Loggbok för S/Y Albatross 2004-05-22

Loggbok för S/Y Albatross 2004-05-22

Datum 2004-05-22 2004-05-31
Rutt Savusavu,Vanua Levu, Fiji Lautoka,Viti Levu, Fiji
Position 16 46 000 S
179 20 000E
17 36 129 S
177 26 443E
Väder Sol/Regn 

30

Vxl 0-10 m/s 

1027 mmbar

Distans 156
Erfarenhet Hissa alltid upp dingen från vattnet, gör det svårt för tjuven att stjäla dingen. Kriminella människor finns det i alla samhällen.

Alla var vi ivriga denna fredag morgon att stiga upp tidigt för och se hur denna ankarvik i Savusavu såg ut.

Omgiven av kraftfulla vulkanberg som skarp sluttade ner mot stranden där slänterna var beväxta med ståtliga kokospalmer med stora palmkronor som gav en behaglig skugga till den underliggande frodiga och växthus gröna vegetationen stod vi alla tre och enbart glodde.
– Är det Edens lustgård vi kommit till?

Havet låg som en spegel där den blanka ytan endast stördes av alla de tusentals små sardinerna som lekte i denna granna ankarvik.

Av våra vänner Anita Hansson och Kåre Parkborn på S/Y Gailie of Skärhamn hade vi fått tipset att segla till den vackra ö och vi kan bekräfta att ön är sagolikt vacker.

Den gula Q flaggan vajade tillsammans med Fijis flagga på styrbordssidan och signalerade att vi önskade checka in till landet. Klockan nio kom det ut tre korrekta tjänstemän från tullen, emigrationsministeriet och hälsoministeriet.

Incheckningen gick snabbt och enkelt, trots att det skulle fyllas i ett tjugotal olika formulär.

Tänk dessa byråkrater får aldrig nog av detta enorma pappersarbete, efter en dryg timme så sa tullchefen
– Här följer den sista blanketten! Och med en liten blå näsduk i handen torkade han bort svettdropparna i sin panna

På denna blankett skulle det tecknas ner all sprit, vin och öl som fanns ombord. Vi hade bunkrat ytterliggare dricka då vi lämnade Nya Zeeland till synnerligen förmånliga priser därför var det enkelt att inventera vad som fanns ombord. Inköpskvittot plockades fram och den sigill pryda förteckning från Nya Zeelands tull togs också fram.
– Oj! sa tullaren, det var ett bra lager
– Här får jag be att få återkomma och plombera viss del av lagret
– Jag ber Er att packa ner drickan i svarta plastsäckar
– Hur mycket får vi ta in till landet? Frågade vi
– Ta vad ni behöver under den tid ni är här i Fiji, svarade tullaren

Det tyckte vi var ett bra svar från en tulltjänsteman, här har den svenska tullen en del att lära.

När incheckning var färdig var det tillåtet att gå i land. I viken var det två mariner. Harry på Waitui marina kallade upp oss på VHF: n och erbjöd oss en bra ankarboj strax intill marina. För 30 SEK om dagen fick vi en boj och fri tillgång till toaletter och dusch. Snabbt hivade vi upp ankaret och förtöjde till en boj. Harry kom ut till Albatross och hälsade oss välkomna och informerade oss om ön Vanua Levu.

Marinan såg lite skamfilad ut i förhållande till den andra som var relativt nybyggd, men det visade sig att vi hade valt rätt här blev vi väl emottagna och varje kväll var där lokala musiker som spelade Fijimusik. Vi trivdes mycket bra här. Där vi träffade andra seglare och utbyte erfarenheter och berättade sjörövare historier.

Se webb: www.waituimarinafiji.com

Fiji består av 332 öar som ligger på 18 grader sydlig latitud 180 graders meridian. De flesta öarna har ett vulkaniskt ursprung med omgivande och skyddande korallrev. Klimatet är tropiskt med riklig nederbörd på sydsluttningarna.

Jorden är bördig och där de flitiga öborna producerar sockerrör, copra, ananas, citroner, apelsiner, mandariner, papaja, potatisfrukter, ris, kakao och tobak.

