Loggbok för S/Y Albatross 2003-04-21

Loggbok för S/Y Albatross 2003-04-21

 

Datum 2003-04-21 2003-04-24
Rutt Colon, Panama Isla de San Jose, Las Perlas,
Position 09 20 746 N
79 54 498 W
08 15 335 N
79 05 762 W
Väder Sol 

34

Vxl 0-12 m/s 

1020 mmbar

Distans 85
Erfarenhet Kanalgenomfarten är en behaglig upplevelse. Där slussningen går lugnt och metodiskt tillväga.Långt ifrån de skräckscener som berättas i seglarkretsar.

Vår kanalgenomfart blev ändrad från påskaftonen den 19 april till onsdagen den 23 april, vilket medförde att vi fick stora problem med våra inbokade lindragare.

Våra tyska vänner Gerhard från Luedenschein samt hans dotter var tvungna att avstå då Gerhards dotter skulle flyga hem till Tyskland samma dag som vi skall slussa.

Fortfarande står hoppet till Michael Lund, vår danske vän som hjälper Knud på Merette. Men dom har upptäckt en roderskada på Merette och är nödsakade att ta upp henne på en slip.

Vi är tvungna att ha fyra lindragare ombord förutom en kapten. Nu började vi söka nya lindragare, vi var i behov av minst två. Den lokala marknaden erbjöd oss hjälp till ett pris av 50 US-dollar per styck.

Då vi två dagar före vår avfärd var bereda att köpa dom lokala lindragarna träffade vi Brian Stephen King från San Diego i USA och Teresa Ann Long från London.

Båda var ”backpackers” som under några månader skulle resa runt i Sydamerika och var nu på väg till Ecuador.

På vår fråga om dom ville segla med oss som lindragare i kanalen, fick vi en motfråga
– Vart är ni på väg efter kanalen?
– Vi skall gå till Galapagosöarna och det är en seglats på drygt tusen nautiska mil

Båda fick vår adress till vår hemsida och lovade att under kvällen återkomma. Någon seglingserfarenhet hade dom inte, det var första gången som båda skulle kliva ombord på en segelbåt.

Senare på kvällen anropade dom oss på VHF:n efter att ha varit inne och kikat på vår hemsida.
– Vi vill så gärna hjälpa er med slussningen och kan vi då få segla med er till Galapagos ösarna? Det är den ända chansen vi får, för att kunna besöka dessa öar.
– Givetvis, ni får betala maten och för övrigt så bjuder vi på resan, blev vårt svar.

Nästa dag blev det till ta en ny runda hos ut checkningsmyndigheterna då Brian och Teresa var tvungna att mönstra på Albatross. Annars får vi stora problem, då vi checkar in på Galapagosöarna.

Enligt våra handlingar hade vi redan den 19 april lämnat Panama. Det blev ett ryssigt hallå hos både tullen och emigrationsmyndigheten, då vi kom och skulle komplettera besättningslistan.
– N lämnade landet den 19 april!

Efter många turer och med hjälp av Brians goda spanska så skevs alla handlingarna om och vi var ännu en gång på den lagliga sidan.

Vi fick ok från Michael Lund som även han ställde upp som lindragare. Nu var vi en komplett besättning för att korsa kanalen.

På kvällen före vår avfärd kom våra vänner från San Blas, Tom och Mina Caulfield med sin båt Kuani Wcx3571 och ankrade strax intill oss. Dom var nu på väg hem till San Francisco för att ”övervintra” regnperioden i San Blas.

Mina hade sjutiofyraårig födelsedag och vi bestämde att vi alla skulle träffas på båtklubben för att där spisa en gemensam födelsedags middag.

När vi kom in till klubben var Tom i full färd med att lära Brian och Teresa alla knopar som dom kunde ha nytta av som nyblivna sjömän.

Tillsammans med Knud och Michael från Merette hade vi alla en trevlig kväll där vi önskade Merettes besättning lycka till på sin långa seglats hem till Danmark och tog åter farväl av Tom och Mina på sin seglats till San Francisco.

Senare på kvällen tog alla fem plats i Albatross dinge och vi styrde ut i ankarviken för sista gången här i Colon.

Väckarklockan ställdes på 03.00.

Ankarviken var bäckmörk då vi tidigt denna tidiga onsdags morgon makade oss upp på däck. Nog tog det en liten stund innan vi alla hade piggnat till.

Fy f..  vad det luktade illa!

På nätterna passar sopförbränningsstationen på och elda det värsta miljöfarliga gifterna.

Pannan ligger strax intill hamnen och några hundra meter från de fattigas bostadskvarter. I denna anläggning eldas allt miljöfarligt avfall, utan någon som helst avgasrening. Röken är kolsvart och bolmar ut från den femtonmeter höga skorstenen.

Det är tragiskt och se hur företagen fortfarande kan sprida gifterna och då framför allt till alla dessa arma människor som är tvungna att bo i denna skit.

Ankaret togs upp och Albatross stävade ut i kanalinloppet, där vi klockan 04.00 skulle träffa lotsbåten och två övriga segelbåtar som vi gemensamt skulle slussa med.

