Loggbok för S/Y Albatross 2003-06-16

Loggbok för S/Y Albatross 2003-06-16

 

Datum 2003-06-16 2003-06-21
Rutt Hiva OA, Marquesasöarna Fatu Hiva, Marquesasöarna
Position 09 48 217 S
139 01 943 W
10 27 855 S
138 40 086 W
Väder Sol, regn 

30

Vxl 0-17 m/s 

1022 mmbar

Distans 45
Erfarenhet Tag med avlagda kläder, speciellt T-shirts, jeans och smink, allt går att byta bort till Polynesierna på de avlägsna öarna.

Då solen låg strax under den ösliga horisonten denna måndag morgon gjorde vi klart skepp för att segla vidare i den här övärlden.

Ankaret i fören tog vi med lätthet upp och sakta gled vi tillbaka och tog in ankarlinan till häckankaret.

Detta ankare satt ordentligt fast och vi spände lina så hårt att Albatross akter låg ovan ankarpunkten och med hjälp av dyningarna så lossnade det jättetunga Danfort ankaret. Det hade grävt ner sig stadigt i dyngan.

Vi stävade ut från den vackra viken och på öppen sjö satte vi alla seglen. Kursen mot Fatu Hiva var sydostlig och vi fick in en bra halvvind från nord. Genast gick Albatross upp i denna lätta vind till sju knop. Nu kände vi igen henne, vårt hårda arbete med att putsa vatten linjen ren gav resultat direkt.

Under hela förmiddagen gick vi på samma bog och  det var en skön musik att lyssna till då Albatross riktigt forsade fram i vattenbrynet.

Vårt mål ön Fatu Hiva hade vi direkt optisk sikt till där ön lyste klart i denna morgon sol. Även denna ö är en vulkanö med branta klippor som går knivskarpt ner i havet och med höga berg upp till 1100 meter.

Efter sex timmars snabb segling gled vi in långsides på den västra långsidan av ön och vi började spana efter ankarviken in till  Bai De Vierges.

Strax kunde vi skymta segelbåtar som låg i en liten vik omgärdad av vidunderliga bergsväggar med vackert naturligt utsnidade bergstoppar och längs ner mot havet på dessa branta väggar var det fullproppat med kokospalmer.

Efter det andra ankringsförsöket grep CQR-ankaret i fören och vi låg väl förankrade på femton meters djup.

Nu stod vi båda två och bara ”glodde” och ställde oss frågan:
– Kan det verkligen finnas så tjusiga platser på denna jord?

Jodå, vi lever fortfarande i verkligheten, vi befinner oss inte i Edens lustgård.

Visst tog det några minuter tills vi återigen började och snacka och samtidigt beundrade detta paradis.

Allt var frodigt grönt och tunga regnmoln samlades kring bergstopparna. Snart började det och regna. Ett kraftigt tropiskt regn kom och vi stod på däck och duschade i denna behagliga svalka som regnet gav.

Regnet bildade kraftiga vattenfall på de omkringliggande bergsväggarna där vattnet under tusentals år hade rivit upp små rännilar som stupade rakt ner i havet.

Hastigt blev vattnet i viken grumligt och vi fick oss en tankeställare att inte bada i detta grumliga vatten, för även här trivs troligen Tigerhajen.

Efter några timmar var vattnet i viken åter kristallklart, då nytt havsvatten hade trängt in med tidvattnet.

På kvällen tog Janne sig in till byn för att beställa färskt bröd till i morgon. Han träffade på en Polynesier som visade vägen till byns bageri. Janne var en aning förundrad över bageriets utformning.

Nästa dag tog vi oss in till byn för att hämta brödet. Bageriet var inrymt i ett litet hus som mer liknade ett hönshus.

Tre stora välbakade limpor låg i jäskaret och väntade på oss, vackert brunbrända och med en knaprig skorpa på. Allt bröd bakades i en stor vedeldad stenugn som endast skyddas från väder och vind med ett enkelt plåttak.

Direkt tog vi ett bröd med oss för att mumsa på och jag la de övriga två på bakbordet och sa åt bagaren att de två bröden kunde vi hämta senare i eftermiddag.

