Loggbok för S/Y Albatross 2003-07-11

Loggbok för S/Y Albatross 2003-07-11

 

Datum 2003-07-11 2003-08-12
Rutt Raroia, Arkipelagen Tuamotu, F
Position 16 02 316 S
142 28 230 W
Väder Sol, regn 

30

Vxl 0-20 m/s 

1025 mmbar

Distans
Erfarenhet Stressa inte på seglatsen, genom att besöka så många platser som möjligt.Ta långa sjöresor och stanna en längre tid på de platser som du besöker.En bra vänskap skapas då med lokalbefolkningen.

Det kändes att ovädret hade kulminerat vinden gick ner till under 10 meter i sekunden men sjön gick fortfarande grov i lagunen.

Dingen gjordes sjöklar med att motorn monterades. Janne tog sig först in till byn och jag blev kvar ombord som ankarvakt.

Byn Garumaoa ligger väl inbäddad längs strandkanten, som består av vit korallsand, i skuggan av praktfulla kokospalmer där stora nötter dinglar i topparna.

På sin promenad längs den korta bygatan kom Janne i kontakt med André som lite dämpad stod och rengjorde sin stora utombordare.

André berättade att motorn inte fungerat på några månader och ön saknade mekaniker.

En besvärlig situation, för även hans reservmotor var trasig. För deras dagliga utkomst var han beroende av att kunna köra ut med sin motorbåt till fångstplatserna.

Janne lovade att hjälpa André, höll vädret sig borde vi kunna komma i morgon.

Promenaden gick vidare ut på det västra korallrevet, där Janne stötte på en harpunfiskare som hette Felix. Han hade haft god fiskelycka så han gav Janne några fiskar.

När dom stod där och språkade berättade Janne att han kom från en svensk segelbåt vid namnet Albatross.

Felix sken upp som en sol, det var båten som dom hade väntat på, för besättningen på Noa af Stockholm hade berättat att manskapet på Albatross kan reparera mekanik och el.

Det visade sig att Felix jobbade åt André och det var samma båtmotor som även han ville få igång, för han var totalt strandsatt utan att kunna köra med motorbåten.

När Janne kom tillbaka stekte vi de nyfångade fiskarna och han berättade om sin första kontakt med byfolket och att i morgon var till att börja meka lite.

Därefter tog jag min in till byn och då jag förtöjt dingen och flanerade ner i bygatan. Hälsade jag på ett glatt gäng som satt på altanen i det första välbyggda huset.

De vinkade åt mig att komma in.

Här fick jag ett varmt mottagande, Rondo hette värden och han var byhövding. Det visade sig att när den svenske författaren Bengt Danielsson var här på femtiotalet hade Rondo varit hans hjälpreda.

Bengt hade varit på ön under ett år då han bland annat skrev boken:
Work and live an Raroia
Saxon Lindströms förlag Stockholm 1955

Rondo var nu en gammal man men kunde en del svenska ord. Han berättade med stor inlevelse om sin tid då han var hjälpare åt Bengt Danielsson och hans fotograf.

Här satt de nu och avnjöt fredag kvällen med en femlitersdunk på bordet.

Jag fick mig en ”stänkare” av den lokala drickan som de uttryckte sig.

Ja, inte var det speciellt gått, det smakade som dålig mäsk. Men där var säkert en bra procent i.

Drickan var skapad på vattnet i kokosnötterna.

Rondo hade även han en del grejor som han ville vi skulle titta på och visst det kunde vi de, men först i nästa vecka.

De bad mig att vara väldigt försiktig då jag vandrade i palmskogen, för risken var stor att efter stormen så satt många kokosnötter löst och kunde lätt falla ner och träffa huvudet.

Jag tog en lång spatsertur i skogen och det kändes skönt att åter trampa fast mark.

Nästa dag tog vi oss in till våra nya vänner André och Felix.

Felix bodde i ett litet hus i utkanten av byn, huset ägdes av André.

Här bodde Felix tillsammans med sina vänner Toma och Fiu. Alla tre kom från Marquesasöarna och de var lite ”gästarbetare” här.

Grabbarna bodde mycket enkelt i detta lilla hus endast en madrass på golvet i respektive rum och en pappkartong till bord, där de två uppsättningarna kläder förvarades.

Ett rått betonggolv bildade golv.

I köket stod gasolspisen och en spartansk plyfaskiva skapade bord, där tre större matgrytorna och några tallrikar stod uppställda.

Inget vatten fans i huset, vattnet fick tappas från en tank som samlade regnvatten från yttertaket.

Allt var väldigt rent och fint i dess enkelhet.

Killarna var rysligt glada över att vi ville åta oss att hjälpa de med sin motor, för annars fanns det risk att de blev hemsända till Marquesasöarna för jobbet kunde inte skötas utan en bra båtmotor.

I tre år hade dom arbetat åt André med ostronodlingar där de svarta pärlorna förädlades. Under sex veckor, oftast då över julen, får de fritt och då resa hem till Marquesas på sin hemö Tahuata. En färd som tar drygt tre dagar.