Den första europén som upptäckte Fiji var Holländaren Abel Tasman år 1643. Först 1755 kom engelsmannen Kapten James Cook till ögruppen och därpå införlivades Fiji i det Brittiska kolonialväldet. År 1987 bildades republiken Fiji. I mitten på 1800 talet byggdes sockerindustrin upp där råvaran var sockerrör. Till dessa plantager behövde Britterna billig och bra arbetskraft. Från Indien skeppade de drygt hundra tusen Indier som fick ingå ett som vi idag tolkar som slavkontrakt. Familjerna fick slita hårt på plantagen och någon möjlighet att resa tillbaks till hemlandet fans inte.

Befolkningen är idag omkring 800 000, 45 % är Fiji 50 % är Indier och resten är européer och asiater. Fastän Indierna har bott och arbetat flitigt i snart 150 år har de inte samma rättigheter som Fiji borna. Indierna får till exempel inte äga land. Därför har det varit en del orolighet i landet där Indierna känner sig diskriminerade. Idag är läget stabilt Fiji har inte råd att kasta ut Indierna då dessa till stora delar bedriver en lukrativ affärsrörelse. De flesta butikerna ägs av Indier, där de hyr marken av Fiji bor.

Många religiösa samfund har ett stort inflytande på invånarna. Det finns många kyrkor som församlingsborna ofta besöker och på söndagarna vilar det ett lugn över all verksamhet de flesta butikerna och restaurangerna är då stängda.

Tillsammans med Holly från Las Vegas som jobbar som crew på Tom och Anni segel båt från Hawaii hyrde vi en jeep för att ta en sväng runt ön.

Tidig söndag hämtade vi ut en fyr hjuls drive pickup Toyota. Den lilla jeepen som vi bokat saknade ett säkerhetsbälte därför fick vi den stora bilen till samma pris som den jeepen.

Det var vår stora lycka att få åka runt i en robust bil, vägarna är urusla. Jag har svårt att finna så dåliga väger i Sverige även om jag jämför dåliga skogsvägar som här benämns ”highways”.

Vår färd gick längs kusten från Suvasavu och upp i bergen till Mount Vilili. Byarna ligger tätt och alla har sina egna odlingslotter i den bördiga djungeln. Folket verkar leva ett behagligt och bekymmersfritt liv där naturskogen producerar allt vad de behöver. Alla är vänliga och hjälpsamma framför allt då vi frågade om vi var på rätt väg, vägskyltar finns inte. Det gäller och veta vart dessa ”highways” bär iväg.

På den norra sidan av ön breder ett stort öppet odlingslandskap ut sig. Där odlas det i huvudsak sockerrör. Den stora sockerfabriken som byggdes på 1800 talet ligger i Labasa. Från fabriken löper det ut ett spindelnäts liknade smalspårigt järnvägsnät. Med pyttesmå diesellok och vagnar forslas sockerrören från de ofantliga plantagerna till fabriken där sockersaften pressas ut från sockerrören. Det märks tydligt att denna sockerodling har präglat bygden, det är mest indier som bor kring dessa plantager där det får slita hårt med att hugga, rensa och transportera dessa sockerrör.

Vägen tillbaka till Suvasavu valde vi att köra över den östra delen av ön. Här var vägnätet ruskig dåligt. Det finns inte så många bilar på denna fattiga landsbygd här sker det flesta transporterna med häst och dragoxar.

David som är van vid Nya Zeelands farmare vägar försökte styrda Toyotan emellan alla djupa hålor och de kullerstensstora vägbulorna. Ibland missade han och bilen fick förskräckligt mycket stryk då hjulen gick ner och kolliderade med dessa hinder där vi ömsom satt väl fastklistrade i sätena och strax därpå slog huvudet i taket. Väl omtumlade tog vi oss det femton milen tillbaks som gick genom en tät djungel.

Då vi stannade till i byarna sprang byborna ur husen för att hälsa på oss. Ofta så kände de på huden om den vita färgen var torr. Många barn hade aldrig sett en vit människa.

Dessa byar ligger långt från turistlederna.

Samhällena låg tätt och då vi rullade genom bygatorna avbröt alla sina sysslor och vinkade vänligt till oss.

Vi kände oss som kungen, när han åker på sin eriksgata.

Under denna resa har vi aldrig möt så många vänliga och trevliga människor som vi gjort i denna arkipelag.

