Loggbok för S/Y Albatross 2003-10-06

Loggbok för S/Y Albatross 2003-10-06

 

Datum 2003-10-06 2003-10-14
Rutt Avatiu, Rarotonga, Cook Island Alofi, Niue
Position 21 12 236 S
159 47 114 W
19 03 191 S
169 55 409 W
Väder Sol/Regn 

27

O 2-18 m/s 

1020 mmbar

Distans 592
Erfarenhet Knyt inte fasta revtampar i storen. De kan fastna i spridarnas wireinfästningar.

Solen värmde skönt denna tidiga måndag morgon, idag skulle seglatsen gå vidare väster ut på vår färd mot Nya Zeeland målet var världens minsta nation ön Niue som ligger sexhundra nautiska min rakt väster över. En resa som borde ta cirka fem dygn.

Nu var vi bland de sista segelbåtarna som var på väg mot Nya Zeeland. Alla våra grannar hade under helgen lämnat Rarotonga för att fortsätt väster ut.

Akter förtöjningen på land togs loss och Albatross gjordes sjöklar för att vara duglig att gå i riktigt hårt väder. Under den senaste veckan hade det dragit fram ett rejält oväder över farvattnen kring Nya Zeeland med orkanvindar. Väderprognosen spår dock bra väder med vind omkring sju knop i våra farvatten.

När vi var loss gick vi över till fiskebåten Viking Spirit och förtöjde långsides för att tanka färskvatten. Den ryske kapten Dimitrov var väldigt hygglig och lånade oss en och halv tums vattenslangar samt fixa fram en tappkran som vi kunde ansluta till tappstället på land. Totalt fyllde vi upp vår vattentank med 700 liter bra vatten och sparade därmed mycket elenergi som vi annars hade fått förbruka på vår watermaker.

Den klarblåa himmeln hade nu täckts av ett tungt molntäcke där regnet hängde i luften. Alla seglen sattes och vi stävade ut mot vårt nya resmål.

Under de två första dygnen var vinden svag och under nattens sena timmar avtog den helt ibland. Det är den sämsta seglingen med vind som inte driver fram Albatross. Hon ligger enbart och gungar på de långa dyningarna och vi alla ombord kände oss en aning sjösjuka.

Under det tredje dygnet kom vinden med besked. Det blåste upp en sydostlig kuling som gav oss bra dygnetapper på omkring 180 nautiska mil.

Fiskelyckan var även med oss på denna seglats, där vi bärgade en 18 kilos Dorado. Av fisken blev det många delikata portioner som snabbt frystes in i vår frys.

Tidig lördag morgon, efter femdygns färd, siktades land i väster. Ön Niue reste sig kraftfullt i horisonten med massiva korallformationer som stupar rakt ner i det 5000 meter djupa havet.

Titta en kokosnöt!

Mitt i Stilla havet, mellan Samoa, Cooköarna och Tonga, ligger världens minsta självstyrande stat Niue. Korallön Niue är till ytan stor som en femtedel av Öland. Det är ingen slump att Niue betyder ”titta en kokosnöt”, på långt avstånd är det ungefär så den ser ut.

På ön bor det 1179 människor, inte fler än eleverna i en större svensk gymnasieskola. Ändå saknar landet inte många av västvärldens kännetecken, från VIP-lounge på flygplatsen, golfbana med elegant klubbhus och ett högt partytempo på helgerna, politiska kontroverser och en stor offentlig sektor.

Även om man som västerlänning känner igen sig i mycket, håller Niues befolkning hårt på sina traditioner och värderar sitt polynesiska kulturarv högt. Som turist bekantar man sig först med öns natur, kristallklara dykvatten och det avslappade tempot.

Ön är en korallö som vuxet upp från havsdjupet där den högsta punkten ligger 70 meter över havet. Den har varit befolkad i flera tusen år med polynesier från Tonga och Samoa.

Den första europé´ som besökte ön 1774 var kapten Cook och år 1901 blev ön en delstat till Nya Zeeland. Först 1974 blev ön självständig med eget parlament och regering.

Dock är öborna djupt knutna till Nya Zeeland genom att valutan är Nya Zeeland dollar och all medborgare får Nya Zeeland pass.

Utflyttning från ön är stor, under sextiotalet bodde det cirka 6000 på ön. Befolkningen reduceras kraftigt varje år. Det bor cirka 12000 Niue-ättlingar i nya Zeeland och Australien.

