Loggbok för S/Y Albatross 2004-02-01

Loggbok för S/Y Albatross 2004-02-01

Datum 2004-02-01 2004-03-22
Rutt Auckland Bayswater Marina, NZ
Position 36 49 248 S
174 45 912 E
Väder Sol/Regn 

25

Vxl 0-45 m/s 

1010 mmbar

Distans 0
Erfarenhet Rullhaveriet till genuan har lärt oss att ofta ta isär rullmekanismen. Rengör och smörj kullagerna med vattenfast marinfett, byt eventuella packningar. Mekaniken tar mycket stryk av allt saltvatten.

Den första dagen i februari tog det fina sommarvädret slut. Barometern sjönk till 996 mbar, ett kraftigt oväder var på väg upp från den arktiska delen av Tasmanhavet. Den robusta vinden på dryga 25 meter i sekunden tog krafttag om Albatross, förtöjningarna gnisslade och kved.

Regnet piskade hårt då de kraftiga regndropparna accelererade i takt med den häftiga blåsten som var nordlig. Då nedgångsluckan på Albatross öppnades stod det en kraftig störtskur som dränkte allt i salongen och långt fram i förpiken.

Ovädret pågick i tre dygn. På däck stod två normala vattenhinkar fasttjudrade, hinkarna rymmer cirka 300mm vatten vardera, dessa spannar tömde jag två gånger vilket motsvarar drygt 600mm nederbörd.

Dessa oväder avlöste varandra i stort sett hela februari månad. Erfarna Kiwi berättade att så dåligt väder hade det inte varit på dryga ett hundra år. Som avslutning på oväders epoken kom det in en cyklon i slutet av februari, med vindar på 150 km i timmen vilket motsvarar 42 meter i sekunden och regnet öste ner cirka 900 mm på några dygn. Cyklonen hade sitt centrum i trakten kring Wellington och förorsakade enorma skador på broar och vägar som rasade samman då floderna steg flera meter över normalvattenståndet och många hus och odlingar blev satta under vatten. Då var det tryggt att ligga säkert förtöjd i hamn. Stilla havet byggde upp enorma vågberg som kokade med ett virrvarr av vitt saltvattenskum.

En bra väderinformation finns på webb:  www.metvuw.com

Först i början på mars stabiliserade vädret sig och ett behagligt sen sommarväder med temperaturer kring 20-25 grader har stått sig under hela månaden, dock märks det att dagarna blir kortare vi går mot hösten här på södra halvklotet.

Trots det dåliga vädret fortsatte jag med underhållsjobb på Albatross samtidigt som jag hjälpte andra skeppare här i Bayswater Marina med el- och datajobb. Det finns kolossalt mycket arbete, tyvärr har jag fått tacka nej till många uppdrag. Tiden räcker inte till och det är i första hand Albatross som prioriteras.

Janne jobbar fortfarande uppe i Rawene där han tillreder svensk husmanskost till restauranggästerna. Den 9 februari tog han en välbehövlig paus i restaurangjobbet, då anlände Jannes son Dino med sin flickvän Sofia från Sverige. Under tolv dagar åkte de på upptäcktsfärd här på norrön. Som bjöd  på stora Kauriträd, milsvida sandständer, bergklättring och forsränning i trakten kring Rotorua.

Sofia och Dino var helt lyriska efter allt vad det upplevt. Deras färd gick vidare hem till Sverige då deras korta men intensiva semester led mot sitt slut.

Kanske vi åter ses i Afrika om knappt ett år, på vår seglats hemåt.

Den sjuttonde februari ställde min vän Carlo till ett redigt kalas. Carlo fyllde sjuttio år. Det var även femårs jubileum på hans liv som heltidsseglare. När han fyllde 65 år gick han direkt i pension från sitt jobb som säkerhetschef på en Schweizisk storbank och köpte en Amel 55 fot franskbyggd ketchriggad segelbåt på Mallorca.

Se webb: www.Amel.fr

Båten är utrustad med hydraulmotorer på samtliga vinschar, därför kan han med lätthet segla denna stora farkost själv.