Efter helgen valde vi att segla vidare och tog farväl till alla våra vänner på Waitui marinan. Ön hade inte några internationella flygförbindelser därför satte vi kurs mot staden Lautoka på huvudön Viti Levu där David skulle mönstra av och flyga hem till Nya Zeeland.

Den 150 nautiska mil långa seglingen planerade vi innanför korallreven. Färden tog fyra dygn på grund av att vi inte seglade om nätterna.

I dessa vatten ligger korallreven mycket tätt och det är ”eyeball navigation” som gäller och där vi valde alla de femtiotal WP: arna med mycket stor omsorg.

Med skydd av reven ankrade vi i de lugna vattnen och passagerna i korallöppningarna gick vi igen då det rådde slackvatten. När vi ankrade upp på kvällningen dök vi intill reven och utforskade denna fantastiskt högklassiga vattenvärld där korallerna lever och utvecklas.

En härlig tjugonio gradig sydostlig passadvind svepte in varje dag och vattentemperaturen låg på behagliga +28 grader.

Till Lautokas ankarredd stävade vi in till på torsdagseftermiddagen.

I denna Söderhavs vik förtöjde vi på en väl skyddad ankarplats omgiven av två småöar och korallrev.

När vi lämnade Suvasavu beordrade tullaren oss att då vi anlände till Lautoka skulle vi omgående kontakta tullen.

Även här var tullen vänlig, men det var till att starta en ny papperskvarn, femton nya blanketter skulle fyllas i.

Allt för den fulla sysselsättningen.

Lautokas kallas även för sockerstaden, det finns en stor sockerfabrik som präglar staden. Samhället har en Viktoriansk byggnadsstil där Britterna noggrant upprättat stadsplanen och den spikraka socker järnvägen löper längs paradgatan med uråldriga och ståtliga tropiska träd och palmer som ger en skön skugga.

Snabbt och okonstlat blev vi medlemmar på den brittiska Northern Club där byggnadsstilen utstrålade en kolonialanda som i mycket har präglat detta samhälle.

Här serverades billig och bra mat och en kallpilsner kostade 1,5 Fijidollar vilket motsvar 5,50 SEK. Då solen gick ner i väster och den tropiska värmen reducerades kom klubbmedlemmarna för att svalka sig med något kyligt i glasen och berätta om dagens upplevelser alternativt spela tennis eller simma i klubbens pool.

Flygbiljetten till David köptes i en resebyrå där det tog en dryg timma att skriva ut biljetten och av de sex trevliga Indiskorna var det endast en som kunde handtera bilettförsäljningen de övriga fem passade upp försäljerskan med blanketter i alla des former och bläddrade rofyllt i indiska damtidningar.

Här tar man det med ro, stress vad är det? Det termen känner man inte till.

Marknadsplatsen ligger mitt i staden där flera hundra försäljare vallfärdar varje dag. Här salufördes allt vad som producerades i Fijis landsbygd och vad som kunde fiskas upp i havet. Det var en fröjd att botanisera i detta rika utbud. Här provianterade vi:

     

  • 10 kilo Mandariner
  • 10 kilo Apelsiner
  • 2 tjog Ägg
  • 2 kilo Oskalade jordnötter
  • 100 gram Torkad och mald chili
  • 1 kilo Lime frukter
  •  

Allt köptes till ett pris av 150 SEK och där vikten på frukterna var väl tilltagen närmare 15 kilo, då försäljaren inte hade några vågar.

Pingstafton firade vi på Albatross med att reparera vår problemmaskin den lilla dieselgeneratorn.

Impeller pumpens plastvinkel koppling hade spruckit och tog in luft varpå impellern hade gått varm och den inre drivaxeln drev inte runt gummiarmarna.

En ny impeller och en mässing koppling hittade vi i ”Bra och ha lådan”.

I Nya Zeeland firas inte pingsten.

Janne kokte några ägg och la dessa på brödskivor dekorerade med matjessill filéer och serverade godsakerna med en kalla pilsner och tre supar på Norrlandsakvavit.

David lät sig väl smaka och tyckte att denna tradition borde införas i Nya Zeeland.

