Loggbok för S/Y Albatross 2003-04-25

Loggbok för S/Y Albatross 2003-04-25

 

Datum 2003-04-25 2003-04-26
Rutt Isla de San Jose, Las Perlas A Isla de Rey, Las Perlas, Panam
Position 08 15 335 N
79 05 762 W
08 20 804 N
78 50 360 W
Väder Sol 

34

Vxl 0-12 m/s 

1020 mmbar

Distans 25
Erfarenhet

Albatross låg säkert förankrad i viken och följde mjukt de långa dyningarna som rullade in mot stranden, där dom bröt och med sin enorma kraft och sköljde upp på land.

Alla tog vi en simtur in till land för att botanisera i denna tätvuxna djungel.

Under kokospalmerna var marken täckt av nerfallna stora och rejäla kokosnötter.

Det märktes tydligt att på denna strand var det inte så ofta de mänskliga fötterna hade satt sina spår.

Här plockade vi famnarna fulla med nötter och tryckte ner dom i badshortsens rumpa. Där nötterna med sina skal fungerade som utmärkta flytbojar.

Uppåt förmiddagen kom fiskarna åter på besök och idag hade dom en tre kilos tonfisk med sig som vi fick av dom och då vi ville betala blev dom lite irriterade.

Vi var deras vänner men en öl kunde vi gärna få bjuda på. Middagsmaten var för ännu en dag bärgad.

De lokala fiskarna berättade för oss att runt nästa udde och en bit in i viken låg det ett ensligt beläget hotell.

Med vår dinge gick färden runt alla reven och vi tog oss in till hotellanläggningen.

En helt fantastisk anläggning mötte vi, där den låg på en utskjutande klippavsats.

Då vi dragit upp vår dinge på sandstranden träffade vi direktören George F. Novey en trevlig grabb som var född på ön och berättade helhjärtat om hur han skapat inrättningen.

Här intog vi lite dricka och njöt av den vidunderliga utsikten från poolkanten.

Se webb: www.haciendadelmar.net

Av fiskarna fick vi också berättat att på den intilliggande ön Isla de Rey fanns det en lite undan skymd by Esmeralda med ett tusental innevånare, vi bestämde oss under lördagen att segla till denna by.

Tidigt på lördag morgonen satte vi alla seglen och gled ut i öppet vatten. I sundet mellan öarna var strömmen stark, tre knop och vi seglade sakta fram mot vårt mål med två knop.

Tidvattennivån varierar här med upp till fyra meter.

Våra sjökort på dessa öar är långt ifrån detaljerade, så här gällde ”eyeball navigation” då vi gick nära land.

På eftermiddagen kunde vi långt in i en vik skymta bebyggelse och i strandkanten låg den ett flertal små fiskebåtar förtöjda på sina ankare.

Efter att vi fått ut vårt ankare på sex meters djup, kom det två kanoter med kurs till oss.

Det var två lokala fiskare Miguel och Roheljo som hälsade oss välkomna till deras by. Vi bjöd upp båda på däck och Brian tolkade från spanska till engelska och båda våra gäster berättade engagerat om livet i byn.

I byn lever cirka tusen negerar och indianer och dom har en egen skola upp till klass 6.

Det finns en vit  som är skollärare och han är gift med en indianska.

Alla familjerna bor i mycket enkla hus med en yta på uppåt tjugofem kvadrat meter.

De flesta familjerna har i regel 6 till 8 barn med en fru.

På ön intill är där en riktig ”hero” som båda uttryckte sig. Han har etthundra femtio barn med tretton fruar.

Alla fruarna bor på var sin ö och han bor i regel en vecka i taget på varje ö, så det inte strular till sig.

Alla är lyckliga med sina liv här, många har flyttat hit från Panama City och saknar inte allt bullret och avgaserna där.

Maten fångar dom i havet och frukterna plockar dom direkt i djungeln som hela tiden producerar ny mat.

Vi blev inbjudna till byhuset på kvällen, det är lördag kväll och då spelas det upp till dans.
– Mycket trevlig och så festar vi till varje lördag, sa Miguel.

Efter klockan sju tog vi oss in med dingen till stranden. Där stod både Miguel och Roheljo och hade på det stället väntat på oss i över en timme.

I sällskap hade dom Esmeraldas ”Byfåne” han hade anlitats som dingevakt.

I nattmörkret promenerade vi upp till bebyggelsen och det luktade gott från alla utegrillarna där fisk grillades och från dom öppna avloppsdikena kom det en kraftig odör av skit.

Från byhuset ljöd en öronbedövad Reggaemusik och det vimlade av små barn och ungdomar som lättsamt dansande med den rytmiska musiken.

I lokalen intill ”danspalatset” var baren inrymd och de flesta gästerna var svarta.

Med en enkel liten glödlampa lystes lokalen upp till ett dunkelt ljus.

Baren tjänstgjorde också som motorverkstad för alla byns båtmotorer och bak en enkel planka som tjänstgjorde som bardisk stod bartendern.

Byälsten som hade tappat bort hela garnityret och med en skärmmössa på hjässan lyste hans mörka ögon som små kristallkulor.

Han hade hand om utskänkningen och avgjorde om gästen var för full och därmed blev det inte någon dricka serverad.

Till hjälp hade han den lokala by polisen.

En ståtlig grabb som ”fjärrade” sig med sin camouflageuniform och med de nyputsade militärkängorna samt med en kraftig revolver hängande i hölstret.

I handen hade han en pinne cirka en tum tjock som han stolt och bredbent stödde sig på.

Till sin hjälp hade han en poliselev, enklare klädd i en mörkblå Oweroll. De vapnen han fick handskas med var ett set handbojor som han gick runt och spände sig med.

I baren beställde vi in några öl, tyvärr var ölen slut, festen hade börjat för tidigt denna lördag och Byälsten hade felbedömt hur mycket dricka som skulle gå åt.

Det han kunde erbjuda var vit rom på en liters buteljer till ett pris av fem US-dollar, ”Firewater” kallade Brian drickan.

Även Coca Cola var slutsåld med, den kunde vi inhandla hos bybutiken som låg strax intill.

Miguel och Roheljo ordnade plats på ett litet bord som kringgärdades av åtta små minipallar. Dom lokala gästerna fick maka på sig,
– Det är inte var dag som vi har så långväga gäster här i byn, sa Roheljo.

Här satt vi tillsammans med byfolket och berättade vart Sverige låg och hur vi lever där. Alla var mycket intresserade och lyssnade med utspända öron då Brian tolkade allt till spanska.
– Hur kan  ni leva så nära nordpolen?

Var frågor som vi svarade på.

Senare på kvällen blev dom flesta indianerna rejält på ”kulan” och bartendern nekade dom mer rom. Poliserna fick då rycka in och ”Mäster” själv fick nytta av sin pinne som han drog rätt över skinkan på bråkstakarna och därefter var det slutkacklat.

En indian var lite mer bråkig än de övriga och han åkte på en rejäl swing och träffade med huvudet rätt på en dörrkarm. Men det berörde inte denna naturmänniska nämnvärt han reste sig upp och ruskade om sitt ”hjärnkontor”.

Hade vi fått en sådan smäll hade vi varit golvade för resten av kvällen.

Den här lördagens kväll i byn Esmeralda, var ett riktigt skådespel som utspelades i denna synnerligen enkla och torftiga miljö.

Här verkade alla ta det med ro.

Share

Leave a Reply