Loggbok för S/Y Albatross 2004-06-01

Loggbok för S/Y Albatross 2004-06-01

Datum 2004-06-01 2004-06-07
Rutt Lautoka,Viti Levu, Fiji Port Vila Éfaté Island Vanuatu
Position 17 36 129 S
177 26 443E
17 44 200 S
168 18 600E
Väder Sol/Regn 

28

SO 5-22 m/s 

1022 mmbar

Distans 590
Erfarenhet

Tisdag och den första vardagen efter pingst, idag skall David mönstra av och flyga tillbaks till Nya Zeeland. Vi skall klarera ut Albatross för att starta vår segling väster ut mot Éfaté Island i Vanuatu.

På VHF: n kontaktade vi tullen, för att fråga när vi kan komma och checka ut.  Först klockan nio var det någon som var vaken där.

David packade sin sjömans trunk och tillsammans städade vi Albatross. Alltid lika vemodigt när någon skall mönstra av eller resa hem.

Både Janne och jag har fått en ny kompis i David som har lärt oss mycket om Nya Zeelands historia och det engelska språket samtidigt som han är en bra mekaniker, vilket vi alltid är i behov av på Albatross.

Tillsammans tog vi oss in till tullen, som vanligt blev vi emottagna av en trevlig tulltjänsteman som la fram en ny bunta med femton olika blanketter som skulle fyllas i. I princip samma handlingar som vi tre gånger tidigare hade lämnat.

Mycket, mycket papper som väl lagrades i tullens arkiv, där dessa dokument staplades från golv till tak i stora högar, ömsom höger- och vänsterstaplade i långa rader. Stackars sate som en gång skall försöka finna Albatross akt, den får leta länge och väl i dessa pappershögar.

Emigrationsmyndigheten hade vi sedan tidigare förbokat till klockan tio, först klockan tolv kom det en småstressad statstjänsteman och låtsades vara väldigt hårt arbetsbelastad. Tyvärr gjorde hon totalt bort sig då alla de fina stämplarna hade fel datum, det stod 28 maj 2004.

Det var den första tjänsteförrättningen som hon hade denna sena tisdag.

Under de två timmarna som vi enträget väntat ringde vi upp myndigheten för att påminna de om att vi fortfarande väntade.  Vi fick då till svar att departementet var överhoppade med uppdrag men så snart dessa akuta ärenden var avhandlades så stod vi i tur.

Vi tog farväl till David med en Maori hälsning, då vi inte kommer att ses på länge. Där tar man varandra i hand samtidigt som ens näsor knådas mot varandra och när vi återses är det viktigt att köra samma hälsing och det lovade vi alla.

–         Vi ses snart igen, farväl!

Albatross låg sjöklar och snabbt tog vi upp dingen på fördäck och säkrade den där, för att stå emot grov sjö.

Yankee-, stag-, stor- och mesanseglet sattes och ut från redden seglade vi med en bra halvvind samtidigt som vi vinkade farväl till våra övriga seglarekollegor.

För att komma ut från den inre hamnbassängen som omgärdas av långa och trånga korallrev valde vi den kommersiella farleden som går mot sydväst cirka 20 nautiska mil där Malado passagen leder ut på fritt vatten.

Av lokalbefolkningen blev vi varnade att gå ut i de små rev öppningarna vid Mananutha där det lätt uppstår en kraftig sjö som bryter då tidvattnet skall passera.

De första fem nautiska milen var det en ”Blue Water Sailing”. Efter passagen av udden ut till Nadi waters fick vi en pinnkryss och i kombination med det ut strömmande tidvattnet och den starka vinden växte sjön kraftigt och vi stod enbart och stampade mot de inrullande vågorna.

Att falla av och få en bättre vindvinkel var omöjligt, korallreven ligger tätt det var viktigt och hålla sig i kanalen mellan reven. Motorn startades för att få bättre kraft framåt.

Jag gick upp på däck för att reducera segelytan på storen. Med kopplad säkerhetslina kravlade jag mig fram till masten för att sätta två rev, efter jag satt reven bröt en jättevåg som totalt sköljde ner hela Albatross och mig, dinglande som ett blött frimärke klamrade jag mig fast runt masten.

Iklädd shorts och en tunn tröja började jag och frysa, en bra start för sjösjuka.

Solen började gå längre ner mot den västliga horisonten. Vi var tvungna att komma fram till Malolo passagen i dagsljus. Albatross stävade hårt i den grova sjön. Klockan 17.00 kunde vi knappa in WP: N som låg i ingången till Malolo passagen som är 400 meter brett, 2 nautiska mil långt och 40 meter djupt sund omgivande av ytliga korallrev. Sundet förbinder Nadi waters med det mäktiga Stilla havet.

Sjöarna från Nadi waters for ångande fram och med full kraft upp på revet där saltvattnet fullständigt yrde i luften, där det turkosblåa vattnet övergick till ett vitt ryckande skum likt en vildsint snöstorm på kalfjället. De åtta meter höga dyningarna från Stilla  havet rullade även de med en vansinnig kraft emot den yttre rev kanten.