Jag tillredde tre ”Polo Planka” som vi tillsammans avnjöt med ett gott Australien rödvin då solen sakta klättrade ner i Söderhavets västra horisont.

Natten var mycket varm och jag hade svårigheter att kunna sova i min koj. Därför gick jag upp på däck och la mig på en segel säck och lät den svala passadvinden kyla mig.

Av ljudet från vår dinge motorn Yamaha vaknade jag och min första yrvakna tanke var att det var Janne som hade tagit en tur till byn. Men det kunde inte stämma för vi gick till sängs samtidigt.

Upp for jag som en raket och såg Albatross dinge puttra iväg tillsammans med en större eka cirka trettio meter ut i havet. I dingen satt två grabbar och bogserade sin röda eka ut i det mörka havet.

Nu steg adrenalinet i mig och jag vrålade och ropade till dem att koppla loss dingen.

Av oväsendet vaknade Janne och David båda kom uppspringande på däck.

Där stod vi alla tre och sorgligt stirrade ut i det mörka havet där vi såg siluetten av vår dinge, hur den stävade iväg ut till de yttre korallreven.

Vi hade inte en chans att simma efter eller gå efter med Albatross i dessa riskabla korallrev.

Det var sista gången vi såg något av vår uppskattade dinge, tänkte vi alla.

Jag försökte att följa bovarnas färd och var helt säker att de skulle gå ut till de yttre reven, men oväntat la de om kursen strax före inseglings fyren och gick sydvart parallellt med den intilliggande korallön.

Snabbt kom ordergivningen:
– Starta motorn!
– Hiva upp ankaret !
– Starta datorn och koppla upp navigationsprogrammet!
– Jag försöker hålla ögonkontakt med tjuvarnas färd!

Snabbt gjorde Janne och David Albatross sjöklar och vi stävade iväg med full maskin på sydlig kurs längs ön.

Med Janne framför dator och David bak rodret följe vi efter banditerna.

Sikten var minimal då månen hade gått ner och det gula natriumljuset från kajerna hjälpte oss att navigera och hålla ögonkontakt med den snodda dingen.

Den yttre delen av ön är bevuxen med ett tätt buskage Mangrove Trees, där låg tre vita mindre båtar förtöjda intill buskarna och jag kunde nu skymta att vår dinge anslöt sig till de tre förankrade båtarna.

Plötsligt var farkosten med vår dinge borta. Troligen hade gangstrarna styrt in i en glänta i buskaget.

David hade full gas på Albatross och jag gav order om kursändring
– Styr upp mot ön!

Efter att ändrat kurs blev det ett förfärligt rabalder på Janne som satt och kontrollerade vår navigation på dator.
– Full back, vi har endast tjugo meter tills vi ränner upp på revet! Skrek Janne

Snabbt fick David in backen och jag kunde skönja den röda ekan inne i busksnåret.

Hastigt vaknade den dolda jägareinstinkten i mig.

Nu rådde det fullt krig med dessa tjyvar.

Dingen skall återtas!

– Janne och David, stannade ombord och håll Albatross utanför revet och anropade kustbevakningen på VHF:n!

Snabbt hivade jag mig över mantåget och hoppade i vattnet, fastän jag kunde ha tjänat många meter på att dyka. Den risken ville jag inte ta då revet låg ytligt.

Janne ropade tillbaks:
– Ta en kniv med dig!
– Nej den behövs inte. Nu är det nävarna som skall jobba!

Jag tror jag simmade de tvåhundra meterna i nattmörkret på personligt rekord och smärtan i den tidigare brutna vänster armen kände jag inte av.

Sakta och tyst simmade jag in de sista metrarna i gläntar och upptäckte den röda ekan som där låg förtöjd.

Kände på aktersnurrann, den var varm!

Jag hade hittat rätt, dinge bovarna kan nu inte vara långt borta, tänkte jag.

Simmade längre in i det täta bushen där det grundade upp och vattendjupet nådde mig nu till knäna.

Ljudlöst tog jag mig längre in i gläntan och kunde skymta konturerna av små hus på land. Plötsligt hörde jag hur grenarna i snåren knäcktes strax intill land.

