Loggbok för S/Y Albatross 2003-05-11

Loggbok för S/Y Albatross 2003-05-11

 

Datum 2003-05-11 2003-05-17
Rutt Puerto Villamil, Galapagos
Position 00 57 892 S
90 57 740 W
Väder Sol, regn 

25

Vxl 0-7 m/s 

1019 mmbar

Distans
Erfarenhet Galapagosöarna är lättillgängliga och det är mycket prisvärt. Det går utmärkt att gästa dessa öar till ett rimligt kostnad.

Ett av vårt största etapp mål hade vi nu nått!

I ankarviken strax utanför ön Isabela och byn Villamil låg vi väl förankrade med ett par meter under kölen och rullade lätt på dyningarna.

Galapagos öarna tillhör Arkipelag Colón och där ingår ett trettontal större öar. Öarna är av vulkaniskt ursprung och är relativt unga mellan fem och en miljoner år.

Stora rännilar har uppkommit då lavan runnit utåt kusterna och stora delar av landmassan är obebodd, på ön Isabela bor det två tusen i huvudsakligen i byn Villamil.

Strandlinjen vid Villamil består av en underbar sandstrand och i den högre terrängen finns det ett frodigt landskap likt regnskog med en mängd tropiska växter och på 1500 meters nivån finns de aktiva vulkanerna. Det senaste vulkanutbrottet var i början på nittiotalet och dessa utbrott kommer i jämna cyklar om tjugo år.

Atollerna tillhör Ecuador och år 1957 förklarades området som fredat. Idag är land och sjö en enda stor nationalpark där växter och djur är fridlysta och alla får leva och utvecklas efter sina egna förutsättningar.

Hela övärlden är som ett enda stort och rikligt skafferi där mat finns i överflöd till alla djur och människor.

Se webb: www.vivecuador.com

Då vi tog dingen in till land fick vi köra en stor runda där vi följde de yttre skären, på vissa ställen bröt dyningarna då dom lyftes upp av grunda rev.

På land blev vi möta av lokalbefolkningen som alla hälsade oss välkomna till deras ö. Mycket vänliga och hjälpsamma människor, de flesta har ett indianskt ursprung.

Här träffade vi även Josef som är född i Peru och han talade utmärkt engelska. Av honom bokade vi en utflykt till att beskåda de aktiva vulkanerna som finns på öns mellersta del.

En heldagsutflykt som kostade 20 US-dollar per person.

Alla husen var mycket enkelt byggda med betonghålsten och täckta av ett korrugerat plåttak.

Då vi promenerade runt i byn hälsade alla vänligt på oss. Det ser visserligen fattigt ut men alla lever ett berikat och lyckligt liv här, där maten enkelt fångas i havet och djungeln producerar alla grönsakerna och frukterna.

Mitt i byn ligger en enkel polisstationen, där tjyvarna och fyllosen buras in i ett fängelserum som väter mot den södra långsidan av byggnaden.

Dörren består av en stor bastant järndörr med många hänglås på.

Intill dörren är det ett öppet fönster som är gallerklätt med en liten öppning ner till, där vänner och bekanta kunde lämna över dricka och mat.

Då vi hälsade på i denna ”lucka” var det tre stycken fångar som satt där. Det fans enbart en säng så de övriga två fick hålla till godo med att ligga på golvet.

Det var tjuven som suttit längs tid som fick ligga på sängen. Under tiden vi satt tvärs över gatan och begrundade bylivet, släppte fångvaktaren ut en av ”burfåglarna”.

Ut kommer den en liten indian som fortfarande är skitfull han får stödja sig längs väggen och tittar yrvaket omkring sig och till slut då han ånyo har hämtat nya krafter raglar han hemåt och nyttjar hela bygatan som promenadväg.

Vi hade i seglarkretsar tidigare hört att det skulle vara besvärligt att få visum här och då i högst några dagar samt att incheckningen skulle vara fruktansvärt dyr.

Då vi checkade in Albatross mötes vi av en gemytlig hamnkapten som direkt skrev ut tre veckor uppehållstillstånd till en rimlig kostnad av ett hundra US-dollar för fyra personer.

Brian och Teresa ordnade ett hotell rum för åtta US-dollar per person på en hotellanläggning med små pittoreska tvåvåningshus med dusch och en liten  balkong.