På fören på Albatross stod jag och spanade in över rev öppningen och Janne styrde. Tidvattnet var med oss ut och föröver bokstavligt kokade sjön där tidvattenströmmarna drev upp tusentals mindre brottsjöar.

Nog pirrade det lite extra i våra magar där de båda haven förde ett förskräckligt oväsen både på styrbord- och babordssidan och kontrollen med rorsman skedde kontinuerligt.

–         Lyder hon på rodret?

–         Ja, vi går med tio knops fart och medströmmen är tre knop!

Efter några mil i passagen gick tidvattenströmmen ner och i skymningsljuset kunde vi båda pusta ut då vi blickade bakåt där havens kolossalt vildsinta krafter angrep reven.

Albatross var nu ute på oceanen igen.

Sjön var grov i den sydvästliga hårda kulingen, på 15-20 meter i sekunden, rullade monstervågorna in akter över samtidigt som Albatross lätt lyfte på aktern för att därefter surfa på vågtopparna.

Ibland kom hon i otakt med sjön, då träffade vågbergen styrbordssidan med en våldsam kraft som lyfte henne ur kurs.

WP: n till Éfaté Island sattes, 258 grader och 487 nautiska mil visade GPS: N.

Rullningarna tilltog från babord till styrbord och vinden ökade till 20-25 meter i sekunden, återigen var nu inne i en storm.

Men till vår tröst så seglade vi med vinden. Stag- och mesanseglet togs in och det tredje revet sattes i storen och med fullt utrullade Yankee på förstagsrullen seglade vi fram i detta stormpinnande hav med dryga 7 knops fart.

Första natten till sjöss kände jag av hur sjösjukan angrep mig.

På min vakt mellan klockan 12.00 och 06.00 var jag tvungen och handstyra då en styrlina på vindrodret hade brustit av en instormande brottsjö. Med en järnvilja i nävarna försökte jag styra Albatross på rätt väg igenom dessa vågberg som fräste och tjöt med ett öronbedövande missljud samtidigt som jag sträckte mig över sittbrunnskanten och försökte spy.

Kroppen ville spy men det fanns inte något att spy upp från magsäcken.

Då vi i detta oväder inte kunnat äta något. Det var enbart min galla som spyddes ut på däcket där spyorna snabbt spolades överbord med hjälp alla de brytande sjöarna.

Janne tog över vakten klockan 06.00, hängande i aktern i sin säkerhetssele kunde han åter knyta fast linan till vindrodret.

Jag gick till kojs totalt utslagen och försökte sova, men det var stört omöjligt där man kastades runt i kojen i takt med sjögången.

Min vakt mellan 12.00 och 18.00 tog Janne. Utmattad överlämnade han sin vakt till mig på natten klockan 00.00 efter 18 timmars post.

Stormen höll ett järngrepp om oss men glädjande i allt elände så höll hon kursen och Albatross forsade fram som ett expresslok med dygns etapper på 175 till 190 nautiska mil.

Natten på det fjärde dygnet avtog vinden till behagliga 12 meter i sekunden och vid midnatt kunde vi i månskenet skymta en stor ö i nordost, det var Éfaté Island.

En skön känsla gick som en blixt genom ryggraden nu började mina krafter att komma tillbaks på mitt sena nattpass seglade vi längs kustlinjen och klockan 04.30 slog jag och fick en bra halvvind i seglen, med sex knops fart gick Albatross in mot Basa de Vila.

Janne vaknade till liv och navigationsprogrammet stämdes av med radarbilden och blinkfyrarna som vi kunde lokalisera i nattmörkret. Enslinjen på 78 grader fann vi även och med hjälp av linjen styrde vi förbi de inre reven in till Port Vila.

I denna tidiga mörka lördags morgonen rullade vi ut ankarkättingen på elva meters djup och Bay de Vila låg stilla och fridfullt speglade fullmånen sig i ytvattnet.

–         Skönt…. Inte en rullning!

Stående på däck intog vi en angörningssnaps med en kall go pilsner och tog varandra i hand, tackade för en bra genomförd seglats och önskade oss välkomna till ett nytt land Vanuatu.

Snabbt steg solen i det östra himla valvet och ljuset spreds över det djungelbevuxna landskapet där alla de vackra husen trädde fram längs strandkanten och på klipphyllorna.

En vacker stad steg fram ur nattmörkret.

På ön Iririki Island som ligger i den inre hamnbassängen pryds havs linjen av vackert gestaltade bungalows.

Iririki Island Resort med sitt fantastiskt fina läge lystes upp av denna tidiga morgonsol.

Se webb: www.iririki.com

Från land blandades ljudet från en fager solosång från marknadsplatsen med alla tupparna som gol och hälsade den nya dagen.

Vanuatu har en brokig och tragisk historia då kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien har tvistat om vem som har ägande rätt till övärlden.