Janne och jag hade tagit de flesta verktygen med från Albatross.

Vi började och meka på den stora båtmotorn och snart kunde vi fastställa felen som låg i elsystemet och i startmotorn.

Janne fixade elsystemet och jag plockade isär starmotorn, in i minsta detalj och renoverade den fullständigt.

En fantastisk middag blev vi bjudna på, som Felix hade lagat, fisk i alla dess former i en stor gryta och därtill åt vi ris. Vatten drack vi gemensamt ur två djupa skålar som stod mitt på bordet.

Alla följe vårt arbete med stort intresse och var imponerade av att vi kunde skruva isär mekaniken så enkelt utan att använda hammaren och huggmejseln. Som i huvudsak var deras verktyg som dom var vana vid.

Under eftermiddagen kom vice byhövdingen Remi för att inspektera vårt arbete, lite lätt påstruken av den ”lokala drickan”.

Han hade en dieselgenerator som inte fungerade särskilt bra.
– Kan ni hjälpa mig , blev frågan.
– Ja, men du får allt vänta några dagar, blev vårt svar.

Mot kvällen sattes alla delarna på plats och ett stort oljefat fylldes med vatten, för att kyla motorn.

Äntligen skulle den fördömda motorn provköras.

Nu var det mycket folk som hade samlats för att begrunda provstarten.

När vi vred på startnyckeln gick inte starmotorn in och drog. Motorn gick baklänges, nu kliade vi oss en extra gång i vår kalufs.

Vad har vi gjort för fel som kan vända rotationsriktningen?

Motorn plockade ur igen och allt stämdes av, trådar och kolstavar satt rätt, men av en slump hittade vi felet. Den yttre magnethuset var vänt bak och fram.

Ihop med grejorna igen och nu startade motorn.

Alla stod där och stirrade och spann förnöjsamt med då motorn brummade så behagligt.

Jobben för grabbarna var räddade.

Under denna första dag i land fick vi även en ny vän. Henri var oss behjälplig som tolk, han hade under tre år bott i Nya Zeeland och kunde prata bra engelska.

Henri är främlingslegionär 29 år gammal och hade en dröm om att senare i livet kunna bosätta sig på Raroia.

Efter 15 års tjänstgöring i legionen kunde han få pension, nu hade han varit där i 8 år, så snart nog kunde han få sin dröm i uppfyllelse då han vid 36 års ålder kunde dra sig tillbaka, med sin pension, på denna paradisö.

Henri skulle återvända till sitt förband i Frankrike i början på augusti, vi erbjöd han att följa med oss då vi skulle seglade mot Tahiti.

Men vi fick ta tillbaka erbjudandet, för troligen kommer vi att stanna längre på ön.

För att ta sig till Tahiti måste han antigen invänta lastbåten som kommer var tredje vecka alternativt ta sig till en grannö och därifrån flyga till Tahiti. Han bestämde sig för att ta flyget.

Med en snabb motorbåt tar färden till grannön cirka tre timmar och för detta kalas måste han betala 200 liter bensin för ditfärden och 200 liter för tillbakafärden till motorbåtsägaren samt som ersättning till skepparen 200 liter, totalt tre stora bensinfat med bränsle.

Här räknas allt i materiella ting, det verkas som pengar är en sekundär valuta.

Med ett bensinpris på 13 SEK per liter blir det en dyr färd.

Söndagarna är en arbetsfri dag även här på denna ö, då vilar stillheten över ön.

Vi tog det lugnt med att snorkla och undersöka den fina vattenvärd som finns i denna lagun med alla dess levande koraller och fiskar.

Frankrikes nationaldag måndagen den 14 juli firades grundligt.

Förberedelserna till festen startade strax före helgen med fotboll, spjutkastning, Boul och pilsner drickning.

All mat beredes.

Barnen samlade ved till den stora grillen.

I Söderhavet är det vanligt att baka bröd och långsteka kött i en underjordisk ugn.

En stor grop grävs upp 2 x 3 meter och med ett djup på 1,5 meter. Botten fylls med 0,5 m korallsten. Därefter laddas det upp med kraftigt virke som fick brinna i gropen och värma upp stenen och marken intill.

I flätade småkorgar, av palmblad, packas kött och deg separat.

Allt packas i en stor nätkorg och då glöderna har brunnit ur, sänktes korgen ner i gropen som nu var skållhet.

Allt täcks med stora kraftiga löv som lades ut på rör som bär upp locket.

Ovan lövlagret läggs stora jutesäckar. Därefter täcks allt med korrigerad plåt och en halv meter sand öses på, till det yttre täckskiktet.

Ugnen laddas på kvällen klockan 22.00 före kalaset och öppnas först dagen därpå klockan 13.00.

Grillen bestod av fyra halva bensinfat. I dessa eldades det grova virket tills det övergick till glödgade kolbitar.

Två betonghålstenar staplade på högkant, fick bilda hörnpelare.

Som grillgaller användes en enkel järnram där ett nät var utspänt på. Gallret oljades in för att få bort den mesta av rosten och på grillen placerades det välmarinerade köttet som bestod av kyckling och kalvkött.

