Loggbok för S/Y Albatross 2003-09-21

Loggbok för S/Y Albatross 2003-09-21

 

Datum 2003-09-21 2003-10-05
Rutt BoraBora, Franska Polynesien Avatiu, Rarotonga, Cook Island
Position 16 29 340 S
151 45 619 W
21 12 236 S
159 47 114 W
Väder Sol 

29

O 4-14 m/s 

1024 mmbar

Distans 550
Erfarenhet

Seglingen startades tidigt på söndag morgonen med klarblå himmel och en ostlig vind, det såg ut att bli en verkligt behaglig start mot Cook öarna.

Vi satte alla segel och hade en WP i sundet mellan öarna Mitiaro och Mauke och en på ön Rarotonga en färd på drygt femhundra nautiska mil på kurs 230 grader. Var vinden bra borde vi segla sträckan på cirka fyra dygn och anpassa ankomsten till Rarotonga under dygnets ljusa del.

Det märks påtagligt att vår färd går mot söder vattentemperaturen har nu gått ner mot cirka 24 grader och det är fritt vatten ända till Antarktis. Dagarna börjar även bli längre, dygnets ljusa del har nu ökat från tolv timmar till tretton, sommarn är på väg på det södra halvklotet.

Efter att vi kommit ut på öppet vatten där de omkringliggande öarna Raiatea och Tahaa inte gav sjölä rullade det in en mycket hård sjö med stora vågor och en vind som gick upp mot 14 meter i sekunden.

Storen togs ner och Albatross seglade enbart på genuan, mesan och stagseglet. Med sju till åtta knops fart stävade vi bra i denna hårda sjö trots att vi gick i halvvind och många sjöar bröt med resultat att vi blev rejält vattenbegjutna i sittbrunnen.

Det märktes att vi nu hade varit i land en längre tid och våra sjöben hade inte infunnit sig än, vi kände oss lite till mans lite slöa.

Den nya fiskekroken med kraftig lina ställdes i ordning i  aktern och agnades  med en färggrann bläckfisk.

Efter ett dygns gång gav pilsnerburken alarm, en stor fisk hade huggit och försökte nu att frigöra sig från den två krokade fiskekroken.

Med att simma snabbare än vi seglade försökte fisken slå kraftfulla luftsprång ovan vattenytan och därefter långa djupdykningar.

Även de mest muskulösa och snabba fiskarna går att trötta ut.

Med Albatross snabba fart och efter en halvtimme orkade bjässen inte att hålla sin styrfart, nu hänge fångsten i kroken och bara släpade i vattenbrynet.

I detta läget kunde den 32 meter långa linan dras in och det var en riktig bjässe till fångst som vi hade kämpat  med, en guldgrönfärgad Dorado på cirka 25 kilo bärgades.

Av fisken blev det många fina filer som direkt frystes in.

Exakt ett dygn senare klockan elva på förmiddagen klingade det åter i pilsnerburken, ännu stor fisk hade huggit.

Det visade sig att en lika stor 25 kilos Dorado hade nafsat på bleckfiskbetet.

Efter att bytet hade blivet styckat och nerpackat i portionsbitar bestämde vi oss för att nu fick det var slutfiskat.

Frysen var full med smäckra fiskfiléer som räckte till många, många middagar.

Seglatsen gick lysande vi hade omkring 160 nautiska mil som dygnsdistans. Efter att vi passerat sundet mellan öarna Mitiaro och Mauke natten mot det fjärde seglingsdygnet, justerades kursen med några grader till 240 grader och Albatross seglade nu på läns både vinden och sjön gick ner till en behaglig segling där dyningarna sakta och lätt lyfte upp oss en 20 meter över vågdalarna.

Först vid midnatt det fjärde dygnet sänktes farten, genom att reducera segelytan, för att anpassa ankomsten till Rarotonga strax efter soluppgången klockan 06.00.

Redan 03.00 kunde ljussken från flygplatsen på Rarotonga skymtas i nattmörkret.

Byn Avatiu ligger på den norra sidan av ön, det finns endast denna hamnen på ön som större båtar kan angöra. Runt hela ön ligger ett ytligt korallrev som minskar ner alla Stilla havets dyningar som rullar in.

Ön är frodigt grön med stora bergstoppar på upp till 600 meter.

Rarotonga är en av de femton öarna som ingår i Cooköarna. Ön är huvudmetropolen här bor 10000 av de totalt 18000 innevånarna där ursprungsbefolkningen är polynesisk och kallas Maori.