Under fem år har han seglat runt på världshaven oftast själva och ibland med gäster ombord. Hans fru bor i Bern i Schweiz och är inte speciellt intresserad av att segla på dessa ödsliga oceaner, någon gång under året kommer frun och hälsar på Carlo.

På kalaset spelade Daniel och Rebeccas döttrar Manon på sin flöjt och Gaelle på sin nyanlända Stvari violin.

Carlos gamle ungdomskamrat Heinz hade dagarna före anlänt med violinen från Schweiz. Violinen var en gåva från Daniels mamma. När mamman var ung spelade hon tillsammans med Daniels pappa, som spelade piano på finare restauranger. Pappan dog mycket ung och därefter gömde mamman undan sin Stvari violin. Daniel kände inte till sin mammas dolda talang och inte kände mamman till att Gaelle var en så duktig violinspelare.

Det var först i år som allt blev känt och mamman lovade att så snart det fanns möjlighet skulle hon skänka violinen till Gaelle. Därför passade det utmärkt att sända instrumentet med Heinz då han skulle resa till Nya Zeeland från Schweiz.

Gaelle trollade stolt fram kolossalt vackra toner från sin nya Stvari violin och Manon ackompanjerade väl med sin flöjt båda fick rungande applåder och alla vi gäster hurrade rejält för sjuttio års jubilaren. Som nu har för avsikt att segla mot Europa, vi skall tillsammans med Carlo och en schweizisk Hallberg & Rassy båt som nu ligger i Brisbane Australien segla över indiska oceanen och runt Sydafrikas Godahoppsudde samt vidare upp mot Europa.

Den första lördagen i februari bjöd Monica och Peter Häggert på grillparty i sitt förtjusande hem med fri utsikt över Browns Bay. Den långa turen upp till Rothesay Bay med många uppförsbackar tog jag på min nyrenoverade Cannondale. På gästabudet träffade jag även Inger och Ulf Andersson som just hade anlänt från det vintriga Sverige. De hade tagit en välbehövlig tre veckor lång semester från sin läkarepraktik som de bedriver på Östermalmstorg i Stockholm. Nu skulle norra delen av norrön på Nya Zeeland utforskas med en inhyrd campingbil.

Utomhus och under en skön sommarsol avnjöt vi alla välsmakande grillsnittar på kyckling och nötkött och alla dessa godsaker sköljde vi ner med goda viner och väl kylda pilsner.

Vi hade en trevlig afton tillsammans där vi fick många nyheter hemifrån och där Peter och Monica berättade om sitt liv som immigranter i Nya Zeeland och jag fick kåsera med lite sjörövarehistorier om vår långa seglats på oceanerna.

Reckmannrullen till genuan låg länge nedmonterad på kaj tills ”servicekitet” typ R2 anlände från Hamburg i Tyskland.

Profilskenorna och wiren var enkel att demontera för att frigöra rullen. Efter att ha filat bort den påsvetsade förslutningstappen på det understa ingängade locket var det stört omöjligt att gänga av locket.

Min vän Kirk på Generalmarin email adress:

kirk@generalmarine.co.nz
www.generalmarine.co.nz

Är en duktig mekaniker och har en bra maskinpark för tekniska jobb. Kirk försökte värma rullmekaniken för att få locket att inte gripa så hårt i gängorna men ack, metoden funkade inte. Tills slut skar han upp det rostfria locket med hjälp av svarven.

När vi tog ut huvudaxeln sipprade det ut en mängd metallfragment, som under sin glans dagar hade tjänstgjort som kullager. De flesta kullorna var deformerade och på de två koniska nylonlagren var det understa lagret totalhavererat. Inte en gnutta  kullagerfett kunde spåras inom rullmekanismen.

Nu stod jag där med ett bra ”servicekit” som inte gick att montera då nickelkullorna hade deformerat lagerbanorna och det koniska lagret hade grävt kraftiga ”vallar” i den yttre cylindern. För att borra ut cylindern och svarva en ny inre cylinder samt fräsa ut nya lagerbanor fodrades det speciella maskiner som Kirk inte hade i sin maskinpark.