På pricken klockan ett öppnades ugnen, en ljuvlig doft av nybakat bröd spred sig och köttet bidrog även med en fin arom.

Alla hjälpte till med att grilla, kyla och öppna pilsner, skära bröd och lägga upp all denna mat på eleganta serveringsfat, flätade av färska palmblad.

Nu var det fest i byn och tillika firades Frankrikes nationaldag alla var glada och livade från bergsprängaren vid grillbordet ljöd tonerna från den senaste Tahitimusiken.

Byns transvestit hade även han fått på sig sin bästa rödblommiga söndagsklänning och satt den mesta tiden vid dambordet och konverserade med de ”riktiga” damerna.

När han gick ut till en palm för att pinka och lyfte på kjolen och drog kalsongen till sidan och pissade.

Applåderade alla och ett hejdlöst skratt ljöd.

Helt oberörd promenerade ”hon” tillbaka med sin fimp i mungiporna och lyfte lätt på sin frisyr.

I detta samhällefinns det plats för alla.

Janne och jag kände oss väldig välkomna och det var enkelt att prata med alla. En kolossal gästfrihet bjöd varenda en på.

Den lokala polisen var rät stram i början då han gick runt och ”fjärrade” sig, med sin nytvättade polisskjorta och sin fina polismössa.

Efterhand som det flödade pilsner i han, vände han skärmmössan bak och fram, nu var det inte tjänsteförrättning som gällde.

Då börjad herr polis och bli på fyllan.

Under eftermiddagen smorde vi kråset i det gröna under skuggan av en palm. Törsten släcktes med en källarsval Hinano, den Tahiti tillverkade pilsnern som smakar förträffligt.

Allt blev vi som gäster bjudna på.

Janne passade på att filma hela arrangemanget, filmen tänkte vi föra över till en vanlig videokassett och skänka till byborna senare i veckan.

På eftermiddagen började den lokala orkestern att spela i det pittoreska kommunhuset.

Fem grabbar med strängmusikinstrument radade upp sig och en stor låda med öl ställdes ut strategiskt så all hade den inom räckhåll.

En skön musik spelades där alla sjöng med, de bästa Söderhavstonerna tonade så fint att vi nordbor fick gåshud på ryggen.

Jag kände igen musiken hemifrån där Yngve Stor kunde klämma fram denna ljuvlig och rofyllda musik. Även musiken som Elvis Presley spelade då han gjorde sitt ”Blue Hawaii” kände vi igen och nu stod vi här mitt i Söderhavet och lyssnade.

En skön känsla infann sig och vi bara njöt av skådespelet.

Under tisdagen var det ett fridfullt lugn som låg över byn.

När vi tog en tur i byn blev vi inbjudna till och spela Boul. Alla spelarna hade lite efterfest från nationaldagsfirandet.

Boul är ett mycket trevligt spel där alla kan medverka, gammal som ung.

Här var vi direkt med i gänget och kloten rullade och vi blev bjudna på goda Tahiti pilsner.

Vi var helt imponerade på deras spelskicklighet, här gällde ett hårt men rättvisst spel. Med en stor precision kunde slag-givaren enkelt träffa ett klot och som han med lätthet styrde ut från plan.

Både André, Felix och Toma ville provköra båtmotorn och då kunde vi få följa med ut i lagunen och snorkla samt skjuta fisk med harpungevär.

Tidig tisdag morgon kom de och hämtade upp oss på Albatross.

I lagunen har det växt upp en mängd korallrev som reser sig som ståtliga pelare från den drygt femtio meter djupa lagunen.

Diametern på dessa rev ligger på cirka 20 till 40 meter. Reven täcks med cirka 30 centimeter vatten, vid låg vatten.

Reven syns tydligt där färgen på vatten övergår från knallblått till ljust turkosblått.

Mitt i lagunen intill ett korallrev gick vi i vattnet, Toma blev kvar ombord.

Jag tog hand om fångstlådan som jag bogserade.

Janne , André och Fenix var utrustade med harpungevär.

Vi blev förmanade att noga följa med både André och Felix för det simmade mycket haj här.

En fantastisk fin vattenvärd öppnade sig i detta kristallklara vattnen, det sägs att sikten är 28 meter.

Korallevet står där som en kollosalt färggrann pilastrar och här simmar tusentals fiskar i alla regnbågens färger.

Både André och Felix är duktiga fridykare, då de fick korn på en bra fisk som simmade en femton meter ner tog båda fart och simmade rakt ner där de avlossade sin harpun och fisken hängde på pilen.

Min uppgift var att direkt följa dom och ta hand om jaktbytet.

På en tjugo meters djup gick hajarna, de hade hela tiden ett vakande öga på oss. Då hajarna blev för närgångna vispade André med sin höger armen i vattnet och dom retirerade då.

Här låg vi hela förmiddagen och snorklade. På det fjärde revet var jaktlyckan mycket god och fångstlådan började bli lite överfull. Blodet från de skjutna fiskarna skvalpade över till lagunvattnet.