Vår WP låg på öns södra spets och då vi gippade för att gå upp till sjölä på den västra sidan hade den mittersta fasta revlinan på storen hakat upp sig i den första spridareinfästningen.

Vinden var så kraftig att vi inte kunde gippa tillbaks med resultat att det revs upp ett rejält ”fönster” i storseglet.

”Fan också”! skrek vi alla ut i en doakör.

Ja, ta i trä….  Vi har under vår långa färd varit förskonade från några större haverier. Någon gång drabbas även vi.

Strax utanför huvudstaden Alofi förtöjde vi Albatross till en fast bojplats.

Ekolodet visade 36 meter under kölen och det turkosblåa vattnet inbjöd direkt till en bad. En skön känsla att dyka ner i detta behagliga vatten och vaska av all smuts och svett.

Sikten var helt fabulös, hela bottenvegetationen med dess färggranna levande koraller gick att se. Ett vatteneldorado för dykning och snorkling.

På VHF:n kanal 16 försökte vi komma i kontakt med incheckningsmyndigheten, men tyvärr de hade påbörjat sitt helgfirande.

Dingen sattes i sjön och vi tog oss i land, inte en människa syntes till. Alla satt på kyrkbänken i sin kyrka.

Kyrkor var det gått om, välskötta och vackra.

På den ensliga bygatan promenerade vi under den klara sol som stod i zenit och begrundade den ståtliga regeringsbyggnaden med sina väl utmärkta parkeringsplatser till alla de hårt arbetande ministrarna i denna lilla pyttestat.

Längs kustlinjen låg många vackert belägna hus men stora och välskötta trädgårdar beväxta med många färggranna blommor.

När vi nådde fram till Hotell Niue var baren öppen och här intog vi en väl kyld Steinlager pilsner.

Collin som var chef på hotellet fick vi en bra kontakt med. Han var född på ön men hade under flera år arbetat i Australien, där hans övriga familj fortfarande bodde.

Han beskrev väl vad vi skulle se då vi tog oss runt på ön med cykel.

Hotellet hade ett trettiotal rum, beläget på en stor korallklippa med magnifik park och en stor swimmingpool.

Priset för ett dubbelrum låg på cirka 300 SEK.

Se Webb: www.niueisland.nu

Collin hade aldrig varit ombord på en segelbåt, varför vi bjöd honom ombord.

Nu hade vi fått vår första vän på ön.

Collin erbjöd sig att köra oss till en vackert belägen Beachrestaurang på södra spetsen på ön och som serverade utsökta T-benstekar.

Vi antog anbudet direkt, det kunde smaka gått med en redig köttbit som avbrott på våra vardagliga fiskrätter.

Här träffade vi ett härligt gäng.

Garry och Liza på Scotfree från Vancouver i Canada som vi tidigare mött på vår seglats i södra Stilla havet.

Pete från Australien, som gästade ön under sex månader där han hyrt ett vackert beläget hus under sex månader för cirka 250 SEK per vecka.

Mike och Margrethe från Wellington i Nya Zeeland, som semestrade på ön. För fyra år sedan hade de emigrerat från Durban i Sydafrika. De var rädda för allt våld som kraftigt trappades upp i sitt forna hemland därför hade de valt att flytta. Men de saknade den vackra naturen och det sköna klimatet som finns i Sydafrika.

Garry hade sin gitarr med sig och tillsammans med Steve, som även han var skotte, stämde båda upp med skotska folksånger där vi alla sjöng med.

Steve hade under många år bott på Niue och han var nu finansminister i den sittande regeringen på ön. Vi tyckte alla det var ett bra val folket hade gjort då de hade tillsatt en snål skotte på denna post. Och sjunga kunde han. En helkul kväll.

Först på måndagen kunde vi checka in och det var inte någon enkel procedur i detta land.

I en liten båt kom tre tjänstemän ut till Albatross. Den förste som kom ombord var en storväxt tulltjänsteman med guldränder på axelbanden, stram hållning och var väldigt stram och självsäker i sitt beteende. De övriga två, polisen och hälsotjänstemannen var väldigt gemytliga och utförde sitt jobb på ett vänligt och professionellt sätt.

Tullaren hade spanat in oss från sin kyrkbänk, då vi direkt hade gått i land under lördagen. Han såg mycket, mycket alvarligt på vårt brott att beträda detta land utan tillstånd från myndigheten. Han mässade länge och väl, riktigt stor ”tomte” tyckte vi och hans kolleger log lite lätt på sina smilband. Avslutningsvis uppmanade han den tjänstgörande kapten ombord att infinna sig på hans kontor för ett enskilt samtal före lunch.