I inloppet låg vi länge och väl och cirkulerade. Inte lotsbåt syntes till, på

VHF: N kanal 12 fick vi besked att lotsen var försenad och vi kunde invänta han klockan fem.

Det är troligt att kanalbolaget har denna taktik, skräm upp besättningarna i tid så dom hinner att vakna. Exakt samma försening var det då vi slussade med S/Y Larsine.

Strax efter fem så dök lotsen upp och ombord kom det en elegant lots med vit spansk skjorta och en Panamahat, en riktig ”glidare”.

Henry var en trevlig lots och tillsammans hade vi en intressant dag då han berättade mycket om kanalens historia samtidigt som han pimplade mången pilsner.

Efter att vi gått in i slussen Gatum Locks anslöt de två övriga segelbåtarna. En från Schweiz och en katamaran från Tyskland.

De tre första slussarna gick utmärkt där Brian och Teresa skötte lindragningen i  aktern och Michel och jag hade hand om fören.

Väl uppe i Gatum Lake ville lotsen att vi skulle hålla minst sju knop, för att utan dröjsmål gå direkt in i slussarna vid Pedro Miguel strax före utloppet till Stilla havet.

Albatross stävade fram med bra fart på Volvo Pentan, cirka tretusen varv per minut.

Då vi hade gått halvvägs, i nivå med Gamboa, small det till i motorrummet.

Janne gav sig genast ner till huvudmotorn och det luktade bränt gummi.

Jag slog omedelbart av motorn och styrde mot en boj.

Vi hade en stor lastbåt bakom oss och lotsen  meddelade sin kollega på det andra fartyget att sakta sin fart för att undvika en kollision med oss.

Albatross gled sakta med säkert mot en styrborsboj och strax före dök Brian med en tamp och simmade fram till bojen knöt denna.

Nu var faran över, vi låg här tryggt förtöjda.

Janne och Michel jobbade febrilt i maskinrummet och hade lokaliserat felet.

Styrbords generator på huvudmotorn hade med sin remskiva slipat en skåra i  slangen till självlänsen i sittbrunnen. Tursamt nog den var endast en ytlig skada och någon risk för vattenintrång var det inte.

Gummislangen najades upp och spändes in mot väggen.

Vi trodde alla att ett straps, som höll slangen på plats, hade lossnat och därefter hade röret vridit sig ut på generatorhjulet.

Det skulle visa sig senare under vår färd i Stilla havet mot Galapagos att det  inte var huvud felet, det var mycket alvarligare än ett släppt straps.

Efter reparationen gick vi vidare och jag sänkte farten. Det kändes inte bra att pressa motorn för hårt, vi fick ta det med ro.

Även denna gång gick vi in i sista slussen mot Stilla havet prick klockan 14.00.

Vi tog farväl till Michael som i sista slussen klev ombord på den tyska katamaranen som skulle gå in till Balboa, vid Panama City. Därefter tog skulle han ta bussen tillbaka till Colon.

Äntligen var nu Albatross ute på en ny ocean, Stilla havet!

Det var drygt trettio mil till Las Perlas och vi seglade med en lätt bris ut från kanalzonen.

Havet låg spegelblankt och vi gjorde endast tre knop. Det tempot passade oss utmärkt då vi ville komma fram till ön San Jose i Las Perlas Archipelago efter soluppgången nästkommande morgon.

Strax efter det ljusnat seglade vi in i en stor vik med en milsvid kritvit sandstrand kantrad av kokospalmer med en bakomliggande ogenomtränglig djungel och inte en levande själ syntes till.

Vi stämde av tidvattennivån och vi hade nu lågvatten. Ett par hundra meter från stranden hivades ankaret i.

Vilken förtjusande vacker paradisö som vi nu hade ankrat upp vid!

Längs strandlinjen stod det tusental Pelikaner och väntade på att Sardinerna skulle spolas upp på land med de stora vågorna som bröt vid uppgrundningen.

Här var så gott om fisk att fåglarna knappast ”gider” att flyga och dyka för att fånga sin fisk.

Hela dagen snorklade vi på de intilliggande reven och tog en upptäcktsfärd längs den lång stranden.

Mot kvällning fick vi besök av tre lokala fiskare, som just hade avslutat dagens fiske av Lobsters och bleckfisk. Dom fridök ner i reven och men bara händerna fångades dessa fiskar.

Under tio dagar låg alla tre här och fiskade, därefter satte dom kurs mot Panama City för att under tre dagar försälja sin fångst som normalt uppgick till ett ton.

Alla hade sina familjer i Panama City men dom trivdes bäst här ute med frisk luft och en behaglig natur att vila ögonen på.

Av fiskarna fick vi köpa fem stora Lobsters för det fashionabla priset av  8 US-dollar samt tre pilsner.

Vi tacka så mycket och bad dom komma tillbaks i morgon då vi tillsammans kunde hiva en öl.

Janne som är en verklig Lobsters specialist kokte direkt skaldjuren och på kvällen grillades dom med en vitlöksblandad sås och därtill sköljde vi ner denna utsökta måltid med ett glas kallt vitt spanskt vin samtidigt som vi beundrade den fantastiska solnedgång i den västliga horisonten.

Våra nyblivna sjömän Teresa och Brian var helt lyriska i detta angenäma paradis.

Share

Leave a Reply