När jag lugnt låg och snorklade hade en stor haj fått vittring på min låda som läckte fiskblod och började simma emot mig.

Det blev säkerligen en brun rand i brallorna för jag fick en jädrans fart och tog mig upp på revet, där jag vinkade till Toma i motorbåten.
–  Det är hög tid att tömma fångstlådan! Skrek jag med lite gäll röst.

All fisk tog vi hem till deras stuga och beredde den.

Ännu en gång tillagade Felix en jättegod fiskgryta. Fisken kapades på tvären och allt bryntes först i lite salt, sojasås och matolja.

Därefter fick godsakerna koka under lock, till detta serverades kokt ris.

Från en färggran fisk skars filerarna upp i mindre bitar och allt östes ner i en träskål.

Allt översköljs med vinäger.

Fisken fick stå och dra där några minuter och den äts sedan som sallad vid sidan om huvudrätten.

Smakar bra, fastän fisken är pinfärsk.

Grabbarna har många husdjur tre stora hundar och två valpar samt en liten kattkälling. Hela församlingen står vi matbordet och ber så fint med sina ögon om dom inte kan få en liten munsbit.

Först då vi ätit färdigt hamnar alla matresterna i en skål och det blir deras tur att få smaka på dessa delikatesser.

Inte en matbit går till spillo.

Vid middagen berättade pojkarna att det var fler prylar som inte fungerade riktigt.

Dieselgeneratorn som alstrar deras elström hade pajat, stereon fungerade inte, sattelitmottagaren hade inget ljud.

Och slutligen stod där ytterliggare en båtmotor som varit till reparation på Tahiti för drygt ett år sedan som då hade funkat en månad, därefter hade även den lagt av.
– Kan ni hjälpa oss? Löd fråga.

Visst vi skall försöka, för vi trivdes vi detta laget förbannat bra på denna atoll, där alla var vänliga och bjöd på sig själva.

En fantasisk skänk att få leva med dessa naturmänniskor.

Nästa dag skull vår kompis främlingslegionären Henri påbörja sin resa till Frankrike. Han hade under sin semester bott hos sin farbror.

Farbrodern ville nu ställa till med ett litet kalas för Henri före hans avfärd. Vi blev inbjudna till gillet. Janne hade lovat att ha videofilmen med från nationaldagsfirandet.

När vi senare på kvällen anlände till bjudningen satt hela Henris släkt och väntade på oss.

TV apparaten monterades upp i trädgården och vi skulle först se filmen innan vi började och äta.

Videon blev storligen uppskattad och alla kände igen sig i denna film, det skrattades hejdlöst och hjärtligt.

I trädgården stod den stora grillen uppställs som vi tidigare sett på nationaldags firandet.

På grillgallret placerades de ut stora fina marinerade köttstycken från urbenade kycklingklubbor.

Vi har ofta sett denna rätt här i Polynesien och i Mellanamerika, där det kallas ”Pollo Planka”.

Det är en kycklingklubba som benas ur och köttstycket blir tunt och är lätt att grilla och marinera. Smakar förträffligt.

Tillsammans med Henris släktingar hade vi en behaglig kväll i detta sköna Söderhavsklimat.

Runt i trädgården strövade alla husdjuren fritt alla har många hundar och rasen är en excellent uppblandad gatukorsning.

Den stora kungen som höll alla hundarna i schack var en två år gammal galt, svart och vit med en vikt av cirka 175 kilo.

Galtens namn var Pata-Pata, han strövade fritt omkring likt de övriga husdjuren och tiggde gärna en matbit. Då grisen var för närgången och var på väg att promenera in i huset tog husse fram riset och viftade lite med detta.

Ljudet från riset skrämde raskt iväg Pata-Pata.

Tog farväl till Henri och kanske vi kan träffas igen på Främlingslegionens garnison i södra Frankrike, han gav oss en stående inbjudan. Han har dock sju år kvar av sin kontrakterade tjänstgörning.

Den stora produkten sidan om pärlorna är kokosnötter.

Alla nötter tas tillvara och det ligger drivor med knäckta kokosnötter under palmerna.

Nötterna klyvs med en kraftig klyvyxa, halvorna får därefter ligga och torka. Dessa staplas väldigt omsorgsfullt i fina långa rader med ett tiotal nötter i höjd.

Med en specialböjd kniv gröpas nöten ur sitt skal.

Halvor får därefter ytterliggare soltorka och får då namnet Kopra, sedan packas de i stora jutesäckar som omsorgsfullt tråcklas igen.

Då lastbåten kommer lämnas säckarna direkt till båten och rederiet betalar cirka 15 SEK per kilo, kontant till leverantören. Av nötterna tillverkas tvål och kosmetika etc.

Av det yttre skyddande höljet på kokosnötterna dras det ut små bruna trådar, dessa trådar rengörs genom att de får glida på en nagel och blir då blanka och fina. Av dessa trådar flätas det snören och rep samt snygga smycken tillverkas.

De stora vissnade palmbladen som faller ner från trädkronan tas även tillvara. Med en fin kniv skärs respektive blad rent och en tunn och rak ”plockepinn” bildas. Av dessa småpinnar binds riset till behändiga kvastar och används även som råtting.