Ett ”mörkt moln” vilade ovan min hjässa, genuarullen MÅSTE FIXAS det är Albatross huvudmotor då vi seglar och det är fruktansvärt lång hem.

Vem kan tänkas kunna utföra jobbet? Kirk kände inte till någon.

Direkt frågade jag min vän Peter Häggert. Peter tog allt ”skrotet” med sig till sitt jobb, där det fanns en avdelning som renoverade större maskinenheter.  Genom ett mail lät Peter meddela att han troligen hade träffat på den rätta mannen som kunde fixa rullen, en svensk ättling i tredje generationen Peter Nordstrand. Jag blev fruktansvärt glad.

Peter Nordstrand tillverkade nya lagerbanor, borrade ut yttercylindern samtidigt som han tillverkade en ny cylinder som inpassades i yttercylindern. Ett nytt gängat lock med en inre lagerbana lyckades han tillverka efter skrotet som mall som var kvar efter att Kirk hade svarvat ut locket.

Vilken yrkesman…..!!!!!!

Peter Nordstrand rekommenderade att inte svetsa någon låsskruv i det understa gängade täcklocket. Där sitter nu en insexskruv med ”Locking” som är lätt att ta bort och gänga av locket för att trycka in kullagerfett i rullmekaniken.

Erfarenheten vi nu fått på grund av ”rullhaveriet” är att ofta ta isär rullen rengör och smörj kullagerna med vattenfast marinfett, byt eventuella packningar. Mekaniken tar mycket stryk av allt saltvatten som väller upp i fören och det är bara skitsnack från leverantörerna att mekaniken är underhållsfri.

Vår lilla Mitsubishi var det tid att besiktiga. Här i Nya Zeeland skall äldre bilar besiktigas vart sjätte månad. De flesta bilverkstäder är auktoriserade för att utföra en sådan besiktning. Janne fixade besiktningen här i Auckland och det blev ett par anmärkningar:

     

  • Tutan fungerade inte. Tutan var borta…
  • Ett framhjuls lager var det klapp i
  • Ett litet rost hål i anslutning till motorhuven skulle tätas
  •  

Vi var mycket nöjda med resultatet, på en så pass gammal bil.

Janne fixade punkterna i Rawene med hjälp av vår nye vän David R Williams som har en auktoriserad bilverkstad där. David som är i femtioårsåldern har planerat att segla jorden runt då han fyller 55 år. Som ett av hans första träningspass på oceansegling, skall han följa men oss då vi seglar upp mot Australien i början på maj.

På alla företag som jag gästat verkar det som personalen har en väldigt fin sammanhållning. En social klubb finns på alla arbetsplatser där huvuduppgiften är att samordna samkväm och tävlingar i golf-, kricket- och rugbysporterna samt planera och inhandla pilsner, vin och starksprit till tillställningarna som i regel startar på fredag eftermiddagen. Då läggs allt arbete ner och det serveras fri dricka och tilltugg till alla medlemmarna och alla umgås och har det gemytligt tillsamman. Ofta tar kalasen inte slut förrän det körts en runda på den lokala puben, senare på kvällen.

Företagen sponsrar alla kostnaderna till denna verksamhet, då de är fullt avdragsgilla i bolaget. Tidigare hade klubben en speciellt utsedd person som under fredags förmiddagen åkte runt till de olika drickleverantörerna och transporterade godsakerna till företaget.  Men det visade sig att ofta hade den ”handplockade” för stort svinn, det gick för mycket dricka till det egna barskåpet.

Numera är det många medarbetare som är engagerade med att stämma av leverantörernas hemsidor och lägger beställningarna via Internet och varorna levereras med budbilar. Därför är det fruktansvärt svårt att få en transport utförd under en fredag, alla är kurir bilar är fullt upptagna med värdefulla levaranser till de sociala klubbarna.

