Loggbok för S/Y Albatross 2003-08-22

Loggbok för S/Y Albatross 2003-08-22
Loggbok för S/Y Albatross 2003-08-22 

Datum 2003-08-22 2003-09-11
Rutt Papeete Tahiti, Franska Polyne Marina Taina Tahiti, Franska P
Position 17 33 000 S
149 35 000 W
17 35 361 S
149 36 967 W
Väder Sol 

30

Vxl m/s 

1025 mmbar

Distans 5
Erfarenhet

Efter sex dygn vid kaj och med tillgång till lyxen rinnande sötvatten och el var det tid att lämna stadskärnan här i Papeete och gå vidare ner till Marina Taina.

Under den korta tid vi varit förtöjda här har både babord- och styrbordssidorna blivit ordentligt nergrisade, där oljerester från ytvattnet hade kletat sig fast på skovet strax intill vattenlinjen.

Men det var inte läge för att rengöra skrovsidorna, vi går inte frivilligt ner i skitigt hamnvatten.

Före avfärd fyllde vi våra vattentankar med billigt färskvatten, förhoppningsvis kunde vår Watermaker få villa någon vecka.

Akterförtöjningarna lossades och tamparna halades in och ankaret i fören drogs upp. Vi signalerade farväl till besättningen på grannbåt Hyperion.

Seglatsen som vi skulle göra var inte speciellt lång, cirka fem nautiska mil och rutten gick innanför de yttre korallreven. Farleden var omsorgsfullt utmärkt och då vi kom strax söder om huvudhamnen kallade vi upp hamnkontrollen, på VHF: n kanal 12, för att få tillstånd att korsa inflygningslinjen till Papeetes flygplats. En trevlig hamnkapten gav oss direkt tillstånd att gå in i flygzonen.

Landningsbanan är byggd på ett stort korallrev parallellt med havet och där är en livlig flygtrafik.

Då vi passerat flygplatsen på vår väg söderut gick vi utanför de båda lyxanläggningarna Beachcomber hotell och Maeva Beach hotell, vackert belägna på de palmbevuxna stränderna

Utanför Marina Taina på femton meters djup hivade vi i ankaret och låg endast ett hundra tal meter utanför strandlinjen, som här var bebyggd med vackert designade lyxvillor med egna kajplatser.

De yttre korallreven som tog de kraftiga Stilla havs dyningar låg cirka en halv sjömil ut, ett snyggt skådespel att begrunda dessa kraftiga vågor som bryter och rullar in över revet.

Här var vattnet kristallklart med en fri sikt ända ner till bottnen.

Tiden här på ankarredden  bedrev  vi med att utföra  underhållsarbeten på Albatross.

Allt rostfritt polerades skinande blankt och skrovsidorna rengjordes, efter en veckas intensivt arbete blänkte Albatross åter i det klara solskenet som den högt stående solen i nord gav.

Nu märktes det att dagarna blev ljusare och lite varmare, våren är på väg här på det södra halvklotet.

Den 26 augusti var det tid att fira Jannes födelsedag, jag tillredde en fin utskuren ”Pollo Planka” och till förrätt serverades det knaperbrynta havskräftor i en utsökt vitlökssås.

Allt sköljdes ner med ett välsmakande egenhändigt importerat vin från Spanien.

Kalaset avnjöt vi med en behaglig kvällssol i sittbrunnen på Albatross. Tillsammans med Henning från den danska båten Kuta med hemmahamn i Nyborg på Fyn och våra finska vänner Titta och Henry från den Polynesiska båten S/Y  L´ARLESIENNE  med hemmahamn här i Taina.

Henry som under de senaste fem åren bedrivet sin datafirma här på Tahiti hade en dröm som han nu ville förverkliga.

För ett år sedan hade han köpt träbåten S/Y L´ARLESIENNE och börjat att planera sin seglats ut i vida världen.

Med hjälp av Titta, som hade mönstrat på hans båt för en månad sedan, kunde han få utbildning i seglingsteknik och annan viktig båtkunskap. Troligen kommer de båda att segla ut från Tahiti i slutet av september och gå till Thailand.