Den stora galten Pata-Pata fick en ryslig fart då han hörde ett palmbladsris rassla.

Var tredje vecka kommer det en storlastbåt in i lagunen och ankrar upp strax utanför byn. En motorbåt sätts i sjön och de båda kranarna ombord fyller snabbt båten med ett par pallställ, fyllda med förnödenheter och postpaket.

När lastbåtens stora ankarkätting rasslar i sjön går alla man ur huse och den lilla kajen fylls snabbt med all byborna som väntar på något paket eller någon kär vän som rest från Tahiti.

För att lyfta godset i land får den lilla traktorgrävaren fungera som lyftkran, det är den lokala polisen som är traktorförare.

I frontskopans tänder hängs stropparna och pallarna tas i land ganska enkelt.

Därefter hjälps alla åt med att stuva ur godset och sortera detta.

Glädjen känns i luften alla engagerar sig i detta arbete och ofta har maten och pilsnern varit slut i den lokala bybutiken under några dagar.

Det vill till att det går undan, då den törstige snabbt kan få köpa sin pilsner när ölbackarna lossats.

Ombord på lastbåten är det inrymd en liten butik, likt en större handelsbod. Efter att den lilla motorbåten lossat sin last tar de ombord alla som vill komma ut och shoppa lite extra. Båten fylls snabbt där alla får stå upp. Då båten lägger till längs lastbåten får resenärerna klättra upp på ett nersänkt nät på fartygssidan.

På detta nät klättrar gammal som ung.

I lagunen finns det mycket sköldpaddor och stora sådana cirka en meter längs ryggraden.

Under en motorbåtsfärd passerade vi en ostronodling och jag satt i fören och spanade. I detta kristallklara vatten är det en fri sikt på 28 meter.  Plötsligt såg jag en stor sköldpadda som simmade några meter ner.
– Sköldpadda! Skrek jag.

Direkt slog skepparen av på gasen och på med snorkelutrustning.

Med sitt kraftiga harpungevär dök han i vattnet. Efter några minuter kom han upp igen, tyvärr missade harpunen sköldpaddan.

På min fråga varför han var så ivrig att skjuta sköldpaddan blev svaret:
– No moony to us!

Sköldpaddorna är betraktade som skadedjur de äter upp ostronen som skall odla fram de svarta eleganta pärlorna.

Några mil söder ut i lagunen har en kines etablerat en pärlfabrik, där det arbetar ett tiotal årsanställda.

Kinesen Paul Yu har totalt tre likartade fabriker här i Arkipelagen Tuamotu och deras huvudkontor finns i Papeete på Tahiti.

Efter att vi varit här på ön en dryg vecka kom fabrikens platschef en ung flicka som heter Jessica och frågade om vi inte kunde komma till deras fabrik för där var ett besynnerligt fel på elsystemet.

Normalt hade dom 230 volt men nu under de senaste månaderna hade spänningen sjunkit till 160 volt. Det var inte bra för alla vattenpumpar och borrmaskiner går så söligt.

Med Andrés nyreparerade motorbåt körde Felix oss till fabriken.

Färden gick längs lagunstranden där vattnet speglar sig så vackert längs de palmbevuxna korallreven.

Fabriken ligger väldigt ödsligt på en liten udde med en skyddad vik där vi sakta gled in mellan korallerna. De flesta jobbarna bor under veckan på sin arbetsplats och tar sig hem med båt över weekenden.

Jessica med sin man Gerard, som arbetar som dykare, bor här under hela året med ett avbrott på fem veckor då de tar semester och då är resmålen hela världen.

Båda är uppväxta i Papeete och tycker att denna övärld är deras paradis. Den ända kontakt dom har med yttervärlden är att se på Tv, någon telefon eller radio finns inte.

Vi blev snabbt bekant men deras andre dykare Natua som kunde bra engelska.

Han visade oss elsystemet. Snart kunde vi bestämma felet och det var i dieselgeneratorn som bristen låg.

Alla hade hjälpt till och burit våra verktyg och instrument. Nu väntade hela bunten med spänning på hur vi skulle finna felorsaken i den stora generatorn.

Här låg Janne och jag på golvet och mekade, direkt gav fabrikschefen en order att hämta små bekväma pallar till oss så vi kunde sitta behagligt vid vår arbetsplats och kylt dricksvatten blev vi även serverade.

Efter några timmars arbete hade vi mätt fram felet till att det var en kondensator i en magnetiseringskrets som hade slutar att fungera.

Vi bad Jessica att kontakta generatorleverantören för att beställa en ny, tyvärr var det stängt för helgen.
– Försök då hos i en kinesbutik, löd vår order.

Troligen finns det även på Tahiti kineser som säljer elektronikprylar, för i Mellanamerika vimlade det av sådana butiker.

Jessicas lilla syster som skulle flyga hit från Papeete under söndagen hade lyckats få en kines att öppna sin butik och fått köpa de så åtråvärda reservdelarna.