Jag försökte få denna högdragna tjänsteman på bättre humör. Tyvärr misslyckades jag totalt, vi blev istället två stridstuppar som med skarp blick enbart glodde på varandra.

Under vår långa färd från Sverige har vi aldrig mött en sådan ”byfåne” till statstjänsteman då vi angjort ett nytt land. I allmänhet har vi alltid blivit vänligt och korrekt bemötta.

Strax före lunch tog vi oss in till tullmyndigheten där Janne skulle inställa sig för att få ytterliggaren en uppsträckning och betala böter för vårt brott.

I enskild ställning fick Janne lyssna på tullarens högläsning från lagboken, men  han hade överseende för denna gång. Vi hade sparat 100 NZ-dollar som vi egentligen skulle betala i böter.

Tullaren höll under våra dagar på ön ett vakande öga på allt vad vi förtog oss. När vi pissade på kajen i hans åsyn, exploderade han. De övriga stadstjänstemännen skrattade gott.

Av Mary hyrde vi cyklar som vi tog oss runt på den nordliga delen av ön där vi cyklade längs kusten och besökte en jättegrotta som havet hade ätit ut i korallberget vid byn Makefu.

I den täta djungeln som täcker hela ön växer det mycket stora mahognyträd. Av dessa stockar tillverkas fortfarande kanoter med samma metod som polynesierna använt i tusental år. I en enkel snickarbod kunde vi se hur stockarna urholkades och hantverkaren skapade ett smäckert skrov.

Längs kusten låg byarna tätt, men det var bedrövligt att se alla dessa tusentals övergivna hus som människorna lämnat åt sitt öde då dom emigrerat. Husen förfaller väldigt snabbt. Kvar blir endast de gamla och byfånarna.

De röjda åkerlapparna i djungeln där byborna hade sina plantage med bananer, lime och papaja växer snabb igen. Här fick vi tillstånd av de kvarvarnade bönderna att plocka så mycket frukt vi önskade.

Att köpa fast egendom för utlänningar är inte möjligt, dock kan en fastighet arrenderas på bra villkor i maximalt 99 år. Alla som vill slå sig ner här på denna paradisö är i högsta grad välkomna till detta lugna och vänliga samhälle.

En niohåls golfbana ligger på ett vackert sätt insprängt i djungeln och för cirka 300 SEK  per år kan alla bli medlemmar i denna golfklubb.

Niue yachtklubb hade tusentals amerikanska medlemmar. Medlemsavgiften var ungefär 250 SEK per år. Anledningen till att så många amerikaner var medlemmar är att som medlem i Niue yachtklubb hade man fritt tillträde till alla båtklubbar i USA.

På slutet av vår cykelfärd passerade vi öns elverk. Direktören tog vänligt emot oss och bad sin driftspersonal visa oss sin generatoranläggning som bestod av fyra 500 kVA dieselgeneratorer.

Av EU:s utvecklingsfond hade de fått klart med ett ekonomiskt bidrag till att bygga fyra vindkraftverk och dom var i stark behov av ingenjörshjälp för att projektera anläggningen. Jag lovade att ge direktören de rätta kontakterna i Carl Bro AB.

Revan i storen reparerade vi genom att limma på spinnakertejp och därefter sy den horisontala sömmen för hand och med symaskinens hjälp lyckades vi sy den resterande sömmen.

Sista kvällen tog vi oss in till en kritvit korallstrand och tillsammans med Garry, Liza och Pete samlade vi ihop ved till en eld som gav en bra grillbädd.

Vi hade inhandlat några saftig ryggbiffar som snabbt grillades på den utmärkta glöden.

Här satt vi tillsammans och beundrade den vackra solnedgången i väst och berättade om våra seglingsäventyr.

Sent på natten mot onsdagen vred vinden mot syd och Stilla havets kraftiga dyningar började rulla in på vår förtöjningsplats. Albatross gungade runt likt en vilsekommen ankunge på dessa mäktiga vågor.

Under onsdag förmiddagen checkade vi ut Albatross för att fortsätta vår resa till Tonga.

Efter att vi checkat ut passade vi även på att handla lite dricka till mycket gynnsamma tax-free priser hos Given Jackson.

Share

Leave a Reply