Loggbok för S/Y Albatross 2003-09-17

Loggbok för S/Y Albatross 2003-09-17

 

Datum 2003-09-17 2003-09-20
Rutt Marina Taina Tahiti, Franska P BoraBora, Franska Polynesien
Position 17 35 361 S
149 36 967 W
16 29 340 S
151 45 619 W
Väder Sol, regn 

29

SO 9-14 m/s 

1024 mmbar

Distans 170
Erfarenhet Franska Polynesien är ett mycket fint land med en stor variation på sin övärld. Tyvärr är kostnadsnivån lite hög, bunkra upp med mat och dricka då färden går ut i Stilla havet.

Tidigt på natten mot onsdagen klockan 02.30  lyfte Air New Zeeland, med Eva ombord på väg till Los Angels för att där flyga vidare till Europa via Frankfurt och Köpenhamn.

Albatross gjordes segelklar när solen låg strax under den östliga horisonten.

Det verkade som det skulle bli en fin dag med klarblå himmel och en bra vind från sydsydost. Därför valde vi att gå söder om ön Moorea för att nyttja den sydsydostliga vinden och inte riskera något stiltje.

När vi väl kommit ut på fritt vatten kom vinden och Albatross gick snabbt upp till sin idealfart på sex till sjuknop. Men sjön var fruktansvärt grov det rullade in höga vågor på vår babordssida som ofta bröt då Albatross kom i otakt med brottsjöarna. De kraftiga vågorna härrörde från ett oväder som dragit fram över Stilla havet några tusen nautiska mil söder ut.

Den första WP: N var satt på sydspetsen på ön Raiatea, en av de västliga Sällskapsöarna. Kursen till det första delmålet var 290 grader.

Tidig morgon klockan 03.00 nådde vi fram till Raiatea och efter några timmar då det långsamt började ljusna kunde ön Tahaa skymtas i morgondiset. Alla öarna är vulkanöar med höga bergtoppar på över tusen meter och de är beväxta med en djungellik grönska.

Här larmade pilserburken för napp, en fem kilos välväxt tonfisk kunde bärgas. Passar utmärkt med nyfångad tonfisk till middag då vi kommer fram till BoraBora.

I nordväst skymtas BoraBora med sin mäktiga bergtopp Otemanu. Ön är väl skyddad med ett brett korallrev som omger hela ön och det finns endast en insegligskanal i det yttre revet.

I alla turistbroschyrer berättas det om ön som den vackraste platsen på jorden. Ön har under många år varit ett stort resmål för i huvudsak rika amerikaner och japaner.

Under andra världskriget lånade Frankrike ut ön till USA och jänkarna byggde en stor flygbas till sitt strategiska bombflyg för att kunna bekämpa japanska baser i södra Stilla havet.  På ön tjänstgjorde flera tusen soldater från USA:s försvarsmakt.

Efter kriget övergick flygfältet till civilt nyttjande och många amerikanare återvände då som turister till ön och en blomstrande turistindustri började växa upp.

På de flesta öarna som ligger inne i lagunen är det byggt fantastiskt påkostade hotellanläggningar med bungalow som står på pelare i vattnet. Priset för en natt i en bungalow ligger på cirka 12000: – SEK.

Men även här börjar turistbranschen känna av den kraftiga nedgången i antalet gäster. Flera hotell har lagts i malpåse eller övergivits. Det är en förskräcklig syn att se dessa luxuösa anläggningar stå och förfalla.

På förmiddagen nådde vi fram till inseglingskanalen Teavanui, en väl utmärkt farled och vi stävade in mot den omskrivna BoraBora Yacht club. I viken utanför klubben var där ett tjugotal båtar som förtöjt vid bojar.

Vid en av bojarna låg den danska båten TicoTico förtöjd och skepparen Bent kom i sin dinge och hjälpte oss att förtöja Albatross till en boj.

Senast vi träffade Bent var på ön Tahiti.

Bent seglar med en 33 foot Scanmar som han inhandlade för sex år sedan i Göteborg.

Han som vi, hade då inte någon större erfarenheter av segling. Blev heltänd på att segla och genomgick allt vad som erbjöds för att klä på sig kompetens som sjöfarare. För drygt ett år sedan tog han ledigt från sin veterinärverksamhet för att segla jorden runt och stortrivs med sin förändrade livsstil.

När Albatross väl var förtöjd tog vi oss in till den berömda seglingsklubben för att där inta en stor kall pilsner. Här möttes vi tyvärr av en öde klubb. Allt var stängt.

Gray som är amerikan och var en av delägarna till klubben berättade att för en månad sedan hade de stängt. Det finns för lite gäster, berättade han och de vill gärna sälja allt och komma ifrån ön. Tyvärr saknas det köpare.

Vi köpte en natt vid boj för femton US dollar och därefter planerade vi att gå söderut i lagunen och ankra upp utanför en hotellanläggning.

Bent hade en gäst ombord, Carsten från Århus. Carsten var intresserad av dykning varför vi erbjöd honom att följa med på en tur under morgondagen.

Nästa dag gick vi ner i lagunen och ankrade upp utanför ön Toopua där vi badade, snorklade och dök hela dagen.

Jag simmade in till den vackra hotellanläggningen och promenerade runt i denna sagolikt utformade trädgård med vattenkanaler där näckrosorna stod i full blom och allt kantrades med färgsprakande blommande lågväxta buskar och träd. Här gick jag runt och begrundade denna frodiga växtlighet tills jag blev ertappad av en säkerhetsvakt som vänligt men bestämt bad mig ta samma väg tillbaks som jag kommit.

Med säkerhetsvakten i strumphälarna promenerade jag tillbaks den väg jag tidigare gått. Efter att vi spatserat en lång stund började vakten gnälla
– Du måste gå direkt ut, sa han
– Tyvärr måste jag ta den vägen jag kom in för jag går vilse om jag avviker från min väg, svarade jag

Tillsamman gick vi länge och väl, då jag ännu en gång fick begrunda denna enastående park.

I lagunens vattenvärld syntes det tydligt att de mångåriga avloppsutsläppen från hotellen hade satt sina spår. Beståndet av alla de färgrika fiskarna hade reducerats betydligt och det flesta korallerna var döda.

Tillsammans med besättningen på Tico Tico, Bent och Carsten, inmundigade vi en fin middag som Janne tillredde på den nyfångade tonfisken.

Tico Tico planerade även dom att gå vidare, till ön Raiatea där Carsten skulle flyga vidare till Rarotonga på sin jorden runt färd.

Kanske om vi har tur med vinden på vår drygt femhundra nautiska mil långa färd till Cookön Rarotonga kommer vi att träffa Carsten där.

Tidigt i morgon seglar vi vidare mot ett nytt land Cook öarna som tillhör Nya Zeeland. Det är alltid lika spännande att komma till ett nytt land. Tillsammans i sittbrunnen under våra långa seglatser försöker vi läsa in vad som kan tänkas erbjudas på det nya målet.

 

Share

Leave a Reply