Loggbok för S/Y Albatross 2003-08-13

Loggbok för S/Y Albatross 2003-08-13

 

Datum 2003-08-13 2003-08-21
Rutt Raroia, Arkipelagen Tuamotu, F Papeete Tahiti, Franska Polyne
Position 16 02 316 S
142 28 230 W
17 33 000 S
149 35 000 W
Väder Sol 

30

Vxl 14 m/s 

1025 mmbar

Distans 455
Erfarenhet Fiskekrokarna skall var av ett kraftigt stål som motstår en saltomental av en tonfisk.

När solen stod strax ovan horisonten i öster satte vi igång att göra klart skepp för avgång.

Segelkapellen togs bort, skottamparna för genuan och stagseglet lades på vinscharna, stor- och mesanseglet kopplades till fallen, storskotet anslöts på skotskenan.

Dingen la vi parallellt med babord sidan, för att hålla bogsertampen så kort som möjligt, det är inte bra då tampen lätt kan rullas in i propellern. Dykstegen togs upp och förankrades i mantåget.

Ankarspelet startades och sakta gled ankarkättingen upp, till en början gick spelet tungt för att hiva in den sextio meter långa kättingen. Huvudmotorn brummade kraftfullt det hördes på motorljudet att elgeneratorn producerade så mycket el hon förmådde för drivmotorn till ankarspelet.

Då Albatross var loss från sin förtöjning la vi kurs mot nord och med ett par knops fart stävade vi mot Passé Garue, utloppet mot Stilla havet.

Tyvärr hade vi inte några tider på när det var slackvatten i sundet, men av vattennivån att döma på korallreven syntes det tydligt att vattnet var på tillbaka gång mot ebb.

När vi nu närmade oss sundet kände vi oss betydligt säkrare, för här hade vi ofta varit och fiskat och av våra fiskarekompisar fått en bra insikt i hur sundet är uppbyggt med sina grynnor och hur de starka virvelströmmarna i vattnet bildades vid ebb och flod.

Här var även en enslinje inne i lagunen, ut mot öppet hav, som låg i 272 grader. Kunde vi enbart följa denna linje var det inte några större problem  med att navigera ut Albatross på fritt vatten i denna starka utström.

Då vi kom fram till enslinjen styrde Janne ner Albatross mot 272 grader och jag stod i fören och gjorde tecken till Janne hur han skulle styra samt den vanliga ”eyeball navigation”.

Vattenströmmen var kolossalt kraftig, det riktigt kokte i vattnet. När vi kom in i sundet grep strömmen tag i Albatross och knopmätaren for upp till elva knop. Med vår motorkraft hade vi inte mycket över för att styra med, så det var blott till att försöka ligga rakt i enslinjen och surfa med de enorma vattenvirvlarna.

Ut på fritt vatten kom vi med en hisklig fart och med en kraftig vind in från aktern kunde vi sätta alla våra segel och justera kursen mot vår först WP.

Som låg i sundet mellan  öarnas Katiu och Raraka 110 nm bort.

Bakom oss lämnade vi nu denna paradisatoll som hade gett oss så mycket under sex veckors tid. Det var allt med lite vemod i själen som vi satt och begrundade denna vackra övärld som sakta försvann i horisonten.

Under natten var det svårt att hålla kursen mot vårt delmål. Att länsa helt är förödande för att hålla farten. Vi styrde upp mot babord och fick då in vinden 30 grader i aktern. Tidigt i gryningen kunde en ö skymtas i synranden, det var ön Katiu som vi hade framför vår för. Under nattens många timmar hade vi kraftig avviket från vår kurslinje, därför valde vi att inte gå in i sundet mellan öarnas Katiu och Raraka. Därför styrde vi söder ut och gick då parallellt med den långsmala ön Tahanea.

Här ligger öarna mycket tätt i centrum av Tuamotu Arkipelagen.

Alla öarna är atoller med en lagun i mitten. Den smala landmassan består av koraller som är tätbevuxen av stora skogsdungar av kokospalmer. Byarna ligger ofta i anslutning till inseglingssundet och bebos av ett hundratal. Där huvudnäringen är pärlodling och fiske.

Första dygnet hade vi en hyfsat seglats  med 132mnm på ett dygn.

I alla dessa sund i Tuamotu Arkipelagen gick vinden kraftig ner och efter det andra segeldygnet kunde vi endast bokföra 120 nm.

Nu såg det risigt ut att hinna fram till Tahiti under den ljusa delen av dygnet.

Men vi hade vädergudarna med oss, vi fick en bra slörvind och spinnakern hissades, nu gick det undan och tidigt dag tre kunde vi skymta ön Tahitis högsta berg Orohena 2238 meter över havet.