Tidig söndag morgon tog vi oss in till byn för vår vulkan tur.

Här mötte vi ett glatt gäng från Finnland Helsingfors, hela besättningarna på segelbåtarna Saga och Ticka.

Alla klev vi upp på en liten öppen lastbil där vi tog plats på flakets enkla träbänkar och färden gick norröver.

Efter det frodiga kustlandskapet med de vajande kokospalmerna inträder ett ökenlandskap med mängder av ståtliga kaktusar som växer på det otillgängliga lava landskap.

Först då vi kommer upp på cirka femhundra meter över havet blev luften kraftigt fuktig, regndropparna hängde i skyn.

Här utbreder sig en tropisk regnskog där bananer, avokado, papaja, mango, ananas och apelsiner växer vilt med rikliga frukter dignande i bladverken.

Här såg vi för första gången Balsaträdet. Ett jättestort träd och vi direkt förknippade trädslaget till våra ungdomsår då modellbyggandet i balsaträ var den stora hobbyn.

När vi passerade tusen meters nivån övergick bygden till ett beteslandskap med välmående kreatur och livliga hästar som betade av de gröna och friska gräset.

Här slutade vår lastbilstransport och vi blev tilldelade åtta ridhästar. Något mindre hästar än våra ridhästar, de hade en stor likhet med fjordhästarna, lugna och lydiga hästar. De flesta av de nyblivna ”cowboysarna” hade tidigare inte suttit på en hästrygg.

Men dessa tåliga hästar makade sig sakteliga iväg in på den upptrampade ridstigen och ritten gick vidare upp mot vulkantopparna.

Efter en ridning på drygt två timmar fick hästarna vila sina ömma ryggar. Det är inte var dag som det kommer så här välvuxna skandinaver och tynger ner deras ryggar.

Under ett jätteträds skugga ställde vi upp hästarna och promenerade vidare ut några kilometer på den öppna lava landskapet som låg på femtonhundra meters nivån.

Ett landskap liknade månen, tror jag, bredde ut sig. Där lavaströmmarnas aska tornade upp sig likt en brusande fjäll älv.

Här fanns det stora kratrar där den varma vattenångan steg upp och djup där ner bubblade det lite oroväckande.
– Hur ofta är det utbrott?
– Det senaste utbrottet i denna vulkan var 1993 och det brukar ta cirka tjugo år innan det kommer ett nytt utbrott

Svaret lugnade oss lite, men framför oss kunde vi se sceneriet då lavan kom sprutade upp och välde ut i dessa rännilar och rann ner mot havet.

Färden på hästryggen ner från vulkanen gick lite snabbare och jag fick min häst till att galoppera. Nu ville Bruse hem till sin frodiga hage och där vila sig efter denna slitsamma dag.

De flesta av lokalbefolkningen lever på att fiska sjögurka.

Denna sjögurka liknar en stor skogssnigel som mäter cirka trettio centimeter och är tio centimeter tjock. Den lever på havsbotten och där de unga fiskarna fri dyker ner till ca 40 meter med en enkel andningsmask.

På botten plockar dom dessa slibbiga varelser.

Sjögurkorna saltas och därefter får dom soltorka på stora pressningar som breds ut på gatorna. De färdiga torkade sjögurkorna sälj därefter till Japan, där dom käkar dessa för att öka på sin potens. Denna produkt är öarnas guld, alla lever på att dyka och fånga dessa åtråvärda ”gurkor”.

Att ta upp gurkorna från fyrtio meters djup innebär stora risker för dykaren. Alla båtar är utrustade med en enkel luftkompressor som drivs av en bensinmotor utan några som helst reningsfilter. Stora delar av avgaserna trycks in i lufttanken. Via en lång tunn luftslang andas dykaren med mask.

Det märktes tydligt att det är många som olyckas, efter att vi promenerat på byn kyrkogård. Det var många pojkar som dött i unga år.

Här passade vi även på att proviantera frukt och grönsaker, allt köptes till mycket förmånliga priser. En tjugofem kilos säck med guldgula läskiga apelsiner för sju US-dollar.