Utflyttningen till Nya Zeeland är stor, det bor fler Maorier i Auckland än det bor på Cooköarna.

Den första europé som upptäckte öarna 1595 var en spansk upptäcktsresande. Först 1774 gjorde Kapten Cook anspråk på de femton öarna.

De första engelska missionärerna kom 1823. Det märks tydligt att missionärerna har lyckats med sin insats befolkningen är djupt religiös och det finns många missionärsskolor. Under söndagen ligger allt arbete nere folket går i kyrkan och alla butiker och restauranger är stängda.

Först år 1888 togs öarna upp i det engelska imperiet och England överlämnade övärlden till Nya Zeeland år 1901.

Vår tidplan stämde väl strax efter klockan sex togs alla seglen ner och vi gjorde Albatross klar för att gå in i hamnen Avatiu.

Hamnen är liten med en större lastkaj på styrbordssidan där stora oceangående fiskebåtar låg jämsides förtöjda på varandra.  Här gick det inte att ankra fritt.

På babordssidan låg det fem segelbåtar med fören förtöjd till sitt ankare och aktern förankrad med en lång tamp till ett landfäste.

Mellan båtarna Amazing Grace från Hawaii och den engelska båten Tokomaru II var det en glipa som väl passade Albatross bredd.

Mitt i hamnbassängen la vi i ankaret på fem meters djup och backade sakta in mellan båtarna och lyckades lägga en akter tamp vid en boj.

Skönt!  Nu hade vi ännu en gång kommit lyckligt fram till en ny ö.

Dingen sattes i sjön och en lång tamp förankrades i land.

När linan precis var fastspänd kom vår vän Carsten från Danmark som just hade landat på sin färd från BoraBora.

Han hade inte fått något hotell varpå vi erbjöd han att bo ombord på Albatross under det dryga dygnet som han skulle stanna på ön.

Carsten som arbetar som busschaufför i Århus försöker varje år resa runt på jorden och besöka exotiska resmål. På denna färd hade han köpt en flygbiljett med fem stopp för cirka 20000: – SEK som gick jorden runt, nästa stopp var Fiji och i slutet av oktober borde han vara hemma igen i Danmark. Han berättade länge och med en stor inlevelse om sina olika resmål som han besökt i världen och både Janne och jag konstaterade att vi har mycket att se fortfarande i denna underbara värld vi lever i.

I hamnen var det en kraftig trafik med fiskebåtar som kom in och lossade sin last, dykbåtar med fullastade med turister som gillar dykning och fiskebåtar med fiskeintresserade turister som drömmer om att fånga sin största fisk i dessa farvatten.

Under vår första dag här lyckades en svensk grabb Pontus hiva upp en Waho på 44 kilo en redig bjässe till fisk.

Rekordet underveckan var en 105 kilo stor Barracuda som en engelsman tog hem.

Incheckningen till Cooköarna gick snabbt och smärtfritt, den trevliga hamnkapten John fixade allt. Dock fick vi vänta med att hala ner vår gula signalflagga, vi hade kokosnötter ombord och dessa skulle brännas.

Det hade konstaterats att vissa nötter från Franska Polynesien innehöll en skadlig fluga som angrep öns nötter.

Ombord har vi även fått nya besättningsmedlemmar, en mikroliten myra som är väldigt snabb och välväxta kackerlackor som även dom är svårutrotade.
– Nu ljuder tonerna till den spanska låten La Cucaracha intensivt då vi är på jakt efter kackerlackorna ombord. Janne har då sina fina steppskor på sig.

Dessa husdjur får vi troligen leva med ombord tills vi kommer hem till Sverige och vinterkylan tar död på dem.

Vi fick även order om att nästkommande dag flytta vår båt för att ge vändplats åt ett stort containerskepp som skulle angöra hamnen.

Våra övriga seglarkolleger valde att segla vidare mot Tonga. Vi fick ok från kapten på fiskebåten Lady Marie Nya Zeeland att förtöja Albatross på deras utsida för att ge plats åt containerfartyget.

Okonstlat togs Albatross loss från sin förtöjning och nu när Carsten även var besättningsmedlem förtöjde vi enkelt utanpå Lady Marie.

Av kapten Jimmy på Lady Marie fick vi en intressant förevissning hur fisket går till här i de södra farvattnen.

Under denna årstid fiskade dom i huvudsak tonfisk.