Nu hade Janne startat det blåa rotationsljuset på Albatross mesanmast och det blåa utryckningsljuset svepte omkring i trädtopparna och palmernas kronor. Som effektfullt lystes upp av de kraftfulla ljuskäglorna samtidigt som han signalerade med det häftiga signalhornet.

I det tropiska nattmörkret kunde jag skymta två varelser som ilade upp mot land. Nu började även jag och vråla ut mina hotelser mot banditerna och rusade fram i vattnet emot silhuetterna.

Oväntat gled Albatross dinge ut från land i den andra viken som jag nu hade kommit till. Den starka tidvattenströmmen tog snabbt ett krafttag om dingen och hon gled kvickt ut mot öppet vatten.

I expressfart simmande jag efter dingen och lyckade få grepp om angöringstampen och glad som jag var, hivade jag mig ombord och lyckades starta motor och sakta styra ut mot Albatross där hennes blåljus svepte runt sin ljuskägla i hela hamnen.

På däck stod Janne och David och var oroliga, det hade tickat iväg många minuter och de hade inte hört något från mig.

Jätteglada skrek vi alla ut vår tillfredställelse när jag sakta tuffade ut till Albatross.
– Albatross dinge var återtagen…..!!!

David hade även lyckat skrämma liv i hamnkontrollen som yrvaket svarade på VHF:n och en glad David kunde åter anropa hamnkontrollen och meddela att vi återerövrat dingen.

Just då sa han :
– You guys who pinched the dingy don’t know what you have done. You shouldn’t mess with the Vikings!

Troligen lyckades vi injaga fruktan hos tjuvarna med blåljuset, signalhornet och att vi gick till commando attack mot rövarna.

Glada stävade vi tillbaka till vår ankarplats och hivade ut ankaret igen och klockan visade 03.15 och det var pingstdagen den 30 maj 2004.

Samtidigt som Janne och jag hissade upp dingen på våra dävertar i aktern, kunde vi blott konstatera att i alla samhällen finns det kriminella människor. I fortsättningen nödgas vi säkra Albatross prylar lite bättre.

Pingstdagens morgon kunde vi fastställa att Albatross dinge hängde tryggt i akter däverten.

Med vår återtagna dinge gick vi in till ön Vio Island där lågvattnet totalt hade tömt viken och buskaget på havsvattnet.

De sista metrarna drog vi dingen upp på land och kunde i detta dagsljus lägga märke till att det var en stor by som idylliskt levde på denna ö. Husena var enkelt byggda med rivningsvirke och korrugerade plåt.

Alla byborna stirrade på oss och undrade vad vi hade för ärende.

Det kändes på stämningen att alla var väl informerade om vårt bestyr, två unga pojkar tog emot oss och lotsade oss till Ponipates enkla hus. Hans tolvåriga dotter Mereseini hade rakryggat berättade om hur hon den senaste natten sett två grabbarna dra in Albatross dinge till land.

Tjuvarna var väl identifierade och Ponipate guidade oss till den första bovens hem där pappan var välbekant med vad hans son hade gjort under den sista natten.

Olyckligtvis var sonen inte hemma han hade flytt fältet

I dessa små byar har alla uppsikt på vad som inträffar.

Ponipate vägledde oss till nästa bov och på en enkel trästock satt den skyldige och ett intensivt samtal utspann sig.

Vad vi förstod hade han medverkat till stölden och skyllde allt på sin kompis.

Pappan förde oss till sidan och han startade ett förtroligt samtal där han bönföll oss att vi inte skulle polisanmäla hans son.

Då grep Ponipate in och sa:
– Det är viktigt att dessa tjuvar får sitt straff, har inte föräldrarna lyckats fostra sia barn till ett rättroget levande så är har tiden gått dem förbi, sa han

I byn levde det ett fyrtiotal familjer i mycket anspråkslösa hus där allihop sysslade med att fiska. Allesammans var rena och fina och denna pingstdag var många församlingsbor söndagsfina och samlade utanför den lilla enkla kyrkan som fanns på ön.

Med hjälp av Ponipate var nu de båda dinge tjuvarna identifierade och vi hade fått deras namn nedtecknade, nu må den lokala polisen ta över.

Ponipate tyckte vi hade agerat förbaskat slagkraftigt och bjöd in oss till familjens söndags lunch.