Efter helgen så tog vi en färd till fabriken på nytt för att byta den defekta komponenten. Då vi startade maskinen igen är det alltid lika spännande, både Janne och jag sneglar lite snett på varandra och ställer oss frågan:
– Fungerar det?

Visst funkade det, spänningen steg till sitt rätta värde. Alla blev glada.

Det är väldigt roligt att hjälpa dessa människor som visar en sådan enorm tacksamhet här i denna ödsliga övärld. Det är naturmänniskor och de flesta har inte någon kunskap i mekanik och el. Därför står det många defekta apparater och motorer som inte någon kan laga.

Som tack för vår hjälp blev vi medbjudna på fabrikens årliga utflykt.

Färden gick till Kon-Tikiön som ligger på den östra sidan av atollen och på denna ö strandade Kon-Tiki, då Thore Heyerdahl avslutade sin långa seglats från Peru.

På ön slog vi läger och några låg i sina tält. Janne och jag invigde våra indianhängmattor som vi köpt på Galapagos, det gick utmärkt att hänga upp dom mellan två palmer och fritt sova under palmkronorna.

Även här var snorkelvattnet utomordentligt och grabbarna hade sina harpungevär med så vi sköt många fina fiskar som snabbt rensades.

Tre stora grillar byggdes.

En direkt på marken, där vi eldade med kraftig ved och då veden övergick till kol, hade några samlat in en hel jutesäck fylld med vit småskalig korallsten.

Stenen breddes ut över kolen och ovan på stenen lades stora gröna blad.

På den gröna bädden placerades en del fiskar ut och fick sakta stekas och ta smak av bladverket.

Nästa grill byggdes upp en halvmeter från marknivå, på en ställning av hårt grönt trävirke tillverkades ett bord av gröna palmblad. Kvistarna skars rena från sitt bladverk och dessa fick bilda bordsyta.

Under bordet eldades det med urholkade Kokosnötter.

På grillbordet placerades det ut hela fiskar som sakta fick grillas och få smak från palmvirket. Då fiskfettet tog fyr släcktes det snabbt med ett stänk av det salta vattnet. Detta salt gav även en fin krydda till fisken.

Den tredje grillen blev en enkel eldstad där riset och kaffet koktes.

Grillning här i Söderhavet skall ta lång tid, här stressas det inte med att snabbt steka upp köttet. Det skall ta tid för att de rätta smakämnena skall komma fram i dessa godbitar.

När allt var färdiggrillat satt vi på denna kritvita sandstrand och tittade ut över den spegelblanka lagunen där solen sakta klättrade ner mot den rödgula horisonten i väster och varenda en riktigt njöt av den goda maten och drickan. Ett dovt dån kom från öster där Stilla Havets enorma vågberg rullade in på korallrevet. Samtidigt spelades det en förtjusande Söderhavsmusik på bergssprängaren.

Under den kommande veckan försämrades vädret och vinden tilltog till uppåt 20 meter i byarna.

Efter att de blåst kraftig under fyra dygn brast en förtöjningslina, på Albatross, som via en gummitillverkad förtöjningsfjäder var krokad på ankarkättingen.

Tillfälligt fick vi, via ett par halvslag kopplat en ny förtöjningslina, grepp på kättingen och kunde avlasta ankarspelet.

Den förträffliga rostfria kroken som vi hade som hake på kättingen hade försvunnit till botten. Kroken hade vi missat att säkra med en enkel tamp.

Vi noterade positionen där vi låg och troligen var det rätt plats att söka efter kroken.

Nästa dag kom Felix och Toma på besök och vi berättade om vårt missöde.

Genast erbjöd båda sig för att dyka och söka efter kroken.
– Men här är drygt arton meter djupt, sa vi.
– Det skall inte vara något hinder, blev svaret.

Båda dök i och simmade fram till fören och fridök. Efter några minuter kom båda upp som raketer.

Där var fem stora två meters Barracudor som hade fått korn på dom.

Varken Felix eller Toma ville bli fiskmat till dessa bestar.

Nästa dag kom Kommundirektören Taputu med sin fiskebesättning på besök då de var på väg hem från sitt kvällsfiske. Toma som var med i deras besättning kände till vårt missöde med kroken.

Varenda en erbjöd sig att fridyka och söka.

Samtliga hoppade i vattnet och påbörjade finkamningen av bottnen. Jag försökte att köra Albatross rätt med bogpropellern och när jag nådde fram till positionen gav jag signal till Toma att dyka ner vid fören.

Efter någon minut kom han upp och gav tecken att han siktat en krok med en repstump på. Snabbt gick han ner de arton metrarna och hämtade upp den förlorade prylen.

Fyndet firades med en flaska rom som vi samtliga avnjöt i skenet av kvällssolen i sittbrunnen på Albatross.

Dagen därpå fick vi ytterliggare problem med ankarförtöjningen. Repet som låg på babordssidan hade skavts itu.

Nu var det till att plocka fram dykutrustningen och gå ner och skarva tampen och samtidigt kontrollera kättingen.

Koraller är vassa och kan lätt slipa av en kraftig kätting om den ligger illa.

