Loggbok för S/Y Albatross 2003-11-05

Loggbok för S/Y Albatross 2003-11-05

 

Datum 2003-11-05 2003-11-09
Rutt Wangarei, Smuggler Bay, Nya Ze Wangarei, Nya Zeeland
Position 35 44 000 S
174 20 000 E
Väder Sol/regn 

19

Vxl 0-10 m/s 

1020 mmbar

Distans 14
Erfarenhet Nya Zeeland är ett fantastiskt fint land. Efter att vi nu under lång tid seglat runt till korallöar med i huvudsak kokospalmer på var detta som att komma hem till Sverige. Doften av nyklippt gräs var underbar att sniffa på.

Inseglingen till stadsbassängen i Whangarei är lång och kantas av ett vackert bergslandskap där sluttningarna är frodigt gröna och ståtliga barrträd växer ypperligt i detta subtropiska klimat.

På däck stod vi alla och beundrade detta nya land vi nu kommit till. Bebyggelsen ligger tätt längs stränderna och inte en villa är den andra lik, alla husen är omsorgsfullt gestaltade och alla har stora och välskötta trädgårdar.

Ett stort parklandskap breder ut sig.

Vinden var hård, det blåste en sydvästlig kuling och med stagseglet hissat samt med hjälp av huvudmotor och tidvattenströmmen seglade Albatross upp mot Whangarei ”Town Basin” i fyra knops fart.

På kanal 64 kallade vi upp Town Basin Marina och tullen. Tullen bad oss förtöja strax utanför deras kontor, som lär ligga vid flodbädden där hamnanläggningarna tar slut. Vi missade tullens kontor totalt och hamnade till slut i Town Basin Marina där hamnkapten John stod på kaj och vinkade in oss till en flytbrygga.

John undrade hur vår snabba inklarering hade gått.
– Tyvärr, tullen hade vi totalt bommat, svarade vi.
– Det var inte bra! Nu kan ni inte gå tillbaks igen på grund av tidvattnet. Jag går och ringer till dem och ber dem komma hit. Men grabbar, för allt i världen bli ombord, gå inte i land. Då blir det ett jäkla liv på tullen, sa han

Efter en timmes tid kom en alert tulltjänsteman klädd i en tjusig uniform och blankpolerade kängor. Denne presenterade sig som Steve och hälsade hövligt på oss och önskade oss välkomna till Nya Zeeland.

I detta land var det inte så enkelt att klarera in, en mängd handlingar skulle fyllas i och alla skeppspapperna synades grundligt. Steve inspekterade även vårt drickaförråd och blev då en aning överraskad.
– Här har ni dricka till ett redigt sjöslag, sa han
– Men vi delar väl lika? Och bad oss lava ner och förteckna hälften av godsakerna i en stor svart säck som han omsorgsfullt plomberade.
– Kör ni nu slut på ert tullfria förråd under er tid här i Nya Zeeland får ni gärna ta ut någon flaska, men då ni åter seglar iväg får ni vara så goda att betala 20 NZ-dollar i tull per flaska, sa han

Under tiden kom Kai ombord. Han var född i Danmark och hade bott i Nya Zeeland i drygt tjugo år. Kai kom från hälsoministeriet och granskade alla matvarorna, skodonen och den frysta fisken. Även han hade många detaljrika formulär som skulle fyllas i.

Då Kai lämnade Albatross hade han i en stor svart plastsäck beslagtagit ett par burkar majonnäs, dammsugarpåsen, soporna och en del välväxta kackerlackor som ofrivilligt hade hamnat i soppåsarna.

När de båda tjänstemännen utfört ett korrekt och bra jobb önskade de oss ännu en gång hjärtligt välkomna till deras land och bekräftade att det nu var tillåtet för oss att beträda fast mark.

Direkt promenerade vi upp till klubbhuset och tog varsin varm och go dusch. Detta var en riktig njutning att stå under ett behagligt varmvatten och bara slösa på detta samt raka av sig det drygt tio dagar gamla skägget.

Ovanför vår förtöjningsplats låg en bra restaurang där vi åt en stor god Nya Zeeländsk köttbiff med potatisgratäng. Här satt vi länge och väl och åtnjöt denna delikatess tills våra magar var välfyllda och vi blev en aning dåsiga.

