Loggbok för S/Y Albatross 2003-06-30

Loggbok för S/Y Albatross 2003-06-30

Loggbok för S/Y Albatross 2003-06-30

 

Datum 2003-06-30 2003-07-10
Rutt Nuku Hiva Raroia, Arkipelagen Tuamotu, F
Position 08 55 104 S
140 05 771 W
16 02 316 S
142 28 230 W
Väder Sol, regn 

30

Vxl 0-20 m/s 

1021 mmbar

Distans 485
Erfarenhet

Ny vecka och måndag morgon, idag skall vi starta vår seglats söderut mot ön Raroia, Arkipelagen Tuamotu en färd som borde ta tre dygn om vi har vädergudarna med oss.

Då vi tog upp ankaret kom vår tyske vän Herbert i sin dinge, med kurs till oss. Han ville ännu en gång tacka för den hjälp han hade fått med sitt databaserade sjökortsprogram.

Som lite färdkost räckte han över en kasse med Panama pilsner.

Vi tog farväl och troligen skulle vi åter träffas nere på Tahiti.

Så snart förtöjningen var uppe gick Albatross upp i vind och alla seglen sattes, en skön känsla när vinden fyller seglen och farten ökar till dryga sex knop. Ljumiga vindar svepte in och någon morgonfrossa kändes inte i detta sköna söderhav.

En WP var satt på GPS: N och avståndet till slutdestinationen var 465 nautiska mil, med en kurs på 202 grader.

Har vi tur med vinden borde vi angöra Raroia om tre dygn och förhoppningsviss på förmiddagen vid tiotiden, för då är det slackvatten i kanalen in till lagunen i på Raroia.

Kan vi inte hålla denna tid så blir det till att vänta tills nästa slackvatten som inträffar under den ljusa delen av dygnet, plus 24 timmar.

Tidvattenströmmen i sundet in i lagunen pendlar mellan sex till åtta knop och med ett osmakligt korallrev i mitten av inseglingskanalen vill vi inte chansa på att segla in i lagunen under någon annan tidpunkt.

Under de två första dygnsseglatserna hade vi bra vind och gjorde omkring 300 nautiska mil.

Därefter fick vi stiltje under en hel dag tog vi ner alla seglen och Albatross följde de långa Stilla havsdyningarna.

Nu kunde vi inte hålla vårt schema  med tre dygn.

Sent på natten kom vinden åter och det med besked, en kraftig kuling, med vindstyrkor upp till 20 meter per sekund och Stilla havet byggde upp ordentliga vågberg som ofta bröt och rullade in emot oss.

Storen revades ner till andra revet, genuan revades till 80 procent och stagseglet och mesanen fick dra för fullt. Med denna segelsättning gick Albatross mycket bra i denna hårda sjö, med en fart på sju till åtta knop.

Nu kunde vi slösa på elenergi, för på denna halvvind producerade vindgeneratorn mycket el.

Under den senare delen av det femte dygnet togs det ner mer segel för att sänka farten och anpassa ankomsten till inseglingssundet till klockan 10.00.

Tidig lördag morgon kunde vi sikta Raroia på vår babordssida i riktning klockan 11.

En platt ö kunde skymtas med strandkanterna beväxta med ståtliga kokospalmer på ett slätt landskap.

Raroia är en stor atoll med en lagun i mitten med endast en inseglingskanal på den nordvästra sidan. Den omgivande smala landmassan består i huvudsak av koraller där det tät växer kokospalmer.

Ön kallas även för ”Kon-Tikiön”. För på den östra sidan strandade Thor Heyerdahl med sin farkost Kon-Tiki som han hade seglat med från Peru.

Lagunen är även känd för sina äkta svarta pärlor som odlas i stora ostron.

Lagunen har måtten 44 x 14 kilometer och maximala höjden på land är sex meter.

Maximala djupet i lagunen är cirka 55 meter med en sikt på 28 meter.

Med detta kristallklara vatten skiftar färgen på vattnet från knallblått till turkosblått intill rev och stränder.

Ännu ett vackert söderhavsparadis breder ut sig och vi känner en fin tillfredställelse då vi sakta stävar in i Passé Garue.  Jag står i fören och spanar, för även här gäller ”eyeball navigation” och Janne styr.

Här ligger korallreven tätt och dessa vill vi undvika.

Det blåser fortfarande kuling och vi har radiokontakt med Janne på Noa af  Stockholm som har ankrat på den östra sidan för att få lä.

Janne rekommenderar oss att gå tvärs över lagunen och ankra där, en ytterliggare färd på åtta nautiska mil.

Utan för byn Garumaoa som ligger två nmil söder över är det tomt på segelbåtar.

Vi förmådde inte att gå ytterliggare två timmar till, i detta hårda väder, därför satte vi kurs mot byn.

Mellan två korallrev la vi ut ankaret, på arton meters djup och med sextio meter kätting borde vi kunna hålla Albatross fast. Även i denna lagun var sjön hård och fören skumpade likt en hård kryss.

För säkerhets skull tog vi ut det andra CQR-ankaret, monterade på den tio meter långa kättingen och kopplade ankarlinan.

Med två fendrar som ankarbärare bogserade jag ut ankaret med vår dinge och Janne matade på med den åtta slagna ankarlinan.

På ett avstånd av femtio meter och med en 30 gradig vinkel från fören, dök jag ner till ankaret som svävade på ett par meters djup i fenderlinan och skar av flytlinan. Ankaret sjönk snabbt ner och tog kvickt fäste i den underliggande korallsanden.

Med två CQR-ankare i fören kände vi oss trygga, med denna förankring borde Albatross inte dragga.

Under de kommande fem dygnen fortsatte ovädret och vi vågade inte lämna Albatross, sjön var grov och vinden var konstant över 15 meter i sekunden.

Vindgeneratorn producerade el som aldrig för.

Watermakern gick för fullt och vår färskvattentank fylldes med 700 liter välsmakande sötvatten.

Dessa dagar använde vi till underhållsarbeten och Albatross skurades , så hon inuti sken blank och fin.

Vi har under denna dryga ett års färd kunnat fastställa att det alltid finns arbeten att utföra på en segelbåt.

Listan på underhåll och förändringar tycks inte bli mindre snarare ökar antalet punkter. Trots att vi så ofta skruvar och mekar.

De nyinköpta indiantillverkade hängmattorna som vi köpte på Galapagosöarna har vi fortfarande inte provligget.

Under torsdagen syntes en klar förbättring av vädret, vinden sjönk sakta ner mot tio sekundmeter.

Vi låg fortfarande ensamma på vår ankarplats.

Varje dag hade vi radiokontakt med Janne på Noa af Stockholm och de övriga amerikanska båtarna som låg på den östra sidan. Janne informerade oss om att byborna väntade på mekanikerna på Albatross.

Då Noa: s besättning hade varit i land här hade de ofta fått förfrågan om de kunde reparera el och mekanik. Svaren hade blivet:
– Nej, men en svensk båt vid namnet Albatross är på väg hit och de kan säkert hjälpa er.

Troligen väntade nu mycket reparationsarbeten på oss i denna nya by Garumaoa.

Efter att detta hårda väder lagt sig borde det inte vara någon större risk att Albatross draggar, därför kan vi gå i land och bekanta oss med byborna i morgon.

Share

Leave a Reply