Janne gick ner och skarvade linan och såg att vår ankarkätting hade kommit under ett stort korallhuvud då den nådde bottnen, det var därför vi hade så hårda påkänningar i kättingen. Kättingens längd tog vi inte till vara som motmoment då Albatross kraftig guppade i sjön.

Senare på eftermiddagen tog vi ett dyk till för nu hade tampen gnagts av igen.

Vi planerade då även att lägga om kättingen och förbinda ankartampen på babordssidan direkt om en slät korallpelare.

Gjorde upp signalsystem med en enkel fender som Janne via ett rep hade kontakt med från botten.

På givna signaler lät jag Albatross köra fram några meter för att frigöra kätting till Janne som då enkelt kunde lägga om kättingen runt det förargliga korallhuvudet som fanns på bottnen. Efter ett par försök lyckades vi med operationen.

Nu låg Albatross väl förankrad igen och vi kunde sova gott om nätterna.

Samtidigt som Janne kontrollerade vår kätting hittade han ett kraftigt ankare som låg övergivet på bottnen.

Ankaret var ett prima 25 kilos Bruceankare.

Troligen kommer vi att bärga ankaret för att dryga ut skeppskassan.

Ett bra tips fick vi av en fransk seglare, hur man kan undvika att ankarlinorna gnags av.

Här på denna ö används många flytbojar i hårdplast, ett klot med en diameter på 400 millimeter, för att lyfta upp de långa repen som är uppspända en fem meter ner under vattenytan där de åtråvärda ostronen hänger som stora klasar och växer till sig.

Då ankarkättingen hivas ut så läs av ankringsdjupet och vid till exempel femton meters djup, bind på en flytboj på 25 meters märket på kättingen och ytterliggare en till på 40 meters märket. Risken är då kraftigt eliminerad att kättingen eller linan ligger och knaper på någon vass bergsformation.

Nu är Albatross utrustad med fem kraftiga flytbojar, som vi fått av våra fiskarekompisar på ön.

Efter några dagar stabiliserades vädret igen och våra vänner André, Felix, Toma  och Fiu kom och plockade upp oss för att följa med på skaldjursfiske vid sundet Passé Garue och de intilliggande öarna.

Vi la till på den nordliga ön där vi försökte hitta kokosnötskrabbor. Ön var fullbevuxen av stora palmer och ett lågt buskaske täckte marken, som bestod av korallsten.

Det vimlade av små hål i marken som krabborna hade sprätt ut.

Med små pinnar kände vi i hålen och med en ypperlig känsla i handen kunde vi väl känna att det var någon varelse där nere i hålet som stretade emot.

När det kändes att det fans något i hålet tog vi ett redigt nappatag med högerarmen, som skydd på handen hade vi en kraftig gummihandske och då var det enkelt att ta ut krabban.

Krabborna är cirka 30 centimeter i ryggraden och deras skal är blått, orange, rött, väldigt vackra.

Dessa kokosnötkrabbor lever i huvudsak på att mumsa i sig kokosnötter, med sina kraftiga klor öppnar de lätt en kokosnöt och festar på den.

Längs de yttre reven mot Stilla havet grundade korallreven upp ett par hundra meter ut mot det öppna havet. Där banken tog slut var det stora urholkningar i revet.

I dessa hål levde Lobsters.

Med en kraftiga gummihandsken på högernäven var det lätt att känna om Lobstern var hemma i sitt hål.

Det var till att passa på och lägga sig på knä mellan de enorma dyningarna som rullade in från havet.

Med dessa fiskemetoder lyckades vi fånga många Krabbor och Lobsters. När vi gick tillbaks på revet siktade vi ett stort stim med fiskar som simmade i det 30 centimeter djupa vattnet ovan korallrevet.

Fiskaregrabbarna som var vana att plocka dessa fiskar tog direkt tag i stora korallstenar och bombarderade stimmet. Här plockade vi ytterliggare fisk, ett femtal stora fiskar bärgades.

Med fångstlådorna fulla med Krabbor, Lobsters och fisk satte vi kurs mot grabbarnas stuga.

Där kokte vi dessa delikatesser till skaldjur och av fisken skar vi ut en fin fisksallad.

Hela eftermiddagen satt vi vid den kritvita koralstranden i skuggan av kokospalmerna och mumsade i oss dessa godsaker, där alla husdjuren även fick många goda smakbitar.

Den lilla kattkällingen mäktade till slut inte att äta mer skaldjur utan la sig ner och bara spann.

Hela bunten var mäta och belåtna.

Nu var det till och arbeta igen några dagar, dieselmotorer, parabollantenner och båtmotorer reparerades.

Vi hade skeppat i land hela vårt verktygssortiment, instrument och skruvlådor att vi fått oss tilldelade en elegant fransk rullbör som vi styrde runt med till de olika reparationsställena.

På ön hålls inte siesta utan alla arbetar till klockan tre, då är det kväll.

Därefter startas motorbåten och många ger sig ut på fiske och då framför allt i sundet Passé Garue som är den enda seglingsbara passagen ut mot det öppna Stilla havet.