Oj….., vad vi var stolta!

Nu har vi kommit till vårt stora avlägsna delmål Nya Zeeland och seglat halvvägs jorden runt.

Även denna natt snarkade vi gott ombord, där nu Albatross låg säkert och lugnt förtöjd i denna spegelblanka hamnbassäng.

Nästa dag fick vi flytta Albatross från flytbryggan till en förtöjningsplats ute i hamnbassängen, för och akter förtöjdes till fyra fritt stående pålar där tamparna kopplades till en flytring som följe tidvattennivån.

De moderna tvättmaskinerna som var inrymda i klubbhuset fick arbeta hårt, vi körde fem tvättar och all ren tvätt hängdes upp på däck ombord på Albatross där försommarsolen snabbt torkade den.

Dygns hyran i denna marina var 11 NZ-dollar, ett mycket förmånligt pris för denna välskötta anläggning.

Se Webb: www.whangariemarine.co.nz

Whangarei ligger i nordland på Nordön och har 45000 innevånare och är en stor handelsmetropol till den omgivande landsbygden. Här har det byggts båtar i många år, från det att Maori urholkade stora trädstockar och skapade sina havskanoter tills européerna började bygga sina segelbåtar av träplankor. Det finns fortfarande många varv där det idag byggs moderna segelbåtar.

I den lokala supermarketen var det en fröjd att handla, med sina enormt fräscha grönsaks- och köttdiskar där dessa delikatesser kunde inhandlas till ett priser som låg cirka 50% lägre än våra hemma i Sverige.

Av Tony som ägde en lokal biluthyrningsfirma hyrde vi en liten Ford under fyra dagar med obegränsad körsträcka till ett pris av 35 NZ-dollar per dag.

En NZ-dollar kostar cirka 5 SEK.

Tony gav oss många tips som var värda att besöka, han tyckte vi skulle undvika ”turistfällorna”.

Janne anmälde sig frivilligt som chaufför och Staffan och jag kunde då avnjuta en och annan pilsner under färden. I Nya Zeeland är det  vänstertrafik och för det mesta höll Forden sig på den rätta sidan, dock inträffade det att den emellanåt styrde över på högersidan då den rullade ut från en rondell. Men efter några mil blev Janne väl van vid denna vänstertrafik och rattade denna racerbil synnerligen utmärkt.

Färden gick västerut mot Dargaville där vi var helt mållösa då vi begrundade detta vackra, gröna och böljande landskap. Landet är mycket kuperat med välskött jordbruksmark där avokado-, apelsin- och vinodlingarna omgärdas av fem till sex meter höga välklippta häckar av Bambu och Grane.

På ängarna betar miljontals biffdjur och får, nu har vi fattat varför detta land erbjuder så billiga och bra jordbruksprodukter. Det är ett naturrike där jordbruket lever i bra harmoni med naturen.

På en parkbänk i Dargaville intill Wairoa River intog vi en välsmakande lunch där vi kunde utforska bygatan.  Det är fortfarande den gamla nybyggarandan som vilar över dessa samhällen. Staden består av en spikrak stor gata med en massa välsorterade specialbutiker, anrika pubar och hotell. Hästen är i dag utbytt till en fyrhjulsdriven Land Rover där föraren tufft lägger sin hatt till rätta på hjässan och det luktar en aning koskit om farkosten.

Längs den västliga kustvägen mot Nordland stannade vi till på en livdjursaktion. Det var det stora veckonöjet för farmarna i den omgivande bygden att besöka denna aktion som auktionerade ut kalvar. Flera tusen kalvar stod i bås med ett tiotal djur i varje. Spekulanterna kunde med lätthet gå uppe på plankor som var lagda ovan på båsen och därifrån värdera djuren. Här traskade vi runt tillsammans med de övriga bönderna och kände oss riktigt hemma, tyvärr gav vi inte något bud på någon kalv. Staffan tyckte dom luktade illa.

I Waipoua skogen besökte vi reservatet Tane Mahuta där jätteträdet Kauri är bevarat och praktfullt växer. Träden är sextio till sjuttio meter höga och har en diameter på cirka 2,5 meter. Åldern på dessa jättar är mellan niohundra till tvåtusen år.