Som vanligt låg fisklinan utlagd i aktern här var det en jätte tonfisk som nappade. Tyvärr den var smart, som slog en saltomental och rättade då ut fiskekroken och kunde då simma vidare, dock med en kraftig skada i käften.

Efter någon timme gav pilsnerburken larm igen och det bärgades en fin tonfisk på fem kilo.

Av denna muskulösa fisk blev det fyra fina tonfisk middagar.

Först mot skymningen kom vi fram till den norra sidan av Tahiti.

Efter att ha passerat Point Venus vred vinden kraftigt som det alltid gör i närheten av stora öar och uddar, alla seglen fick skotas om till pinnkryss.

Då vi nådde fram till Bai de Matavia, där kapten Cook ankrade upp sin Endeavour tidigt på morgonen den 13 april 1769, dog vinden helt.

Det syntes att det var lördag kväll och alla Tahiti bor var lediga, stränderna var smockfulla med folk som badade och med förstklassiga motorbåtar och vattenskotrar surrade folk runt som vilda getingar i dessa azurblåa laguner.

Bergssluttningarna är väldigt gröna där en frodig växtlighet breder ut sig och stora praktfulla villor ligger vackert byggda på dessa bergplatåer.

Här levs det ett helt annorlunda liv än på den övärld vi nu kommer ifrån.

Tahiti hör till Sällskapsöarna där även BoraBora, Huahine, Rangiora och Morea ingår.

Ön är en vulkanö med stora berg och runt ön någon mil från land ligger korallreven och bildar en bra barriär mot Stilla havets dyningar.

På bergen faller regnet varje dag och bildar en välmående tropisk grönska, det är inte någon brist på vatten på denna ö.

Tahiti är huvudön i Franska Polynesien med  170 000 innevånare av de 285 000 som är det totala innevånareantalet i  hela Franska Polynesien.

Här finns det allt Tahiti-paradis, Tahiti-magi och Tahiti- förtrollning. Polynesiens huvudö, där alla tar sig till för att roa sig och göra affärer.

På ön finns det en stor internationell flygplats som bildar ett stort flygnav i Stilla havet.

Se webb:  www.tahiti-manava.pf
www.tahitiguide.com

Efter några mil längs det yttre korallrevet som vi gick parallellt med rullade vi sakta framåt på de långa behagliga dyningarna som Stilla havet byggde upp.

När dyningarna strax före rörde sig mot korallrevet anlade dom upp ett enormt vågberg på 4 till 5 meters höjd som sedan bröt och det vita skummet vältrade sig in över revet.

Ett eldorado för surfare. Erfarna surfare berättade för oss att på Tahiti finns det bästa vattnen att surfa på, det är till och med bättre än på Hawaii öarna.

Solen låg strax ovan horisonten i väster då vi gick in i farleden till Papeete.

Korallreven låg tätt här, utprickningen var suverän. Nu kände vi oss hemma igen för här var sjömärkena enligt europeisk standard.

Hamnen hade förändrat en hel del i för hållande till vad våra äldre kartbilder visade.

Väl inne i hamnbassängen styrde vi mot city och längs huvudgatan låg det många segelbåtar förtöjda med aktern mot kaj.

Vi valde att förtöja  mellan en liten segelbåt och en jätte. Ankaret hivade vi i ett fyrtiotal meter från kaj och ryggade sakta in mot kaj.

På förtöjningsplatsen stod det två hjälpsamma tyskar och tog emot aktertamparna, snabb och enkelt helt enligt skolboken förtöjde vi Albatross till bryggan.

När alla tamp var säkrade och el-sladden var kopplad var det en skön känsla som infann sig då vi intog en väl kyld Gin och Tonic grogg.

Janne och jag satt i sittbrunnen då kvällsmörkret sakta la sig och begrundade denna nya civilisation här i Papeete som vi hade varit borta ifrån hela tiden sedan vi seglade från Panama i slutet av april.

Tidigt på söndag morgonen var vi på den lokala marknaden och köpte Bagetter och fina franska ostar till frukost. Det var drygt två månader sedan vi åt en likadan förstklassig morgonmad.

Som granne på babordssidan har vi segelbåten Hyperion som ägs av Jim Clark grundaren av Netscape, en liten rejäl båt med sina 170 foot.

Här låg vi akter förtöjda intill denna enorma skapelse, där Albatross mest liknade en liten barkbåt.

Det jobbades febrilt på Hyperion, den sex man starka besättningen var utökad med ytterliggare tre dataspecialister som kopplade in ytterliggare datafinesser.