Ofta stannade båtarna till vid Albatross och vi fick frågan om vi ville följa med på ett kvällsfiske.

Alltid blev svaret .
– Javisst!!!!!!!!

I sundet vimlade det av fisk här äts alla av alla, från liten till stor.

Tusentals sjöfåglar kretsade över småfisken som tonfisken driver upp. Stora bestar till haj gick här också.

Vi la  ut en tjugometer lina efter motorbåten och hade som agn en bläckfisk.

Här fångade vi många stora muskulösa Tonfiskar och Carangue en färggran fisk med bastanta ljusblåa simfenor, det vita fiskköttet smakar förträffligt.

Ännu en gång fylldes vår frysbox med dessa läckerbitar till fisk.

Väldiga tidvattenströmmar koncentrerades till detta sund och det är en fröjd att fiska där.

Här kom ofta stora flockar av delfiner upp kring vår för och lekte. Delfinerna ville våra kompisar schasa bort för dom skrämde tonfiskarna som vi skulle fånga.

Upp mot åtta knop är strömmen, sjön bildade vidunderliga virvlar och vågor kring det mittliggande revet i sundet.

I dessa virvlar kunde vi beskåda stora stim av tiokilos Tonfiskar som lekte i vattnet genom att snabbt simma upp till vattenytan och styra ett par meter upp i den fria luften och därefter graciöst dyka ner i vattnet igen.

Här hade vi aldrig kunnat segla med vår Albatross med så stark tidvattenström, här gällde det att ha en bra maskinstyrka i motorerna.

Ombord på Albatross försökte vi även att fiska haj.

Agnade med Sugfiskar som levde under Albatross. Sugfiskarna åt allt som växte på skrovet och vilade sig med att suga sig fast på skrovet, den främre ryggfenan är ombildad till en mycket effektiv sugskiva. Dessa fiskar var lätta att fiska eller harpunera.

På en rund flytboj hängde vi på agnet med en tolvmeter lina som anslöts till kroken med någon meter stålwire. Allt förankrades med en kraftig spinnakertamp till en knap på styrbordssidan.

När det skymde la vi ut detta förträffliga fiskeredskap, ofta dröjde det inte lång stund tills bojen började cirkulera runt och drogs ner under vattenytan.

Det var hajarna som var på betet.

Här gick mycket haj:
– Waki, kännetecknas med att den har en svart/vit ryggfena 2-3 meter lång, ofarlig
– Ruruki och Tapete, kännetecknas med att den har en vit/ svart ryggfena 2-3 meter lång, farlig
– Raira, kännetecknas med att den har en vit/ svart ryggfena 3-4 meter lång, farlig
– Arava, ”Lemon shark”, har två ryggfenor i färgen lemon 4-5 meter lång och liknar en missil, är mycket farlig. Går gärna upp på rev där vattendjupet är 0,5 meter och går då ofta till attack.

Hajen Maco som är en vithaj går inte in i lagunen, finns i det öppna Stilla havet. Blir 5-6 meter lång och är mycket farlig.

De flesta hajar går inte till attack mot en människa, endast då hajen vittrar blod blir dom ursinniga. Därför är det viktigt att då en fisk blir skjuten med en harpun, vill det till att få upp fångsten så snabbt som möjligt.

Vår fiskarekompis Mako som ofta fiskade haj berättade att totalt så dödas cirka 40 människor om året, av haj i världen.

Den siffran kan jämföras med att det dödas 1000 människor som ihjältrampas av elefanter!

Dessa hajar gäckade oss länge och väl med att äta upp agnet eller bita av stålwiren och mumsa på kroken.

De sista dagarna bytte vi ut stålwiren till en grövre 4 millimeters.

Dessvärre lyckades vi inte fånga någon haj.

Sista veckan dök vi i Andrès fiskevatten där han odlade sina ostron. Alla ostronen som vi hittade på bottnen fick vi vittja.

Det blev många säckar fulla med ostron som vi tog upp.

André, Felix och Toma lärde oss mycket om ostronodlingar och hur det gick till att plocka ur den åtråvärda svarta pärlan.

Muskeln i varje ostron skar vi ren och det var en delikatess att bryna denna lätt på stekjärnet ihop med lök och servera muskeln tillsammans med en god vit sås och pasta.

Ostronmuskeln är väldigt likt den som finns i Pilgrimsmusslan, som vi fick av de lokala fiskarna då vi var i Skottland.

Efter sex veckor på denna atoll har vi fått många goda vänner och samtidigt har vi lärt oss mycket om den Polynesiska kulturen och det praktiska livet då det gäller fiske och pärlodling.

Tack, våra vänner för denna fantasiska fina gästfriheten!

Tidig onsdag morgon har vi planerat att gå vidare till Papeete på ön Tahiti en seglats på drygt fyra hundra nautiska mil.

Med dingen styrde vi ut till Albatross för sista gången på denna underbara paradisatoll Raroia alla våra nya vänner vinkade farväl på kajen och önskade oss lycka till på vår fortsatta färd.

 

Share

Leave a Reply