Den första europé som landsteg var Pedro Ferdinand de Quiros år 1606, en portugisisk navigatör i tjänst för Spanien. Hundra år senare kom fransmännen till de nordliga öarna och gav de namnet Great Cyclades. Därefter kom kapten Cook 1774 och då fick öarna namnet New Hebrides.

Först 1980 bildades republiken Vanuatu.

Landet har 170 000 innevånare där 94 % är melanesians och 4 % är fransmän och resterande är britter, vietnameser, kineser och övriga stillahavsfolk.

Klimatet är tropiskt och det odlas tropiska frukter och grönsaker.

Landet är väldigt fattigt och den folkvalda regeringen byts ofta och tål inte någon öppen kritik. Det är enkelt att bli ”personae non grata”.

Att kommunicera emellan folken på de olika öarna är inte allt för enkelt då det talas 115 olika språk förutom engelska och franska.

Tänka att tolka en nyhetsuppläsning, vilken tid detta måste ta.

Prisnivån är hög då allt måste importeras. Det finns många lyxbutiker som säljer skattefri kosmetika, sprit och cigaretter till alla turister. Alla priser står angivna i Australien dollar då de är de dominerande turisterna.

En pilsner på puben kostar 400 Vatu, vilket motsvarar 28 SEK.

Se webb: www.vanuatutourism.com

När vår färd nu gått väster ut var det tid att vrida tillbaks klockan en timma, +11 timmar till UTC.

Den gula Q- flaggan var hissad och tidigt på morgonen kom en representant från hälsoministeriet ombord för att granska hälsotillståndet och kontrollera vår mat.

Det var en bra tjänsteman, vi fick behålla våra grönsaker och frukter ombord men allt avskräde skulle deponeras i land i de gula speciella tunnorna som stod upp ställda vid yacht klubben.

Efter denna granskning var det fritt att gå i land. Emigrationsmyndigheten och tullen kunde vänta tills efter helgen.

Under dagen fick vi besök av två svenskar Lasse och Ann-Christine Folker från Uppsala som med sin 31 fots La Brique var inne på det sjunde året på sin färd runt jorden.

Båda trivdes väldigt bra här i Vanuatu och hade varit här i snart två år. Seglingsplanen framöver var att inom tre veckor segla mot Thailand och efter ytterliggare två år borde de komma hem till Sverige och på nytt starta upp sina jobb.

Under helgen var det nya punkter som kommit upp på åtgärdslistan från den senaste seglatsen, följande punkter var det viktigt och reparera och vi la ytterliggare många timmar i maskinrummet, vårt andra hem:

     

  • Volvo Pentan hade börjat koka, kylsystemet fungerade inte. Varje gång motorn startades var det till att spä vattenfiltret med vatten. Först trodde vi det var luft som kommit in i kylvattenintaget då vi nu hade seglat i extremt hård sjö.
  •  

Men så enkelt var det inte. Inuti vattenfiltret på slangen som går ner till impeller pumpen går det upp ett kopparrör som mynnar på halva filterhöjden, detta rör skall det stå vatten i för att pumpen skall orka suga upp kylvatten. Detta kopparrör var kraftigt angripet av korrosion med en mängd små hål. Hålen försökte vi lödda men en del var för stora och det gick inte. Ett rostfritt rör som vi tidigare haft till vindrodrets styrpendel passade på millimetern inuti kopparröret och med hjälp av Loctite 574 flänstätning tätades röret.

     

  • Vårt stora maskinproblem dieselgeneratorn hade lossnat från sina gummifötter och även denna började och koka efter någon timmes drift. Kylvattnet från havet har nu för hög temperatur. En cirkulationspump måste vi installera för att öka vattenflödet på sötvattenkretsen. Någon pump kan vi inte köpa här utan vi får vänta tills vi kommer till Australien.
  • Wiren till rullen i fören hade trasslat in sig och skapat ett redigt ormbo inuti rullmekanismen.
  •  

Det tar aldrig slut med alla dessa prylar som går sönder. Vi har en åtgärdslista som vi kontinuerligt fyller på och arbetar av och vi ser inte något slut på detta elände.

Kanske vi är i balans med felen tills vi kommer hem, vi drömmer om detta.

Den allra viktigaste egenskapen för en långseglare är att vara en tusenkonstnär och han skall ha en fullt utrustad verkstad ombord med en mängd verktyg och aldrig kasta något. Ofta kan dessa prylar behövas i kritiska situationer där man får improvisera för att fixa felet.

Alla seglare har samma problem och felfrekvensen mellan äldre båtar och nya är i stort samma.

Måndag dagen efter Sveriges nationaldag idag skulle vi checka in och samtidigt klarera ut från Vanuatu. I morgon startas seglingen mot Australien, en färd på cirka 1500 nautiska mil. Vi håller nu tummarna för att få ett bra väder, stormar har vi fått nog av för en tid.


Share

Leave a Reply