– Det går utmärkt, svarade han, men för guds skull låt inte brödet ligga framme härpå bakbordet för då äter hönsen upp dom.

Detta bröd smakade förträffligt, vi har aldrig ätit så gott bröd. Bagaren blev stolt då vi beställde tre bröd till, som han skulle leverera om två dagar.

I byn Vierges bor det cirka trehundra människor och det finns en småskola där eleverna kan gå till sjätte klass. Därefter gällde internatskola på huvudön Tahiti.

Alla bodde fridfullt i sina små enkla hus oftast enbart med ett rum där alla sov på golvet och maten tillreddes i ett enkelt kök i anslutning till verandan.

Överallt i trädgårdarna pickade de fritt gående hönsen under övervakning av en ståtlig tupp. I skuggan av ett träd hade alla även ett par grisar uppställda, där dom bökade i den bördiga matjorden. Svinen var fastsurrade med en lång löplina i höger bakben och grymtade glatt då dom fick en kokosnöt att gnaga på.

Barn, ankungar, kycklingar och hundvalpar lekte febrilt på bygatan. En skön och rofylld bild av denna söderhavsös vardagsliv.

Janne och jag tog en låg promenad, där vi följde den brusande bäckfåran upp i bergen.

Överallt växte det kokospalmer, bananer, citrusträd med apelsiner och citroner, mango och de jättestora Grapefrukterna som här heter Pamplemoussier.

Hela denna djungel var som ett unikt stort skafferi med godsaker i överflöd och det kändes som att ströva i en oändlig botanisk trädgård.

Alla byborna var vänliga och hälsade glatt.

Då vi gick tillbaks till Albatross gjorde vi ett besök hos handlaren i byn. En äldre grånad man som hade sin  butik i ett enkelt hus byggt med plywood.

Där han saluförde det mest nödvändiga såsom pasta, mjöl och salt.

Han frågade direkt om vi hade whisky, rom och ammunition ”sex kort” att sälja för då kunde vi med lätthet byta med frysta kycklingar och oxkött som han stolt visade upp i sin frys.

Starkdryckerna var totalförbjudna här på ön även pilsner var förbjuden, det hade vi tidigare fått oss berättat av den lokala Gendarmen.

Ammunition var det allmän brist på, den användes för att skjuta alla vilda grisar som hade rymt från sina ägare och nu vimlade det av grisar som strövade runt i djungeln. Någon offentlig tilldelning av ammunition kunde lokalbefolkningen inte få då alla bössorna var illegala.

Tyvärr kunde vi inte göra någon affär med handlaren, men då frågade han:
– Kan ni elektronik och mekanik?

Jo det kan vi, svarade vi och genast var vi i febrilt arbete med att reparera hans faxmaskin.

Här blev vi bekant med Sopi som även han hade en del trasiga maskiner som inte fungerade.

Vi följe med Sopi hem där vi träffade hans broder Serge och båda visade sina alster av träsniderier.

Vi köpte två ”Tickos”, små trädsnidade uråldriga Polynesiska ”gubbar”.

Med oss tillbaka till Albatross hade vi famnen full av elektriska maskiner som vi lovade att reparera samt scanna bilder från en åldrig bok, som med säkerhet var över hundra år gammal. Objekten som vi skulle scanna och förstora var ett par tatueringar som var väldigt speciella.

Vi lovade att inte visa den gamla boken för någon och att vi kom tillbaka med prylarna i morgon.

På kvällen strax för solnedgången ljöd den mystiska och trollbindande trumrytmen från land. Vi tog oss in och där tränade byns unga flickor och pojkar en dans som deras förfäder hade dansat i många generationer.

På en öppen volleybollplan dansade ett femtiotal deltagare och på kortsidan satt orkestern. Bestående mest av slagverk, stora kraftfulla trummor från urholkade trädstammar beklädda med skinn. Alla de urgröpta stockarna gav även dom en klar och tydlig klang.

Detta skådespel underhöll oss hela kvällen, det var något mystisk i denna musik och dans som utspelades av detta naturfolk i detta nattmörker med en måne som kastade sitt lätta ljus över dramat.

Alla tränade till den stora karneval som skulle gå av stapeln på huvudön Tahiti i mitten på juli månad.