Med hjälp av sattelitbilder, som dom med sin utrustning ombord fångade upp, kunde de tolka vattenströmmarna och avläsa vattentemperaturen.  När värdena var rätt gick fiskebåten med högsta fart till dessa väl utvalda platser och satte ut sina flera tusen meter långa långrevar och agnades med läckra sardiner.

När är denna fina tonfisk utfiskad?

En fråga som väl kan ställas, med dessa sofistikerade utrustningar.

Lyckas dom fånga några större blåfenade tonfiskar avbröts fisket direkt och kursen sattes mot hamnen på Rarotonga. Denna fisk betaldes med cirka 70 US dollar per kilo och den isade fisken flygfraktades direkt till Japan.

Normalt låg båten ute i fyra veckor och fiskade.

Under en del av året gick Lady Marie till det Arktiska havet söder om Australien. Där fiskades en fisk liknande Grouper, en typ av havs abborre, en värdefull fisk som även den exporterades till Japan till ett mycket bra pris.

Men det var enormt jobbigt att fiska i dessa farvatten. På deras 60 fots stora båt hade de minst tre man igång på däck som jämt knackade is, för att undvika att bli nerisade.

Vid kaj låg även en mindre fraktbåt på en femhundra ton.

Skeppet hade tidigare gått som supply båt  i Norge och skepparen berättade att det var en tuff färd då han seglat henne från Norge och hit.

Numera fraktades det styckegods till alla Cooköarna. På en av öarna bodde det endast en person och det tog dom två dygn att gå till denna ö och leverera lite post och andra livsförnödenheter.

Allt gods stuvades för hand i lastrummet och för att föra i land godset till mottagare ön lastades det om till en liten flatbottnad båt.

Kapten berättade vad det kostade frakt köparen att transportera en pall med lite diverse gods på 100 kilo till en ö som låg 375 nautiska mil från huvudrutten, priset var cirka 350 SEK.

För att gå sin normala rutt och leverera allt godset tog det fem veckor till han återkom till Rarotonga. I denna övärld är det enorma avstånd.

I hamnen träffade vi även besättningen på en segelbåt från Ukraina.

S/Y Bat`kivshchyna en 87 foot lång skonare som år 2000 hade gått ut från Kiev i Ukraina. Deras uppgift var att ge information om den nya staten Ukraina som under drygt tre hundra år hade varit ockuperad av Ryssland.

Under år 2001 hade båten seglat i USA och där fått en enorm uppmärksamhet i media, kapten visade stolt upp alla tidningsartiklarna.

Genom att gå upp på Hudsonfloden vid New York och i kanal till det stora sjösystemet i norr till Chicago samt därefter på kanal till Davenport vid Mississippifloden och ner till Mexikanska golfen, hade dom korsat hela Mellanamerika.

En ovanlig rutt som vi tidigare inte kände till.

Se Webb: www.batkivshchyna.net

Båten hade nu samma mål som vi att gå ner till Nya Zeeland och där övervintra orkansäsongen.

När vi var ombord på båten träffade vi tre glada Italienare som på en jorden runt färd med i huvudsak flyg som färdmedel. Nu hade dom mönstrat på S/Y Bat`kivshchyna för att segla med henne till Nya Zeeland.

Dom hade aldrig tidigare varit ombord på en segelbåt.

Lorenzo, Cosimo och Gherardo följe med oss till Albatross för att göra ett studiebesök och få en liten förevisning om hur en segelbåt fungerar samt tips på lämpliga sjösjukepiller, som säkert skulle komma till användning på deras långa seglats.

Tillsammans satt vi i sittbrunnen på Albatross och utbytte vår erfarenhet då det på kaj stod två Norska turister som gärna ville komma ombord och hälsa på de galna svenskarna som hade seglat så långt hemifrån.

Det var Trond och Verónica från Bergen i Norge som ville komma ombord och hälsa på. Dom hade för några månader sedan avslutat sina jobb i Norge och sålt all fast egendom och var nu på en färd jorden runt under tre månader, därefter skulle de båda flytta hem till Verónicas födelsestad Marbella i Spanien och där börja på nya arbeten.

Alla vi träffade på ön var väldigt positiva till ön. Här är ett behagligt klimat och alla människor är mycket gästvänliga samt en underbart vacker natur med en frodig tropisk växtlighet.

Prisnivån är låg, cirka tretio procent lägre än i Sverige. Även hotellrummen är till rätt pris och därför är det många Backpackers som besöker Cooköarna.

Se Webb: www.cook-islands.com

På ön finns det många väl utmärkta vandringsleder. Tidigt en dag packade vi våra ryggsäckar med vatten, bröd och ost och vandrade upp i bergen.

