Loggbok för S/Y Albatross 2003-10-22

Loggbok för S/Y Albatross 2003-10-22

 

Datum 2003-10-22 2003-11-04
Rutt Nuku´alofa, Tongatapu, Tonga Wangarei, Nya Zeeland
Position 21 08 284 S
175 10 960 W
35 44 000 S
174 20 000 E
Väder Sol / Regn 

20

Vxl 0-36 m/s 

1010 mmbar

Distans 1250
Erfarenhet En erfarenhet rikare och ett storsegel fattigare

Torsdag morgon och solen sken från ett klarblått himlavalv och den yttre hamnbassängen låg som en spegeldamm. Ovädret hade bedarrat. Längs kajerna rådde det en febril verksamhet, de flesta Kina båtarna höll på att ta ombord frysta sardiner som dom skulle använda som agn till sina långrev då dom fiskade sina åtråvärda tonfiskar.

Längs den yttre pirarmen på långsidan mot havet låg det många långfärdsseglare förtöjda med ankaret väl greppat i fören och med långa aktertampar förankrade till piren. De flesta av dem hade sökt nödhamn här i Nuku´alofa.

Bredvid oss hade vi en Holländare på sextio foot, vars ägare hade emigrerat till skatteparadiset Belize i Mellan Amerika. På styrbordssidan hade vi en Nya Zeeland båt med Jim ombord som skeppare. Han hade tillsammans med sin hustru seglat jorden runt under tio år och var nu på hemväg till Nya Zeeland.

Alla seglarna hade samma mål nämligen att segla till Nya Zeeland. Det allmänna spörsmålet var:
– Hur blir vädret? Finns det en lucka i lågtrycken från Tasmanhavet sydost  om Australien?
– Törs vi gå nu?

Vi fattade ett snabbt beslut att nu idag seglar vi.  Visserligen ligger det ett djupt lågtryck söder om Australien som kan driva ut mot vår färdväg till Nya Zeeland, men blir vädret för hårt kan vi dreja bi. Det finns gått om sjörum på vår sydliga färd.

Vid middagstid var Albatross sjöklar och jag tog mig iland och lossade alla förtöjningstamparna och Janne hivade hem allt tågvirket.

Staffan skötte ankarspelet i fören och körde in den trettio meter långa ankarkättingen och lät ankaret i fören gå upp. Albatross gled  sakta ut i hamnbassängens mitt och vi vinkade farväl till våra seglarkolleger.

Tonga lämnade vi med många positiva minnen i vårt bagage. Där människorna var gästvänliga och ödmjuka. Alla arbetade med att bevara detta enastående vackra odlingslandskap där de producerade sina fräscha grönsaker.

Som farled ut från Nuku´alofa hade vi valt den nordvästliga passagen, där alla handelsfartyg går. På redden låg det två stora lastfartyg och väntade på att komma till kaj och lasta de melonliknande frukterna som de skulle skeppa till Japan. Dessa frukter skulle även dom ha en stor påverkan på potensen på japsen. Konstiga människor som betalar ett högt pris för dessa undermedel.

På Galapagos var det de torkade sjögurkorna som var det lokala guldet som de sålde som det virilitet höjande medlet till Japan.

Korallreven ligger tätt i denna farled. Vi hade lagt ut sju WP: ar som vi med stor exakthet styrde på. Först när solen gick ner i väster kom vi ut på öppet vatten och kunde sätta kurs mot ön Ata, som ligger några hundra mil sydväst ut. Tyvärr var vädergudarna inte på vår sida. Vinden var svag och vi gick på pinnkryss under två dygn med bara två till tre knops fart.

Vi var inställda på att under denna seglats få uppleva alla konstiga väder. Det hade vi blivit väl informerade om av våra vänner från Nya Zeeland. Det var endast till att ta det med ro och ta dagarna som de kommer. De 1100 nautiska milen kan likväl bli 1800 nautiska mil om vi skall pinnkryssa hela vägen.

Fisklinan i aktern sattes i sjön då vi lämnade Tongatapu och på förmiddagen det andra dygnet skramlade det i pilserburken. En 15 kilos stor Dorado kunde vi bärga. En magnifik middag tillredde Janne och vi satt alla i sittbrunnen och åt med välbehag på denna goda fiskfilé och begrundade den behagliga solnedgången i sydväst.

Ön Ata östra kust hade vi som första WP, men vindarna blåste inte till vår fördel. I tidigt morgondis siktades ön och då var vi trettio nautiska mil väster om den. Vi hade fått välja att segla längre väster ut för att ta bra höjd om den beryktade sydvästvinden skulle komma.

Ön är väldigt hög. Ståtligt reser den sig över horisonten denna vulkanö som vuxit upp från havsdjupet. Tyvärr har vi inte funnit någon ytterligare information om ön. Är den bebodd?

180 graders longitud passerade vi på latitud 25 grader syd, nu hade vi seglat halvvägs jorden runt och fick åter vänja oss med att skriva East. Nästa gång vi skall ange West är då vi passerar nollmeridianen, på väg upp till Azorerna utanför Sydafrikas västkust.

Vi kommer snabbt in i våra vakter och tiden går fort. Under det sjunde dygnet till sjöss la vinden sig helt, dieselmotorn startades för att ladda batterierna och då lät vi propellern driva oss framåt under några timmar. Därefter tog vi in genuan och stagseglet och med enbart storen och mesanseglet satta gled vi fram under natten med 1,5 knops fart mot vår destination.

Först klockan 03.00 kom en liten vindpust och alla seglen kunde åter sättas och vi gjorde 3 knops fart. Trots denna dåliga vind gjorde vi 75 dygnsmil mot målet och GPS: N visade 400 nautiska mil kvar till Nya Zeeland.