Henry som även jobbade med industriautomation, hade ett intressant projekt som han vill ha hjälpa med.

Tillsammans åkte vi till en livsmedelsfabrik som tillverkade en mängd egendomliga livsmedel från pilsner, vodka, choklad till kinesiska vårrullar med kycklingfyllning.

Försäljningen av vårrrullarna hade kraftigt stigit och för att öka produktion var det nödvändigt med att rationalisera den ålderdomliga hantverksmässiga framställningen.

Allt gjordes för hand på ett stort bord, fyllningen kletades ut på de lövtunna degbitarna och rullades in till en fin rulle.  För att öka produktionen hade den amerikanska företagsledningen utrustat bordet med ett löpande band. Men bandet ville den Polynesiska personalen inte använda, det blev för mycket stress och så förde det ett fruktansvärt oväsen.

Den ”förträfflige” amerikanaren skulle övertyga oss hur automationen skulle går till. Konstigt med dessa människor de verkar enbart ha en stor käft och mycket små öron.

All personal stod strikt uppställd kring bandet med den vällagade kycklingfyllningen och chefen startade bandet.

Då bandet rullade igång kryllade det av yrvakna kackerlackor och den sköna musiken från den spanska låten La Cucaracha (kackerlackan) var med ens en verklighet.

Det blev ett ryskligt fäktande kring den nyautomatiserade produktionslinjen där alla försökte slå ihjäl dessa skygga djur.

Denna första automatiserade produktionen av vårrullar blev även fyllda med ett inslag av färska kackerlackor.

För att rösta i det svenska valet till Eurovaluta sökte vi upp den svenska konsuln i Papeete. En trevlig fransman som arbetade som Vd på en stor bilfirma som sålde franska bilar.

Konsuln hade inte fått några instruktioner från den svenska ambassaden i Paris, men hjälpsam som han var skrev han direkt ett mail till sin kontaktman på ambassaden och lovade att maila oss så snart han hade ett ”valkit”.

På vägen till konsulatet låg den en liten oansenlig speceriaffär. Affären låg i en gatukorsning mitt emot en stor supermarket. Vi tycker alltid det är trevligare och gemytligare att handla i små butiker.

Då vi kom in i denna butik var det till att vrida uret tillbaka ett hundra tal år. Det var säkerligen enbart innehållet på hyllorna som hade förändrats och ägaren, kinesmamman och hennes son som även hade blivit lite äldre.

Alla dessa fina träsnidade varuhyllorna och den elektriska fläkten i taket var från det tidigare seklets början.

Kinesmamman som sedan många år passerat åttio års åldern, satt tryggt på sin pall i sin hörna av butiken och granskade kisande med sitt högra öga allt vad som föregick i butiken. Bak disken stod hennes ålderdomliga son, som hade stora svårigheter att gå med sina ömma höfter och betjänade sina kunder.

Ur kylskåpen tog vi ut varsin Hinano pilsner och kinesen frågade om de skulle drickas här i butiken, för då behövde vi inte betala pant för tomglaset.
– Visst, vi skulle drick ur pilsnern här i butiken om det gick bra, svarade vi

Omsorgsfullt placerade kinesen flaskorna i vars sin vita platspåse, det skulle inte synas att vi stod här och drack öl.

Direkt kom vi i snack med de lokala kunderna som stod i sitt hörn av butiken och drack ur sina kamouflerade buteljer.

Pierre var en trevlig gubbe i åttio års åldern med glimten i ögat. Helt identisk med en av de äldre gubbarna i Kermits favoritgäng, The Muppet show, med slokhatt, mörka solglasögon och en figur likt ett jätteägg kom vi till att samtala med.

Han berättade vitalt om sitt femtioåriga liv i restaurangbranschen här i Franska Polynesien och speciellt då han under femtiotalet hade Marlon Brando som sin restauranggäst här.