För drygt femton år sedan var öppnings tiderna starkt begränsade för pubarna, utskänkningen stängde klockan 18.00. Då de flesta slutade sitt jobb klockan 17.00 blev det en förfärlig rusning till puben och alla sköljde in så mycket som möjligt under en timme. Resultat blev att många drack sig rejält fulla och därefter körde bil hem. Alla dessa påstrukna trafikanter blev ett lätt offer för den lokala polisen som tog många rattfyllerister.

Tills det var en privatperson som stämde staten på grunderna att det var staten som bestämde pubarnas öppnings tider och tog in mängder av skattepengar på drickan och var även huvudman för polisen. Ärendet skapade stor en uppståndelse och gick till Högsta Domstolen och blev även en stor regeringsfråga, då förbjöd statsmakten polisen att göra dessa ingripanden.

Därpå ändrades lagarna successivt och idag är det öppet på pubarna långt ut mot småtimmarna.

Spritbutikernas öppnings tider har även förändrats på senare år. Förr gick det inte att handla ut något på söndagarna. Vilket innebar att alla köpte ut en riklig mängd på lördagen med resultat att det festades hej vilt under hela lördagen då allt konsumerades. Numera är det även öppet på söndagar och sent på kvällarna.

I slutet av februari var jag på studiebesök på Southern Spars i Auckland där Debbie Sharp visade mig de olika tillverkningsenheterna. En jätterigg på 206ft, cirka 63 meter lång, höll på att färdigställas i carbon fiber. Riggen skulle monteras på Tiara en 178ft lång superyacht.

Se webb:  www.southernspars.com

Auckland är sannerligen ”City of sails”, här finns allt då det gäller segelbåtar.

Kapten Jan Tidelius på Noa af Stockholm och en gammal arbetskamrat Per-Ola Andersson från tiden i PEAB kom på besök i slutet på februari.

Han hade lämnat sin segelbåt här i Auckland strax före jul och hade då tillsammans med familjen flugit hem till Sverige. För att kunna ge sina flickor möjlighet att gå i ett svenskt gymnasium. Noa af Stockholm hade blivit rejält uppfräschad på varv här och hon var numera till salu.

Jan lät även meddela att Arja och Olli Santala, på S/Y Zara från Finnland, som vi tidigare haft sällskap med från Pannamn till Marquesasöarna i Franska Polynesien hade kommit till Auckland via Australien. Där de passade på och köpa en husbil som de hade satt på en båt för att faktas till Auckland. Nu skulle de utforska Nya Zeeland under en längre tid och deras Najad båt låg tryggt förtöjd i Brisbane.

Tillsammans med Arja, Olli, Janne, Jan och PO hade vi en trevlig afton där vi berättade om våra seglingsäventyr.

Under den sista helgen i februari hade även Inger och Ulf anlänt till Auckland från sin tre veckor långa rundtur på norrön, nu började deras semester gå mot sitt slut. Tillsammans med Monica och Peter hade vi planerat ett avskedskalas för de ombord på Albatross, där vi på däck skulle duka upp ett redigt kalas och njuta av den behagliga sommarsolen här på södra halvklotet.

Tyvärr under den helgen drog cyklon ovädret in med en fruktansvärd kraft och vi fick avnjuta kalaset under däck och det gjorde vi med besked, där Inger och Ulf berättade om sina jättefina upplevelser här på Nya Zeeland. Som de uttryckte sig då de lämnade oss:
–         Vi kommer tillbaka till detta fantastiska land!

Tisdagen den 2 mars kom det förträffliga sommarvädret tillbaka och med detta anlände Eva med flyg från Köpenhamn efter en trettiofyra timmar lång resa som hade gått via Singapore. Det var ett förälskat möte att åter få träffa sin hustru, senast var det på Tahiti i september i fjor.

Då Eva fått vilat ut några dagar, efter den kraftiga tidsomställningen som är +13 timmar här och hon fått bekantat sig med alla de nya vännerna i marinan packade vi vår lilla Mitsubishibil med campingutrustning och ställde kurs mot det östra kustlandet nedanför Auckland. Nu skulle vi tillsamman göra Nya Zeeland under tre veckor.