På enkelt hopspikade stolar satt vi och blev uppassade av hela familjen med apelsinsaft och diskuterade allmänt det rådande läget på ön.

Ponipate jobbade som dykare där han under fyra dagar gjorde fyra dykningar om dagen till 50 meters djup i Stilla havets rev kanter och plockade upp den åtråvärda ”sjögurkan”. Likadant vad Galapagos borna benämnde som det svarta guldet. Som saltades, koktes och sändes till Japan och Kina såsom ett potens höjande medel.

Ponipate var väldigt stolt över sin familj tre flickor och en son samt ytterliggare sex kusinbarn som hans familj fostrade.

I det anspråkslösa huset sittande på palmmattor avnjöt ni en välsmakande lunch lagad på Barracuda, Tonfisk, Spenat och en god sås på kokosmjölk.

Då vi lämnade ön bjöd vi in hela familjen till att besöka Albatross på Annandags pingst.

I familjens långsmalla eka kom alla tolv ut till Albatross och det var första gången som de var ombord på en segelbåt. Varenda en vara lyriska över att vara ombord, en fantastisk upplevelse för dem att se hur en segelbåt från Skandinavien fungerar.

Som avskedspresent fick vi varsin blankpolerad och jättestor Söderhavs snäcka.

Kvällen var den sista natten med gänget, i morgon startar vi vår långa seglats mot Australien och David mönstrar av för att flyga tillbaka till Nya Zeeland.

Thanks David!

For the last three weeks or more we have enjoyed our experience with you. Both Yanne and I give you our regards and good luck to Christine’s and your planning of your round the world sailing.

David R Williams bidrag till loggboken:

Christine, my wife and I have a 30 foot sloop named Husvale moored at Mangonui on the east coast of the Far North in New Zealand.

We enjoy sailing and have for some time talked about getting a larger yacht and sailing of to the Pacific or farther places. Before doing that one of us needs more experiment with off shore weather and conditions.

I met Yanne Larsson about 6 months ago in my town of Rawene. Yanne and I became good friends; he helped me set my yacht up to sail better. We got on well.

When Yanne offered me a place on the Albatross to Fiji and farther if I wanted I jumped at the opportunity of learning more about off shore conditions. Christine also thought that if one of us were to be ‘the guinea pig’ it might as well be me.

I met Carl in Auckland to discuss the trip and make arrangements.

All I asked them was that we could have at least one storm!

We left Opua at lunchtime on the 8th May with a light breeze and reasonable conditions expected. By evening we were about 40 miles off the coast heading North in very light conditions. That nights sleep could have been in a marina, it was that calm.

I awoke at 3am for my shift to find us drifting with seas like glass. Then watched the sun come up in a fire red sky.  The old saying ‘red sky in morning shepherds warning’ came to mind. My shift finished at 7am with a good breakfast made by Yanne.

All that day the wind picked up until by evening it was blowing all I wanted, around 25-30 knots. More wind than I had ever been out in my 30 footer.

That night and for the next two the wind got stronger and stronger. We were in the middle of a low-pressure area moving west to east and blowing us many miles off course to the west heading for Norfolk Island or New Caledonia.

The wind was terrifying at times.

Shrieking mostly then a deep howl as the wind increased to around 58 knots.

All the seas were white with spray being blown off the tops of the waves now 30 foot or more. Still Albatross and the two ‘Vikings’ continued on their track around 60 degrees to the waves, a very safe track at that.

I remember one day in the middle of the storm having a Mars bar for breakfast and a dry slice of bread for dinner, as it was impossible to cook or even eat in such rough conditions.

For the first time in my life I took a seasick pill.

I tried to sleep each evening from dusk until my 3am shift but apart from sometime a few minutes, sleep was impossible. I remembered my dreams very vividly which was an interesting experience for me, one night waking to a night mare and wondering if water was coming in the boat because of the hammering we were taking.

As I lay in my bunk, luckily for me on the leeward side of the boat in the middle, I could feel the boat taking every wave. My whole body at times leaving the bunk and my stomach going in all directions at the same time.

I changed shift with Carl and about an hour after coming on deck the foresail furling wire broke sending the sail out and causing the boat to heel over as she took the full force of the wind.