Från norr gick leden parallellt med Avatiu floden i en välmående dalgång där bananklasarna dignade i överflöd och allt omgärdades med vackra tropiska blommor. Efter några kilometer blev stigen trång och vätte kraftigt uppåt, vandringen gick här i totalt orörd djungel där all växtlighet strävar att komma upp till ljuset. Många ståtliga och egendomliga träd sökte vi skugga under, träd som frodigt växte även då kapten Cook var här i slutet på sjuttonhundra talet.

Efter en svettig vandring på bergskammen nådde vi slutligen bergtoppen Rua Manga 413 meter över havet här satt vi länge och väl och pustade ut samt beundrade den enastående utsikt vi hade över hela Rarotonga.

Från bergstoppen gick leden söder ut mot byn Vaimaanga här var bergsslänterna beväxta med många kokospalmer och lågväxta ormbunkar.

Då vi kom fram till den södra stranden skymtade vi ett stort hotellkomplex som stod öde.

Anläggningen var totalt ödslig, hotellet var till åttio procent färdigt. Inredningen höll på att monteras och i köken var samtliga maskiner installerade.

Allt hade lämnats åt sitt öde för tolv år sedan och det ägdes av ett italienskt bolag, där tre medarbetare hade blivit mördade strax före arbetet avslutats. Troligen var det den italienska maffian som var inblandad.

Här stod tusentals kvadrat meter gipsplattor och fin marmor och klinker väl staplat på lastpallar. Allt hade lämnats åt sitt öde och väder och vind förstörde nu allt sakta men säkert.

Totalt är här cirka tvåhundra lyxigt utrustade hotellrum med pooler och restauranger, troligtvis har det plöjts ner drygt 350 miljoner SEK i en fantastiskt rejält byggd anläggning som nu enbart förfaller och som aldrig tagits i bruk.

I byn Vaimaanga passerade vi ett intressant trädgårdsmästeri, en hydrogarden.

Det är alltid lika skoj att studera nya växmetoder. Eric och hans hustru Judith hälsade oss hjärtligt välkomna till deras växtrike.

Båda hade för tre månader sedan köpt anläggningen och då brutit upp från Mellbourn i Australien.

Eric hade där jobbat som elektroingenjör och tyckte att livet löpte lite väl tradigt. Här på Rarotonga hade de funnit sin lycka genom att odla salladshuvud med en hydrologisk metod.

All sallad såldes till de intilliggande hotellen.

Salladen såddes med enkornsfrö i små krukor som innehöll tvättad korallsand och groningstiden var cirka fjorton dagar. När dagarna var för heta grodde inte fröna, genom att alla krukorna placerades i en stor kyl där dom kyldes der till cirka 10 grader plus lurades fröna med att det varit vinter.

Efter fyra veckor kunde de färdiga salladshuvuden skördas.

Då vi tog farväl till Eric och Judith fick vi med oss ett par läckra salladshuvud som väl passade till kvälls middagen som bestod av kokt Dorado filé.

Sen torsdag kväll välkomnade vi Staffan Wikström från Boden.

Staffan hade färdats länge, drygt 72 timmar hade resan med flyg tagit från den vintriga norden.

Han var allt både glad och upprymd över det varma och behagliga klimatet som vi levde i här på denna paradisö i Söderhavet. Staffan skall segla med oss de dryga tvåtusen sjömilen till Nya Zeeland.

För 18 NZ dollar hyrde vi tre splitternya mountainbike och tog oss de 35 kilometerna runt ön. En lätt cyklad runda som gick längs ön ständer, inte en uppförsbacke.

Med dessa fantastiskt vackra vykorts vyer var det en behaglig känsla att slå sig ner på en uthuggen trästock i skuggan av ett jättestort Mahogny träd med en kall pilsner i näven och enbart njuta av allt vad denna paradisö visade upp för en.

Den första operakonserten som hållits på ön var vi och lyssnade på. En underbar opera som gavs på The Rarotonga Beach Resort & Spa där de ljuvliga tonerna hade ackompanjemang av Stilla havets vågbrus.

Se Webb: www.rarotongan.co.ck

Under fredagen checkade vi ut Albatross och hamnkapten John skrev ut intyg till oss för att ge oss rätten att beställa skattefria varor, för leverans till båten på måndag morgon.

Färden går då vidare till Beveridge Reef och ön Niue som lär var världens minsta självständiga nation på vår väg till Tonga.

Share

Leave a Reply