Förhoppningsvis kan vi bese detta skådespel ännu en gång då vi kommer till Tahiti på vår resa söder ut i Franska Polynesien.

Vi reparerade Sopi och Serges maskiner ombord på Albatross och skrev ut förstoringar på de uråldriga bilderna.

När vi återlämnade grejorna blev bröderna väldigt tacksamma för den hjälp vi gett dom och vi fick ytterliggaren en Tickos och två Tappas som var tecknade på ett naturpapper som bereds av barken från en trädstam.

Nu hade vi skaffat oss två verkliga vänner i denna by.

Tyvärr fick vi tacka nej till mer jobb och det snart var midsommar och vi skulle segla vidare i denna övärld.

Med oss ut till Albatross fick vi också ryggsäcken och famnen full av mango, bananer och citroner.

I viken blev vi även bekanta med Jim och Deby som hade seglat sin lilla båt S/Y HRAI ROO på 20 foot från Seattle i USA. Båten var en verklig skönhet denna enkla segelbåt, som hade tagit dom från norra California längs USA: s ostkust ner till Mexico och där ifrån hade färden gått vidare ner till Marquesasöarna. Båda var väldigt belåtna då knopmätaren pendlade omkring tre knop, som är båtens maxfart. Färden över hit, 3000nautiska mil, hade tagit dom 60 dygn.

Jim och Deby är båda i femtioårsåldern med fyra fullvuxna barn och som dom sa:
– Nu är det vår tur att njuta av livet och komma ifrån det vardagliga ekorrhjulet och det är nu tid för barnen att flyga själv på sina egna vingar.

Båten hade inköpt för ett år sedan då dom även hade sålt sitt hus och flyttat in i denna lilla skapelse. Färden skulle nu under detta år gå runt i Stilla havet och övervintra orkansäsongen skulle dom göra på Hawaii. Under nästa år skulle seglatsen gå ner till Nya Zeeland.

Deras stora önskan var att köpa en Hallberg & Rassy båt. Vi kanske ses åter då båda kommer till Sverige för att där köpa sin nya båt och segla den hem till USA.

Se webb: www.mac.com/jimdebcuster

Midsommarafton firade vi ensamma i vår ankringsvik, då alla våra grannbåtar hade seglat vidare. Det blev vår första midsommar utan sill, nypotatis och jordgubbar. Visst sörjde vi dessa godsaker.

Dock hade vi ett par supar som blev över från fjolårsmidsommaren av hemmagjord Besk, dessa stadiga supar intog vi till en enkel sandwich.

Därefter tillreddes en god kycklingfilé fylld med en bit rökt skinka och en ostskiva.

Godsakerna stektes i ugnen på hög värme. Till varmrätten spisades kokt ris och en allt sköljdes ner med ett chilenskt välsmakande rödvin.

Vi satt i sittbrunnen och betraktade Stilla havets nordvästra hörn där vår midsommar sol sakta gick ner vid halv sjutiden och tänkte på våra nära och kära därhemma som vid detta lag sakta kliade sig i ögonen för att starta en ny dag, midsommardagen.

Vi är långt hemifrån nu, det skiljer –11timmar till tiden där hemma.

Sista dagen brukade vi till, att med en fylld seglarbag gå runt i byn och byta bort grejor.

Tidigare under veckan hade vi fått många förfrågningar om vi hade lite prylar som vi kunde byta bort.

Väskan hade vi fyllt med avlagda T-shirts, skjortor, jeans, glaspärlor från Guinness i Dublin och kulspetspennor, CDU-pennor, som vi fått av våra tyska vänner på Union Island.

Allt gick åt som smör i solsken och till och med väskan försvann till handlaren i byn som köpte denna med kontanta medel och ett par kilo lök.

Med oss tillbaks till Albatross släpade vi på all sorts frukt, grönsaker och konsthantverk som vi fått som bytesvaror.

Under denna sista kväll på ön stal någon långfingrad vår färskvattendunk, som vi hade liggande i vår dinge. Då vi för sista gången angjorde denna paradisö.

I morgon seglar vi vidare, norr över till ön Nuko Hiva en sträcka på cirka 150 nautiska mil.

 

Share

Leave a Reply