Jim Clark lär kunna segla sin båt, via sin kontorsdator i USA och styrfunktionerna går via sattelit.

Incheckningen gick snabbt tull, hamnkapten och emigrationsmyndigheten inrymdes i en och samma byggnad i hamnen.

Med hamnkapten gjorde vi upp ett bra pris för sex dygn 900 SEK inklusive el och vatten.

Den nya vattenslangen som vi hade bytt till oss i Panama kopplades och alla tillgängliga hinkar fylldes med tvätt, det hade lagrats mycket tvätt i gömmorna sedan Nuko Hiva, där vi tvättade senast. Under två dagar tvättades alla gång- och sängkläderna på Albatross.

All tvätt hängdes på däck och nu liknade Albatross mer en fågelskrämma än en segelbåt.

När tvätten vajade som bäst på däck fick vi besök av Titta.

Titta hade vi lärt känna på Galapagos där hon jobbade som ”Crew” på Zara från Helsingfors. På Nuko Hiva hade hon mönstrat av och tagit sig till Tahiti på egen hand. På lastfartyget som kom med varor till ön hade hon fått plats i en enkel och tom container på däck, för tvåtusen femhundra Sek hade hon köpt denna plats plus tre mål mat om dagen. Färden till Papeete tog fem dygn.

Nu hade Titta funnit en ny båt här på ön som hon troligen skulle segla med till Thailand i slutet av september.

Titta som var väl bevandrad i Papeete visade oss alla marinabutikerna och under lunchen träffade vi Tittis nya skeppare Henry.

Henry kom även han från Finland och hade jobbat många år i Frankrike och sedan fem år bedrev han en datafirma här på Tahiti.

Med hjälp av Henry lyckades vi köpa dioder till våra två generatorrotrar som vi hade med oss från Raroia. Med Henrys servicebil, en liten Renault, åkte vi all fyra till många konstiga butiker som kunde tänkas saluföra dioder. Janne och jag satt i lastutrymmet på enkla packlådor och hade bra sikt bakåt.

För att slutreglera vår affär med reparationen av fabriksgeneratorn på ön Raroia sökte upp ägaren kinesen Paul Yo.

Paul var en äldre kines som hade verkat i pärlbranschen i många år och tog emot oss med en stor och varm gästfrihet.

Paul visade oss runt i hans juvelerarebutik och demonstrerade även slutkontrollen av de svarta pärlorna som odlades på hans tre ostronfabriker i Tuamotu Arkipelagen.

Vi blev hembjudna till hans bostad strax söder om Papeete. Ett väldigt vackert hus döljer sig bakom stora murar, med en fin tropisk trädgård och en vältilltagen pool framför huset.

I den behagliga skuggan från det andra våningsplanet satt Pauls fru och ena son och kvalitetsbedömde pärlorna. Totalt sorterades detta svarta guldet i sex klasser.

98 % av produktionen gick på export till grossister i huvudsak Hongkong och Japan. Därifrån säljs pärlan vidare till Europa och USA.

I Papeete vimlar det av juvelerareaffärer som säljer smycken med dessa vackra pärlor inbyggda i.

Inom Franska Polynesien har alla odlarna kommit överens om att inte producera mer än 7000 kilo pärlor om året, för att hålla priset uppe på världsmarknaden.

Även här finns det en fungerande kartell.

Av Paul blev vi bjudna på lunch på den bästa restaurangen i stan. Här satt vi länge och väl och smorde vårt krås med en välhängd jätteentrecote och till detta välsmakade köttet dracks det källarekalla Hinano pilsner.

Det var länge sedan vi åt kött, så det smakade synnerligen utmärkt med ett avbrott på fiskdelikatesserna.

Papeete har ett litet men trevligt centrum likt andra större franska städer finns även här en välmående marknad där det saluförs färskt kött, fisk grönsaker och blommor.

Här var det en fröjd att botanisera i all denna goda mat. Kocken Janne hittade här underlag för många fina middagar som vi tillredde ombord.

I slutet på veckan tog vi en lång promenad söder ut till Marina Taina som låg en dryg mil från Papeete.

Vi strövade längs kustbandet och här låg det många vackra lyxhotell med hutlösa priser. Här kostade en bungalow exklusive mat cirka femtusen per natt och intogs det en frukost så ökade prislappen med fyra hundra SEK.

Marinan Taina låg väl skyddad innanför korallrevet och strax utanför gick det bra att ankra, en lugn och behaglig miljö.

Vi valde att gå ner under fredagen till Taina och ankra i viken. Här kunde vi ligga ostört på svaj och jobba med Albatross.

Share

Leave a Reply