Vi stod länge med dessa goda Hinano bärsan i näven och pratade med alla dessa trevliga människor som alla hade något att berätta om Franska Polynesien.

I denna butik blev vi stamkunder och efter varje gång vi kom så trängde vi allt längre bak om butikens kulisser.

Först kom vi in på det bakomliggande lagret och där satt ett gäng av butiken trogna drickakunder.

Slutligen hamnade vi på butikens bakgård där vi träffade de allra lojalaste konsumenterna.

På gården inrymdes det ett bageri, en stor spis där den äldre kinamamman lagade kinamat och längs ytterväggarna belamrades dessa med utrangerat skrot kylaggregat, kassaapparater, tv- och radioapparater och fåtöljer och soffor med rostiga spiralfjädrar.

I förkromade och välpolerade kundvagnar från grannbutikens supermarket inhystes det många ståtliga tuppar, som kinesen använde i tuppfäktnings tävlingar. Där kunderna satsade stora pengar.

Mitt i all denna röra på små pallar satt sällskapet och löste världsproblemen.

Vi fick varsin tomlåda att sätta oss på och kom snabbt i kontakt med detta

järngäng, vi blev bekant med Daniel en polynesier som under denna sommar hade fyllt sjuttiofem år.

Daniel talade utmärkt engelska han hade som frivillig gått in i US Navy 1942 då Japan bombade Pearl Harbour på Hawaii.

Han hade nu haft pension från US Navy i tjugofem år och var väldigt lycklig och tillfreds med sitt långa och berikade liv i flottan. Han hade gästat de flesta hamnarna i världshaven men aldrig kommit i direkt konfrontation med de Japanska stridkrafterna men hade ofta gäckat de Sovjetiska flottstyrkorna under det kalla krigets dagar.

Nu levde han ett lugnt liv där han varje dag kom till butiken och inhandlade sin dagliga kost och spillde gärna några timmar, över en pilsner, med sina vänner här på bakgården av kinesaffären.

I en risig avdankad kontorsstol med tre fastrostade hjul på satt Sing Ling Hung, en kines som nyligen hade fyllt nittiotre år. Han var tredjegenerationens kinessläkt här på Tahiti. I slutet av artonhundratalet hade hans farfar utvandrat från Kina och slagit sig när här på denna ö.

Sing hade under sitt aktiva liv arbetat som skräddare och det syntes för han var väldigt propert klädd i en smäcker mörk kostym som denna äldre man väl bar upp.

Han hade lite besvär med synen men hade fortfarande glimten i sitt ansiktsuttryck då han konverserade med de yngre damerna.

Skrattade hjärtligt och kunde endast se med ett öga i taget. Då det var något vackert att titta på öppnade han höger ögat och kisade lite lät med detta och hans åldriga och seniga ansikte fick då lite liv och han skrattade gott.

I början av september fick vi mail från den svenska konsuln här på Tahiti, där han berättade att nu var vi åter välkomna till konsulatet för att rösta.

Totalt var vi fyra svenskar här i Franska Polynesien som röstade i Euro valet.

Sent på natten den 5 september kom min hustru Eva med flyg från Köpenhamn. Eva hade bokat några dagar på ett underbart pensionat på den sydöstra delen av Tahiti.

Pensionatet hade en bra service där de med bil hämta upp oss på Papeetes flygplats.

Här bodde vi synnerligen exotiskt i en bungalow byggd vid stranden till Stilla havet och där tidvattnet rullade in under golvplankerna. Allt var byggt av naturmaterial som den lokala djungeln erbjöd.

Se webb: www.farenanao.com

De lokala bussförbindelserna på den södra ön var inte speciellt bra. För att ta oss upp till Taina tog Eva och jag ”tummen” till hjälp.

Det var enkelt och lifta, vi stod enbart någon minut intill vägkanten iklädd Evas stora ryggsäck, på den sju mil långa färden fick vi snabbt lift med två vänliga polynesier som med sin knaggliga engelska ivrigt och stolt berättade om sin Tahiti ö.


 

Share

Leave a Reply