Loggbok för S/Y Albatross 2004-05-08

Loggbok för S/Y Albatross 2004-05-08

 

Datum 2004-05-08 2004-05-21
Rutt Opua, Nya Zeeland Savusavu,Vanua Levu, Fiji
Position 35 19 000 S
174 07 000 E
16 46 000 S
179 20 000E
Väder Sol / Regn 

13

Vxl 0-28 m/s 

1000 mmbar

Distans 1490
Erfarenhet Försök så länge som möjligt segla dig igen stormen med att segla emot vågorna med 60 graders vindvinkel, med kraftigt reducerad segelsättning

Hösten har nu bitit sig fast i Nya Zeeland, nätterna är kalla och i gryningen låg morgondimman som ett lock strax ovan alla masterna i marinan och kvicksilvret visade +7 grader. Solen hettade snabbt upp luften och dimman lättade för att ge solen en chans att sprida sin värme.

Halv nio öppnade tullen och Albatross checkades ut med att många nya blanketter åter skulle fyllas i och ett foto på henne skulle även lämnas in. Buteljerna i vår ”gottpåse” 15 liter diverse dricka, som ligger väl förseglat ombord efter att vi checkade in i Whangarei för sex månader sedan, var prydligt nedtecknat på en A4 sida med många, många tullstämplar och sigill. Förteckningen visade jag för den trevliga tulltjänstemannen.

Jag fick frågan:
–         Finns all party drickan kvar ombord i säcken?

Mitt svar var givetvis en tydligt
–         Ja!

Jag litar på dig och jag behöver inte komma ombord och bryta plomberingen, det fixar du själv.
–         Lycka till och jag vill tillönska er en bra seglats hem till Sverige!

Efter att vi fyllt våra diesel- och vattentankar stävade vi ut mot öppet hav. Där GPS: N visade kurs 358 grader och 1137 nautiska mil till vår nästa hamn Savusavu, Vanua Levu på öriket Fiji.

370 liter dieseln köpte vi skattefritt till ett pris av 0,63 cent, vilket motsvarar ett pris på cirka 2,96 SEK per liter.

Havet hade intagit sin bästa helg vila denna lördagsförmiddag det var absolut vindstilla. Vattnet kring Bay of Island är fiskrika många fiskande kiwi kantrade vår kustnära färd norr ut. Dessa hav är kända för sina stora fiskar Black Marlin, i förra veckan plockades det upp en bjässe på 240 kg.

Janne satte ut den akterliga fiske linan och fick direkt napp, två välväxta tonfiskar på 3 kilo högg.

Före solnedgången fick vi in en lättvind som drev oss fram i behagliga två knop och i köket tillredde Janne en av tonfiskarna. David tyckte det var en fantastisk fin start på sin oceanseglats. Men han var i första hand med för att lära sig segling i extremt hårda väder, som han sa :
–         What I want is heavy weather sailing, it would be good for me to have at least one storm!

Natten kom med ett stjärnklart himlavalv där alla dessa miljarder stjärnor väl lyste upp det mäktiga Stilla havet och marelden glittrade i svallvattnet som Albatross drev upp.

Klockan 23.00 då Janne överlämnade vaktansvaret till mig hade vinden tilltagit. Vi reducerade segelytan på storen med att sätta två rev.

Vinden tilltog ytterliggare.

Söndag morgon tog en kraftig kuling greppet om oss. Vindvisaren pendlade mellan 15- 20 meter i sekunden. Stagseglet togs in och genuan reducerades till 40 %. Kursen hölls bra vi hade en vindvinkel på 60 grader och Albatross stävade framåt med 5-6 knop.

Sjön började växa kraftigt.

På det andra dygnets natt klockan 03.30 då David hade vakten väckte han mig. Genuan hade själv rullats ut till full storlek och fladdrade livligt på vår kryssbog. Inrullnings linan den sex millimeter tjocka stålwire hade brustit och det var stört omöjligt att reducera segelytan med att rulla in genuan.

Med kopplade säkerhetslinor ålade Janne och jag oss fram på däck till fören och började nedtagningen av genuan. Det iskalla arktiska vattnet virvlade omkring oss och piskade hårt på allt som kom i dess väg. Vågbergen som närmade sig 10 meters nivån bröt ofta och spolade över oss.

Liggande på däcket i fören och med en förfärlig järnvilja drog vi och slet i genuans lik där den starka vinden som nu hade nått stormstyrka blåste ut seglet och mätte sina krafter med Janne och mig.

Långsamt, långsamt gled seglet ner från likrännan och vi förband det på babords mantåg. Sakta och kravlande på däcket och med det kraftiga brottsjöarna som besinningslöst angrep oss tog vi oss helskinnade tillbaka till sittbrunnen.