Första kvällen slog vi läger i en ödslig nationalpark på Coromandel invid Thames, en fricamping som låg intill en stor flod där det kristallklara fjällvattnet forsade fram på det välslipade småstenen.  All mat fick vi bereda över öppen eld och när mörkret föll satt vi där tillsammans i skenet av vår lägereld och beundrade den romantiska stjärnhimmeln, som finns på södra halvklotet.

Här blev vi bekanta med en stor familj, totalt var det elva barn där den äldsta sonen var 17 år och den yngsta var 4 månader. Efter att vi fotograferat några av barnen kom mamman och bad oss om vi inte kunde fotografera alla barnen och visst kunde vi det.

Alla ställde upp prydligt men efter några bilder såg Eva att tältduken rörde sig i ett av deras tält, en treåring hade där gömt sig och ville helst inte vara med på bild, det är inte så enkelt att hålla reda på elva vildingar.  Ungarna rusade till tältet och släpade ut rymlingen och därefter blev det en ny tagning. Tillsammans lekte de i skogen och klättrade i träden likt Tarzan samt fiskade öring i floden, alla verkade leva ett underbart liv där pappan Stephen mest hela dagen satt i sin fina länsstol på gröngräset i skuggan under ett stort träd och enbart drack te och läste tidningar.

Daniel som är äldst önskade så gärna följa med oss som crew på vår fortsatta jorden runt färd och han hade fullt stöd från pappan Stephen:
– Grabben behöver komma ut i vida värden här är trångt tillräckligt här i familjen, sa han

Telefon: 0211790986

Email:  powermite@orcon.net.co.nz

Jag lovade att återkomma och även lyssna med andra seglare om de har behov av en ung besättningsman.

Färden gick vidare längs Bay of Plenty via den granna staden Tauranga och i Ohope Beach hyrde vi en liten stuga som låg strax intill havet.  En fantastisk fin kuststräcka med milsvida sandstränder, där Stilla Havets dyningar rullar lättjefullt in.

Landskapet liknar Edens lustgårdar med välsköta trädgårdar där det odlas kiwi, äpplen, päron, plommon, persikor, apelsiner, grape, citroner, avokado, peppino och persimon. Det var en stor fröjd att stanna till vid de små försäljningsstånden  längs vägarna och köpa dessa solmogna frukterna.

I trakten kring Gisborne stod vinstockarna i milsvida rader där det för det mesta odlas Chardonnayer druvor.

I Wairoa vek vi in i landet och upp till Urewera Nationalpark och slog oss ner invid stranden på Lake Waikaremoana.

Se webb: www.lake.co.nz

I denna stora park hade allt fått leva ostört sedan universum skapade det, djur och växtlighet levde ett fridfullt liv tillsammans. Vi tog även nytta av denna fina miljö där vi enbart njöt av vår pånyttfödda ”Honeymoon”.

Tre veckor går snabbt, nu led Evas semester mot sitt slut. Först hade vi planerat att utforska hela Nya Zeeland, men vi var så förståndiga att vi tog det med ro och höll oss i en liten ”hörna” av detta sagolika land, där vi tillsammans fick många fina dagar.

Ett sorgligt meddelande nådde oss från våra vänner i Helsingborgs Yacht Club. Ove som seglade med oss då vi startade vår jorden runt färd från Helsingborg hade avlidet den 11 mars, genom en olyckshändelse i norra hamnen i samband med att han provkörde sin nya dinge. Han blev 63 år. Ove lärde oss mycket om segling och han var en tusenkonstnär när det gällde mekanik. Tillsammans hade vi många gemytliga stunder speciellt då vi seglade med Classic Malts Cruise 2002 i Skottland.

Som du sa:
– Här dricks inte någon maltwhisky under sexton år, skål och tack för nästa!

Se alla de fina bilderna under mappen, bilder nummer 3, Classic Malts

Ove!

– Janne och jag vi vinkar till dig då vi seglar under det stjärnklara himlavalvet på de mäktiga oceanerna.

Share

Leave a Reply