I called for help and as Carl and Yanne arrived on deck I felt relieved to be in such good hands on my first storm experience.

They quickly took down the furled foresail and installed a storm jib. We were safe regardless now.

On the third night as I lay there waiting to go on shift I wondered if there was any way I could miss my shift, maybe I could ring in sick!

I did not want to confront the sea conditions I knew were in front of me for the next 4 hours.

Carl and I changed places, he off to a rough night on the windward side bunk.

As my shift continued I found my fear subsided until I began to enjoy the wind and waves, marveling at the nature’s ability to create something beautiful out of something so powerful. We had also a full moon creating a white ghostly glow over the whole sea scape and allowing me to see the size and shape of most of the waves around the boat.

The last day of the storm was with just as much wind as the middle until we just sailed out of a cloudy wind place into a sunny place with the wind blowing from a different direction but the seas still very rough.

Instead of heading North West towards New Caledonia we changed track towards Fiji.

Within a few hours we had a pod of dolphin diving around the front of the Albatross and even though the sea conditions were rough it was nice to be in sun and sailing.
With the passing of the storm we were able to use the computer to get information on the weather and saw that a new front was heading our way. We anticipated winds of around 25 knots but blowing from our stern, we should get to our destination quickly with this wind.

As the day progressed the wind again got stronger until the evening we were flying along in again 30-foot seas and 50-knot winds. The comment came from the two captains that I had asked for one storm not two.

Alas our good tail wind was not to last.

About 100 miles from Fiji we struck calm with no wind for two days. The sea still quite lumpy so not a lot of sleep and the sails going ‘whack’ ‘whack’ in their tracks.

On the evening of the second days calm we had about 100 dolphins around our boat for a few hours, which was a lovely experience.

It was an amazing experience to hear the dolphins breathe, just like a human.

At times they would leap out of the water and crash down on their sides.

Some called each other or us; we could hear them quite clearly.

That night we got wind.

By morning we were amongst the Fijian Islands with Kandavu the first on our port side.

All day we travelled along at around 6 knots and covered good ground.

That night we passed Suva to our port and headed down between lush green islands towards our destination, Savusavu Bay.

Around 7pm a ferry traveling from Suva to Savusavu overtook us. As he passed the skipper whistled into the radio and we called back identifying ourselves and having a good chat to him for a few miles.

He told us to expect two more Suva bound ferries, which we were grateful for.

At about 10pm we had the first pass on our starboard and as we entered Savusavu Bay the second one passed to starboard.

At 3am we dropped anchor in the river estuary of Savusavu.

Our first look at Fiji and Savusavu was palm trees and a sandy beach as we looked out of the cabin, very nice.

The beach ‘smoked’ with steam from the run off from hot springs. Between the village school and the beach were springs similar to Rotorua in New Zealand, where people cooked. Real amazing to see on a tropical island!

The town is on the East side of a river estuary where a number of yachts and launches are moored along opposite the shops and buildings, all looking quite pretty.

We had a call from the first mooring company offering their services (at a cost) we then had a call from the other mooring service doing the same, all vying for the tourist money.

The service we used was very low key and quite nice, free showers and a bar. That night a local band played reasonable music competing with the other noise in the background (bar and Indian Festival school fund raiser).

Carl, Yanne and I walked 1 mile into town for money, phone and a good old nosy.

Most locals were very friendly. I fact all people we talked to were very good to us, answering questions about food, goods and all sorts.

I think this place has not seen to much of tourists which is good.

There were lots of American boats in the harbour some around 60′ which is big for the river. One bar we went into had mostly American yachters.

I found that many of the shops were much cheaper than NZ, food specially and some electrical products.

We had a good look around the vegetable market, which would have pleased any vegetarian.

There was fish and crayfish for sale at good prices also some local crafts.

Janne and I had lunch at a local Indian café and went back for dinner with Carl. Lunch was 12 Fijian dollars for curry, sweets and drink for two; dinner was 11.50 for three chicken curries.

After that we went to the local school fundraiser to see Indian dancing and firewalkers.

After sitting for over 1 hour listening to one Indian guy talking very loud and singing sometimes we had had enough. I do not believe I have ever listened to a speech that went on for soooooooo long.

We decided to rent a car to travel around Vanua Levu as the town closes down on Sundays for church.