Där vi alla tre satt tysta länge och glodde ut i det becksvarta nattmörkret där oceanen formligen kokade och enbart lystes upp av jättevågornas vita brottsjöar.

Då bröt jag tystnaden:
–         David, du önskade dig en horribel storm jag tror vi är på väg in i en sådan!

David fick vad han önskat i gryningen låg vidstyrkan på storm, 23 till 28 meter i sekunden.

Stormen tog ett järngrepp om Albatross.

Vinden bildade ett öronbedövande tjut, stämmor i alla oktaver.

Alla stag, master och segel kved och skrek ut sin smärta då de försökte stå emot denna rakbladsvassa stormvind.

Med segelsättningen mesan, två rev i storen och ett fullt utrullat stagsegel och med Nisse som styrde vårt vindroder. Gick vi i 60 graders vinkel emot dessa enorma vågberg. Vågorna växte varje dag och bildade kraftiga vallar.

En fråga vi alltid ställer oss i dessa exceptionella väder situationer:
–         Har vi tillräckligt med sjörum?

I tre dygn följe vi väder systemet som vred sig från nordost till nordväst under de tre stormdygnen. Där vi startade med en bra nordlig kurs mot Fiji senare mot Nya Kaledonien och slutligen rakt västlig kurs mot Brisbane i Australien. Ön Norfolk Island hade vi under hela tiden på ett betryggande avstånd, cirka 200 nautiska mil.

En enkel regel är att alltid försöka följa naturkrafterna. Barometern sjönk från 1030 till 960 mbar under dessa ovädersdygn. På SSB:s väder fax kunde vi följa lågtrycket som hade en sydostlig bana ner mot Nya Zeeland och vidare mot Antarktis.

I dessa extrema förhållanden är det stört omöjligt att laga någon varm mat. Vi tog alla tre våra rullande fyra timmarsvakter dygnet runt och mellan vaktpassen försökte vi ge oss lite sömn. Som det är en aning svårt att få. I den oroliga sjön vrider Albatross sig på alla sina axlar och då man försöker sova i sjökojen kastas man runt i takt med rullningarna.

När Albatross kom i otakt med de aggressiva vågmonsterna angriper de skrovet med full kraft och det smäller som en artillerikanon och det hörs som projektilen försöker skära upp ett stort hål i skrovet.

Dock tar kroppen ut sin rätt till sömn till slut där de saltmättade och rödglödgade ögonen döljs av att ögonlocken faller ner och man kan lätt komma i sömn även sittande upprätt.

På det femte dygnet gick vinden ner och vi kunde alla hämta andan och göra en materialkontroll på däck, allt var intakt med undantag av:

  • Ett mantåg som genuan böjt på babord sidan i fören
  • En styrtamp som bytes ut till vindrodret Nisse där infästningen började bli sliten
  • Vindkraftverkets propeller hade flugit all sin väg och liknade mer en vingklippt höna
  • Inrullnings linan till rullfocken den sex millimeter tjocka stålwire hade brustit

I dessa kraftmätningar med de vilda världshaven är det tryggt att segla en förträfflig Hallberg & Rassy båt.

Orsaken till wirebrottet var att babords reservankare arm hade lyfts upp av den kraftfulla sjön och fått wiren under ankar armen. Med följd av att då vi reducerade segelytan på genuan spändes wiren mot ankarets stål. Där låg den och gned hårt i takt med att de kraftfulla vindbyarna som tryckte på seglet. Wiren reparerade vi genom att göra en kortsplitsning och reservankaret tajtades hårt åt på sin plats på peket.

Lika snabbt som stormen la sig kom det in en ny som återigen höll oss i ett järngrepp några dygn.

På den sjunde dagen lördag gav pilserburken alarm från den utlagda fiske linan. En stor fisk hade huggit på bleckfiskebetet. I de stora vågorna som de senaste vindarna hade rivet upp försökte fisken simma sig lös från kroken. Den stora fisken fick jobba hårt under en halv timme i vågsvallet och när dess krafter börjar ta slut så surfade den i vattenbrynet. En jättestor Barracuda med sylvassa huggtänder hivade vi in på akterdäck där den väl mätte halva Albatross båt bredd cirka 1,5 meter lång och trettio kilo tung. Av den delikata Barracudan blev det många fina middagar.

Den kvällen fick vi nöja oss med att Janne tillagade en välsmakande fisksoppa på Barracudans ryggfilé. Där David sa på Maori språk:
–         Puku Ka Pai ( Puku- Stomach and Ka Pai- very well/good )

Vilket betyder, nu mår magen riktigt bra.