När nybyggarna invaderade Nya Zeeland var stora delar av Nordön bevuxen med Kauri träd, det var det nya landets guld. Vårdslöst, under ett hundratal år, avverkades denna skog och skeppades till England som stock eller färdigsågade jätteplankor.

Nuförtiden vaktas dessa skogar noggrant av nya zeeländarna, som är stolta över dessa vidunderliga träd.

Då vi väntade på färjan som vi skulle segla med över en havsvik vid Rawene träffade vi David Mair som var fiskare i tredje generationen. David fiskade spättor som han sorterade i tre klasser små, medel och stora. De stora spättorna sålde han för 15 NZ-dollar kilot. Han tyckte att fisket var bra och han var mycket nöjd med sin tillvaro. Som han utryckte sig :
– Jag tar enbart upp fisk till min lilla försäljning och då är återväxten alltid tryggad på denna åtråvärda fisk.

Den första natten tog vi in på det lokala stadshotellet i Kaitaia, ett halvskabbigt hotell som hade haft sin storhetstid för många år sedan. Men vi tyckte det var prisvärt och övernattade där.

I denna bondby fanns det en gedigen köttrestaurang. Restaurangen liknade ett stort vilda västern fort, byggt med stora stockar och plankor.

Staffan hade en stor önskan i biffköttets hemland att få mumsa på en jättebiff denna önskan gick i uppfyllelse för oss alla.

Vi blev serverade vars en grillad, välhängd och mör åttahundra grams T-benstek stor som ett ”dasslock”. Hungern var stor och vi satt till slut och slickade av köttresterna på detta välstekta T-ben.

Norr om Kaitaia börjar ”90 Mile Beach”, en strandremsa med kritvit sand som är farbar hela vägen från syd till nord där nordlandet tar slut vid Cape Reinga det nordligaste fyrtornet på Nya Zeeland.

Enorma sandmassor har täckt denna långa strandremsa för miljoner år sedan genom kraftiga undervattenströmmar som transporterat sanden upp från havsdjupet.

Efter att varit uppe på North Cape gick vår färd ner till Doubtless Bay där vi fick rum på ett anrikt badhotell i Mangonui. Hotellet hade även rum för Backpackers, för 20 NZ-dollar fick vi var sin bädd i våningssängar med dusch och toalett på rummet.

På östkusten gick vår färd vidare ner mot Waitangi som ligger vid Bay of Islands där det berömda avtalet slöts mellan engelsmännen och maoris, år 1840, då Nya Zeeland blev en engelsk koloni.

Strax söder ut ligger Paihia, en fantastiskt guldkantad semesterby, som Tony, vår bil uthyrare, hade avrått oss ifrån. Det vimlar av turister där sa han.

I Opua strövade vi runt på den nybyggda marinan. En fin anläggning som låg väl skyddad i viken från Stilla havets hårda dyningar. Här försökte vi hälsa på våra vänner Janne med familj på Noa af Stockholm men tyvärr de hade seglat vidare dagen före, söderut i riktning mot Auckland.

Längs denna östliga kust ligger vin- och apelsinodlingarna tätt i den bördig mylla som liknar en stor botanisk trädgård. Här saluför odlarna sina frukter och grönsaker direkt på gårdarna.

Söder om Whangarei ligger den äldsta vingården i Nordland Longview Estate, där bjöds vi på goda viner som hade producerats på druvorna Chardonnay, Gewurz, Cabernet Sauvignon, Melort, Malbec, Cabernet Franc och Syrah.

Munskänk som Staffan är betygsatte han vinerna med ett extra plus och en stjärna i kanten, även jag tyckte alla var välsmakande, mycket goda.

Första veckan i detta nya land gick snabbt och det började det bli tid för vår fortsatta seglats mot Auckland, där Jannes föräldrar och hans brorson Linus anländer med flyg från Sverige under nästa veckas mitt.

Under söndag kvällen gjorde vi klart skepp för att kunna gå ut från Whangarei till öppet hav tidigt på morgonen med en extra skjuts av tidvattnet.

Share

Leave a Reply