I byns kooperativ köpte vi oxinnanlår biffar till det gynnsamma priset av två US-dollar kilot. Det behövas lite ombyte på kosten,  kan bli lite väl mycket fisk ibland.

Under de sista dagarna på ön tog vi en lång promenad i en park som var väl anlagd med bra promenadstråk, en tur på dryga två mil.

Allt var byggt med bidrags från US-AID.

Parken sträckte sig längs kusten och genom öken, vattendrag, djungel och bergsterräng. Där frodades djurlivet här kunde vi beskåda färggranna fåglar som aldrig tidigare sett.

På lava klipporna levde hela kolonier med jätteödlor och där vimlade det av kvicka krabbor som satt så skönt på de svarta lavastenarna och blev duschade av havsdyningarna som bröt in.

I de större sjöarna klev dom rosafärgade flamingo fåglarna runt och plockade sin föda. En sagolik park där djurlivet väl gick hand i hand med de naturliga förutsättningarna som finns här.

På vägen hem träffade vi på några indianfamiljer som grillade fisk över en enkel stengrill och männen hade svept ett nät i den intilliggande lagunen.

I lagunen var det gott om fisk då nätet togs in vimlade det av fisk. Vi hjälpte dom att plocka fisken från nätet och en stor säck fylldes med nyfångad fisk. Dessa fiskar öppnade dom längs ryggraden så dom blev utplattade.

I havet drogs inälvorna av och med detta salta havsvatten placerades fisken på grillglöden. Här blev vi bjudna på den godaste grillade fisk vi någonsin ätit, enkelt och praktiskt tillredd.

På fredags kvällen tog vi farväl till Teresa och Brian, deras färd skulle nu gå vidare med båt till grannön Santa Cruz och därifrån med flyg till Ecuador och vidare ner över Anderna till Peru.

En trivsam bekantskap som vi stiftat, alltid lika vemodigt då våra trevliga besättningsmedlemmar mönstrar av.

Vi önskade båda lycka till på sin färd i Sydamerika och vi tog farväl.

Teresa Ann Long kommentar över seglatsen:

Land Ahoy!

After hitching a ride from Colon we have anchored at Isla Isabela on the Galapagos islands.  I will never be able to forget the first time I saw a dolphin or the amazing crossing of the equator to Frank Sinatra with a glass of champagne (it has been really hard…ha ha!).  And, I wasn’t sea sick…Hoorah!

Hopefully, I have participated in part to the work and the fun we have had.  Thank you Jan for the “marvellous” food (I still can’t believe I ate fish!) and thank you Carl for teaching me how to be a true watchman (lots of beer!) sorry again for waking you up so often…ha ha!

I’ve never met such a cheerful person!

Who knows maybe our paths will cross again when I buy S/Y Teresaatefish. Good luck for the rest of your journey.

Lots of love Teresa xxx

Brian Stephen King kommentar över seglatsen:

Wahoo!

That’s both an expression of excitement and one of the best fishes I have ever eaten. After 17 days on the S/Y Albatross, sailing against the wind but with good friends, food and drink we have arrived in the beautiful Galapagos Islands! Again, Wahoo!

Carl and Jan have been hospitable hosts and made our journey a pleasant one. It was Teresa’s and my first time aboard a yacht, and we have been told that we have experienced “Real Blue Water Sailing”. It has been an experience we will never forget and are very thankful to our new friends for allowing us to participate in the journey.

Jan, you are a fabulous cook and the food was delicious! You are even a master at heating a can of Campbell’s Pork and Beans! I will continue to rave for months over your Pepper Tuna Steak… Marvellous!

Carl, my new found drinking companion, we had a lot of laughs together (and a lot of rum!). Sorry again for spilling my stomach on your fine boat… It was worth it, though! Your cheerfulness and Swedish folk songs made the trip a memorable one, and will not be forgotten!

To both of you, thank you once again for an experience of a lifetime!

Cheers,

Brian

De sista dagarna nyttjade vi till att checka alla stag och infästningar på Albatross.

Nu skulle gå ut på vår längsta seglats hitintills till Marquesasöarna i Franska Polynesien.

En sjöresa på dryga 3200 nautiska mil, motsvar cirka 600 landmil, går det riktigt bra kanske vi ser land igen om tre veckor.

Share

Leave a Reply