Efter åtta dygn till sjöss hade vi inte haft någon möjlighet att duscha.

Det luktade en aning ”pig sty” ombord.

I en värmande sol och där sjön hade gått ner till normalt vågsvall satt vi alla tre på akterdäck och tog varsin färskvatten dusch och riktigt njöt och var väldigt stolta över våra bragder.
–         Vi hade seglat oss igenom den ”Perfekta stormen”
–         Men David! Det var onödigt att beställa två stormar på så kort tid!

Det första skeppet siktade vi på måndag eftermiddagen, det nionde dygnet. På vår styrbordssida stävade det fram ett stort containerskepp med en fyra nautiska mils sjörum till oss. På VHF:n kallade vi upp henne och den vakthavande bad oss gå över till kanal 06.

Här fick vi en trevlig och lång pratstund med George som var från Filipinerna och hade jobbat många år ombord. Senast han var i Sverige var år 2000 då de hade lastat Volvobilar i Göteborg för överskeppning till New York i US.

Skeppet som hette Tasman Trader transporterade nu containers och styckegods från Singapore till Fiji och var nu på väg till Auckland för att därefter gå till hamnstaden Nelson på syd ön. George var även mycket intresserad av vår långa äventyrliga resa från Sverige och där vi berättade om vår seglats och vår nu påbörjade segling hemåt igen som nu skulle ta drygt ett år.

Följande dagar när alla oväder hade blåst bort gick vinden ner till totalt vindstilla. Under två dygn låg vi och enbart gungade lite lätt på dyningarna med alla seglen nertagna. GPS: N visade 200 nautiska mil till vårt mål.

Värmen hade nu kommit tillbaks, där sjöställen bytes ut till lätta T-shirts och vi enbart gottade oss i den trettiogradiga värmen.

I gryningen onsdagen den 19 maj 2004, det tionde dygnet till sjöss, siktades land på babordssidan ön Kandavu Island reste sig mäktigt ur havet. Samtidigt fick vi in en bra länsvind och spinnakern sattes för första gången på denna rutt. Direkt ökade vi till 5 knop i den lätta vinden och fick en bra kurs på vårt slutmål 160 nautiska mil bort samtidigt gick vi in i Fijis inre farvatten Koro Sea.

Då solen stod lågt i den västliga horisonten välkomnades Albatross av ett stort stim Delfiner drygt ett hundratal kom upp och kretsade kring skovet och enbart lekte med oss. Där de simmade elegant och med stor enkelhet slungade de sig upp ovan vattenbrynet och sedan graciöst dyka ner i havsdjupet igen. Efter en halvtimmes lek satte stimmet kurs norröver.

Därpå satt vi alla tre på däck i kvällssolen och i högsta grad njöt och beundrade den färggranna spinnakern som tryggt skeppade oss framåt.

David kommenterade situationen:
–         I do not know how the rich live, but the poor live pretty well!

Sen natt klockan 23.30 siktade vi fyren på Point Reef som markerar inseglingen till Savusavu Bay samtidigt ångade det upp en stor lastbåt på vår babord sida. Fartyget kallade vi upp och styrmannen berättade att han väl såg våra navigationsljus och hade även en bra radarsignal på oss.

Det var nattfärjan från Savu som var på väg till vår destination Savusavu. Styrmannen berättade även att om drygt en timme kommer vi att möte två färjor på vår styrbordssida som har kurs söder ut mot Savu. Senare på VHF kunde vi även höra att styrmannen informerade sina kollegor på de två övriga båtarna att vi seglade norrut i deras farled.

Med stor exakthet i nattmörkret stämde vi av vårt datasjökort med den bild som radarn tecknade när vi navigerade förbi fyren på Point Reef.

Därefter styrde vi Albatross parallellt med korallreven de sex nautiska milen in till Nawi Island där vi strax före gick in i kanalen till SavuSavu med David spejande på hinder i fören.

När djupkurvan visade 10 meter klockan 03.10 på fredag morgonen lät vi ankaret gå.

I denna mörka, heta tropiknatt och där inte en kursning gjorde sig besvär satt vi på däck och intog en kall pilsner och därtill även en angöringssnaps, lyssnande på det morgon pigga tupparna som försökte väcka liv i sina gryningströtta höns med att gala i kör.

Alla funderade vi…… och tecknade en bild om hur denna ankarvik i Fiji på latitud 16 grader syd kan se ut i dagsljus.

Ett härlig sinne infann sig och vi gick alla till sängs för att i högsta grad gotta oss av att åter vara i hamn efter en tuff seglats.

Share

Leave a Reply