We are told the rest of the island is very beautiful but hot.

They are expected around 200 yachts here in June when the Fijian cruising season starts. I would not like being here then.

All over this is a nice place and with the very friendly locals I would be happy to go back.

We had a guy come out to the boat and fix the refrigeration unit. He charged 70 Fijian dollars for 2 hours work with the gas, so good repair prices too.

All cruising boaties are friendly also happy to help.

There is a radio broadcast happening each morning giving information for all cruisers. It appears to be run by a New Zealand guy who gives weather and travelling news and helps new arrivals to settle in.

Saturday night we had a ’pot luck’ dinner at the marina with a local band, which was very good.

We met an American woman (Holly around 40ish) who owns a house on a Fijian Island she won in the Survivors pro game.

We invited her to come on our trip around the island. Next morning at 9am we took off.

WOW the island is fantastic!!

We took a good road to Labasa and had a Chinese meal for 30 bucks for all and extras then continued around the islands on the worst roads I have ever driven on while the radio station played 50s and 60’s music.

40-50 kph Max looking at scenery that you have to see to believe and meeting people who I would say have hardly ever seen a white man or woman. Believe it!!!

We took many photos of people we met on the road which was real fun kids coming from Sunday school and folks from the side of the road calling ’Bula’ (welcome).

When we stopped kids would touch Holly and laugh, these kids had never been that close to a blond white girl.

They all had a good time looking and laughing at the photo’s we took with our digital cameras.

We bought fruit from a stall where the people were speechless and had never seen a digital camera before.

I had my first taste of sugar cane and fresh, fresh food again. Great!

We took photo’s of lots of people (just like Jap tourists) and got home at around 7pm then went to a pizza restaurant for a real Italian meal from a Naples guy who has owned Italian restaurants all around the world. Fantastic!

Our last morning in Savusavu was uneventful apart from the rain and me leaving my camera behind under the seat in the rental car.

All day we travelled through coral reefs across the bay to our night stop off a river mouth.

Travelling the next day through coral reefs I found a challenging experience.

There were 16 waypoints to get to our night stop behind a reef, which was shaped like a horseshoe.

We chose this point because it is half way between Vanua Levu and Viti Levu and gives us some shelter from the strong SW wind (25 knots constant)

The climate has not been so good. We have had overcast conditions and rain every so often since before we left Savusavu but the temperature is good with low 25 at night and high 32 degrees during most days.

Travelling along we saw a few fishing boats and villages on the coast and we can see the next island, Viti Levu, about 30 miles away.

Conditions are good on board with the captains all the time in good spirits.

I still have not had a swim mostly because with this bad weather making the water dirty (I can not see the sharks!)

I am going to miss this life as it is very relaxed, even whilst manoeuvring through coral reefs.

Our arrival and stay at Latoka has been an experience I will never forget.

People from very different ways of life with unusual fruits, vegetables, clothes and cultures.

Mostly all friendly although we are in a much bigger city with some of the not so nice things that go with cities like noise, smells and traffic. Taxis everywhere. All sorts of cars mostly older Japs.

Lots of small businesses catering for all sorts of tastes set up in different parts of the city, motor parts in one street and hardware in another.

We were overcharged for a taxi fare, which was a bit annoying and had our dingy stolen by a couple of kids.

We recovered the dingy and met some of the people from the village. They invited us to lunch, which was a wonderful experience.

All they Fijian villages we have seen are clean and tidy. This one, Rakiraki, was no exception.

Janne took many photos of the family that helped us find the kids that stole the dingy and we all had a good time. Beautiful photos of lovely, kind people.

Today Monday is the last day of my trip on Albatross, it has been a nice trip.

Today we had the family from the village out for a visit which was a special experience for us and them also I am sure.

Carl and Janne have shown me a lot about sailing and I have learnt what is essential for a cruising yacht in the pacific.

They have also been a lot of fun to be with.

I have a special bond with them both and look forward again to be in their company.

Living in cramped but comfortable conditions for over three weeks with two guys I hardly knew has been very pleasant and I wish them well in their travels back to Sweden.

(H4)Lautoka,Viti Levu, Fiji 31 ma 2004David R Williams


Share

Leave a Reply