På morgonen kläddes himmeln med  många vackerväders moln, Cumulusmoln.

Det blev en skön ”Blue water sailing” som varade ett dygn och vi kunde alla vila ut i våra kojer. Där vi vaggades till sömn av en ljuvlig musik som Albatross spelade upp då hon drev upp lite vatten i stäven under sin långsamma färd framåt. Inte ett skepp hade vi siktat under vår veckolånga färd, det är mycket ödsliga farvatten vi nu har kommit in i.

Passadvinden som så väl blåser från öster i emellan 10 och 30 grader sydlig latitud började sakta avta. Detta vindbälte kallar Nya Zeeländarna för ”Milk run”. Söder därom från 30 grader sydlig latitud kan vi träffa på alla konstiga väder. Här kan vi möta allt helvetes oväder som byggs upp i Tasmanhavet och de Arktiska vattnen, som ”Kiwigrabbarna” uttrycker sig.

Då vi gick in i Nya Zeeländska vatten blev vi välkomnade av sex delfiner som simmade runt Albatross under några minuter.  GPS: N visade 386 nautiska mil till Nya Zeeland.

På morgonen det åttonde dygnet var det ett lugnt och fridfullt molntäcke som vilade över  Albatross och det blåste en sydostlig kall vind.

Strax efter klockan sju på morgonen överlämnade jag vakten till Janne och kröp till kojs.

Efter några timmars sömn vaknade jag av att jag blev slungad upp på styrbords fartygssida i min koj, på däck var det ett förskräckligt oväsen från regnet och den hårda vinden som hade satt sitt järngrepp i oss. Albatross höll på att kantra.

Snabbt försökte jag ta på mig regnkläderna. Staffan stod i salongens babordssida och av den oerhörda centrifugalkraften som uppstod slungades han som en projektil rakt över till styrbordssidan och hamnade tvärs över gasolspisen, där han just hade påbörjat bakningen av frukostbrödet.

Genom ventilationsspringan i styrbords taklucka forsade havsvattnet in över min koj. Snabbt säkrades luckan i stängt läge. I raketfart for jag upp på däck och fick  på mig flytvästen och kopplade mig i säkerhetslinan på babordssidan.

Janne hängde över ratten och hade fullt upp med att försöka styra Albatross med vinden. Fortfarande hade Albatross kraftig slagsida. Den kraftiga vinden och regnet tryckte till oss rejält. Vindmätaren som maximerar vid 36 sekundmeter, stod i botten.

Ovädret piskade oerhört intensivt. Vattenmassorna yrde omkring oss som det vore en våldsam snöstorm och det var omöjligt att stå rakt upp utan att riskera att slungas över bord. Snabbt släppte vi skotet på genuan och lät seglet fritt blåsa ut under ett oerhört oväsen. Under tiden drog jag in genuan i rullen.

Janne lyckades styra upp Albatross och den kraftiga slagsidan kunde då hävas.

Helt plötsligt gick vinden ner till stiltje och vi stod alla och enbart glodde på varandra och ställde oss frågan
– Hur kan en sådan orkanvind uppstå från ingenting?

Vi hade inte tänkt tanken färdig förrän det blåste upp ännu värre än vid den första smällen. Här tycke jag att vindmätarens nål blev en aning krökt.

Det kom in en rakbladsvass orkanvind som formligen skar sönder storseglet i tre bitar.

Lika snabbt som orkanen kom försvann den. Snabbt fick vi ner både mesanseglet och de resterande trasorna av storseglet. Ännu en gång stod vi där, helt överraskade av detta vidunderliga oväder och slickade våra småsår som vi fått i det värsta oväder som vi någonsin varit med om. I allt det elände som detta busväder hade skapat ombord var trots allt både vi och Albatross krya för att ta en omgång till.

För säkerhets skull drejade vi bi under några timmar tills vinden och sjön hade gått ner till sin normala nivå.

Den fortsatta seglatsen fick vi göra utan storsegel. Mesan och genuan sattes då vinden hade gått ner till cirka tolv meter i sekunden och vi kunde segla en slör mot Nya Zeeland.

Natten därefter steg vindhastigheten igen och låg på över 25 meter i sekunden. I det läget tog vi in 90 procent på genuan och med denna lilla segelyta gjorde vi åtta knops fart. Nu gick det undan mot vårt mål.

Det elfte seglingsdygnet siktade vi land. Öarna Hen and Chicken reste sig sakta i horisonten. Öarna ligger strax utanför Whangarei. Den sista milen in till Bream Head fick vi ta vår motor till hjälp eftersom vinden vänt och det blivit en pinnkryss i nattmörkret. När vi väl kom in Calliope Bay stävade vi sakta och lugnt bort till Smugglers Bay.

En skön känsla infann sig då jag stod under den stjärnklara himlen i fören och la i ankaret. Först under dagsljus skulle vi gå vidare upp till Whangarei hamnbassäng. Äntligen hade vi nått fram till Nya Zeeland!

I kylen hade vi lagt en flaska champagne till kylning och den korkades med lätthet upp av Staffan.

Då vi höjde glasen för vår långa seglats gav vi landkrabban och norrlänningen Staffan en eloge för att han klarat seglatsen utan att ha blivit sjösjuk. Nu var även han upphöjd till oceanseglare. Staffan smålog och kände sig väldigt stolt över sina bedrifter här på detta Söderhav.

Natten i Smuggler Bay vilade vi alla gott i våra britsar och snarkade så att våra stupar hade torrsprickor på morgonen. Dessa skador botade vi snabbt med en kall pilsnern som vi nöjsamt sköljde ner då vi sakta seglade upp i flodmynningen mot Whangarei dagen därpå.

 

Share

Leave a Reply