vi gick av, dessa America bussar är totalt slutkörda och har på det hela taget inte någon fjädring, det var till att hålla ett fast grepp om sätet för att inte studsa upp i taket under färden.

Alla de stora huvudgatorna kantrades av tusentals enkla försäljningsstånd med korrigerade plåtar som tak. Här var ett kolossalt stort varuutbud, allt kan köpas till bra priser och det är US-dollar som gäller som betalningsmedel.

Från Panama city tog vi en bekväm Volvobuss tillbaks de åtta milen till Colon till ett pris av 2 US-dollar.

Staden Colon som vi nu har gästat i fjorton dagar är en förfallen stad.

De flesta husen är fruktansvärt nergångna och bostadsområdena är väl segregerade, kineserna bor bäst och de svarta bor sämst.

Där negrerna bor är husen så illa åtgångna att det inte är människovärdig att bo så dåligt.

Den äldre innerstaden är byggd under Colons storhetstid, omkring 1915 och är väldigt lik New Orleans med två- till trevåningshus och stora öppna balkonger.

Yttertaken är nu ofta genomruttna och man lappar så gott det går med korrigerad plåt men det gapar många gånger stora öppna hål och regnvattnet flödar in i lägenheterna.

Regnperioden börjar i början på juni och upphör i slutet av november. Under denna tid regnar det i stort sätt oavbrutet.

Därför är många husfasader beväxta med svart äcklig mögel.

Efter mörkrets inbrott är det inte tillrådigt att promenera i denna innerstaden, här finns för många småtjuvar.

Alla affärer, restauranger och byggshopar ägs och drivs av kinesfamiljer, dom kontrollerar all handel, med undantag av en stor supermarket som ägs av en jude.

Här finns inte många indianer de flesta bor i sina reservat eller ute på landsbygden och tar sig in till stan för att sälja sina odlade grönsaker och kokosnötter.

Under den veckan som vi hjälpte till på den danska båten  blev vi väl bekanta med en trevlig indian.

En liten kortväxt man, cirka 120 centimeter, i sextio års åldern. Hans namn var för svårt för oss att uttala så det blev att vi kallade honom Kuna-Kuna.

Han kom varje dag för att transportera bort allt skräp som Knut hade hivat på kajen.

Kuna-Kuna synade allt och han tog de flesta av grejorna till den lokala loppmarknaden.

En dag fick han tag på ett par lågskor av äkta läder i storlek 49. Dessa skor tyckte han var så fina att han nästa dag kom högfärdig spankulerande i dessa, drygt femton nummer för stora skorna utfyllda med tidningspapper.

Dojorna var så långa att då han tog ett steg fram var risken stor att han skrapade sin nos med sko – hättan.

Även ett par stövlar i samma storlek gillade han skarp, men stövelskaften var så långa att han fick skavsår i ljumskarna på grund av hans korta ben.

En rolig indian som smilade så gott när stoltserade omkring med sina nyförvärv, han tog vara på allt.

Här i Panama har vi fått mycket hjälp och goda råd av Karsten Staffeldt.

Karsten är dask och har bott i Panama i 35 år. Han är även den svenska oceanseglarklubbens representant här.

Under vår seglats här i Karibien har vi dagligen haft kontakt med honom via vår SSB – radio.

Kastens mailadress är: karnel@cableonda.net

Har du frågor och funderingar om Panama så hjälper alltid Kasten till.

När vi slutligen skulle checka ut Albatross från Panama hamnade vi i en utomordentligt krånglig byråkrati. Vi sprang runder en hel förmiddag och fick många konstiga handlingar av varje tjänsteman och alla skulle ha stämpelavgifter på en eller ett par dollar.

När vi äntligen hade alla papperna i ordning så blev det stopp hos en paragrafryttare, det var snart påsk och under den tiden var allt stängt och det gick inte att stämpla ut några dagar före avresan, maximalt 48 timmar. Vi hade planerat att gå igenom kanalen den 19 april på påskaftonen.

Stämplaren kunde ta sig in till sitt kontor på påskaftonen och trycka den rätta stämpeln, men då fick vi stå för hans övertids- och reskostnad.

Han fick då ett bra erbjudande av oss och slutligen kom vi överens om en enkel ”allmosa” på femton US-dollar och direkt brännmärkte han alla papperna.

Tyvärr fick vi ändrat tiden för kanalfarten till den 23 april och nu var vi riktigt illegala, vi hade en fördröjning på 120 timmar.

Share

Leave a Reply