Loggbok för S/Y Albatross 2004-08-13

Loggbok för S/Y Albatross 2004-08-13

 

Datum 2004-08-13 2004-08-25
Rutt Thursday Island, Australien Darwin, Australien
Position 10 35 000 S
142 15 000 E
12 26 000 S
130 49 000 E
Väder Sol 

27

SO 0-8 m/s 

1025 mmbar

Distans 801
Erfarenhet

Den sista nautiska milen upp i sundet mellan Thursday Island och Horn Island var ansträngande. Med full kraft på maskinen gjorde Albatross knappt en knop framåt, en kraftig motström på fem knop höll oss i ett järngrepp. Vattnet forsade mot stäven likt en vårflod i en norrländsk älv.I nivå med Main Wharf åkte ankaret i plurret på 5 meters djup och 40 meter kätting rullades ut och genast grävde ankaret ner sig i den sandiga bottnen och höll Albatross fast emot den kraftiga tidvattenströmmen.

På babord sidan låg Port Kennedy, en liten hamn med några små färjor och tullbåtar en stad som lugnet vilade över. Någon mil bort på styrbord sidan reste Horn Island sig ståtligt.

Direkt kom en tullare ut i sin motorbåt och undrade vad vi var för några. Han fick vårt båtnamn och att vi hade seglat upp från Cairns samt att vi tänkte stanna i Port Kennedy några dagar för att därefter sätta kurs väster ut mot Darwin. Tullaren gjorde klartecken och styrde vidare till vår närmaste båtgranne.

Thursday Island ligger strategiskt väl skyddad av alla de omgivande öarna Friday Island, Wednesday Island, Hammed Island, Prince Of Wales Island och Horn Island. Med smala och förrädiska sund emellan öarna där reven ligger tätt.

Farleden mellan Australien och Papua New Guinea där djupgående fartyg kan gå ligger strax norr om Thursday Island. I passagen Prince Of Wales ropar lotsen ut på VHF-radions kanal 16 att han vill ha fri framfart för sitt fartyg då han går in i kanalen. Det är inte stora marginaler då dessa jättestora bulk- och containerskepp på uppåt 400 000 ton passerar nålsögat på sin väg ut och ifrån Stilla havet.

Historiskt har öarna varit betydelsefulla för det Brittiska Imperiet.

Den första europén som seglade genom sundet år 1606 var spanjoren Lois Vaez de Torres, därav namnet Torres Straight.

Efter att James Cook 1770 hade satt den brittiska flaggan på fastlandet i Australien använde britterna flitigt denna vattenväg innanför det Stora Barriärrevet ner mot Sydney.

I mitten av 1800-talet byggdes Port Kennedy upp som den nordligaste utposten mot Papua New Guinea och Indonesien. Huvudnäringen var pärlfiske och öarna invaderades av japaner, kineser och indonesier, där dessa enkla fiskare fridök ner på havsbottnen och plockade upp de åtråvärda ”vita guldet”, snäckor med vita pärlor. År 1900 var det 260 båtar med en besättning på 1600 som hade sin hemmahamn i Port Kennedy. Det var ett hårt liv fiskarna levde många dog i dykolyckor och en del blev mat till de stora saltvatten krokodilerna som ständigt gäckade fiskarna.

I slutet av 1800-talet fruktade britterna en invasion från Ryssland av Australien. År 1891 byggdes Green Hill Fort på Thursday Island. En imponerande befästning med milsvid överblick av alla de omgivande sunden.

Fortet bestyckades med tre jättestora kanoner 6-inch och med en skottvidd på 8,4 kilometer avskräckte bössorna ryssarna för att ge sig in i ett invasionsförsök. När faran var över år 1927 lades befästningen ner och idag är konstruktionen ett museum.

Port Kennedy är numera ett modernt samhälle med 2000 innevånare och huvuddelen av befolkningen är aboriginer. Det finns totalt 15 kilometer väg på ön och det finns betydligt fler bilar än det finns innevånare på ön. Här promeneras det inte, antingen tar man sin bil eller så åker man taxi. Alla lever med bra ekonomiska villkor, den australiensiska staten slussar säkerligen många dollar som bidrag till ön.

Längs huvudgatan Douglas Street ligger alla butikerna och pubarna.

När vi tog oss in till land promenerade vi längs Douglas Street och man kände fortfarande nybyggarandan som vilade över staden.

Från de omkringliggande öarna kom de nöjeslystna fiskarna för att ta sig ett fredags järn på puben och samtidigt spela på hund- och hästkapplöpning. Det flesta pubarna hade Online spel och tävlingarna visades på monitorer. Vi tog också en pubrunda där vi besökte alla de sex pubarna. Här träffade vi många fascinerande människor som berättade sina livstids historier.

Under lördagen hjälpte vi vår nye båtgranne att ankra om sin 30 foot långa segelbåt. Båten låg i strömfåran och draggade.

Aldis Peyr som är tjeck hade startat sin seglats från Townsville för åtta veckor sedan och var ensam på väg till Tjeckien via Suezkanalen, Medelhavet och upp i Europas kanalsystem i Marseille, gick allt väl borde han angöra Tjeckien under våren 2005.

Aldis var kolossalt tacksam för den hjälp vi gav honom.

På lördag kvällen bjöd vi Aldis ombord till Albatross och vi serverade några ungs stekta kycklingar till middagen och han lät sig väl smaka på dessa delikatesser. Vanligtvis levde han på burkmat som han värmde på sitt enlågiga gasolkök.

Det märktes att han inte var någon van sjöman, för tre år sedan hade han köpt sin mycket enkla segelbåt och försökte på egen hand lära sig segla innanför det Stora Barriärrevet.

Den 700 nautiska mil långa seglatsen längs Australiens ostkust hade varit en aning besvärlig, han hade svårigheter att navigera, det hade blivet en och annan grundstöttning på de förändiska reven.

Men han bättrade sig mot slutet, vid Cape York tog han en längre paus i sjölä och lärde sig läsa det elektroniska sjökortet som han hade i sin dator. Numera behövde han inte följa efter de stora fartygens rutter.

Aldis som nyss hade fyllt 70 år rymde från sitt hemland då ryssarna invaderade Tjekoslovaken år 1967.

År 1968 tog han sig till Australien och började ett nytt liv. Sin journalist utbildning som han hade från Tjeckien hade han inte någon nytta av. Efter närmare fyrtio år i sitt nya hemland har klarat av två äktenskap och fostrat tre söner som är gifta med australiensiska kvinnor och han har i huvudsak jobbat inom restaurangbranschen och byggnadsindustrin. Som pensionär vill han vara fri som en fågel och då förverkliga sin stora dröm att segla hem till sitt fosterland och där bland annat träffa sin ungdomskärlek.

Då han var 19 år gammal var han medlem av en underjordisk motståndsficka i Tjeckien som bekämpade kommunisterna, året var 1953. I denna rörelse träffade han sin stora kärlek Anna. Aldis grupp utförde ett attentat mot diktaturregimen och efter några år hade säkerhetspolisen spårat upp förövarna. I många långa och intensiva förhör hos säkerhetspolisen röjde han och sina kumpaner inte Anna.

Aldis fick åtta års fängelse som han avtjänade i en urangruva, under vedervärdiga förhållanden. När han blev fri vågade han inte kontakta Anna.

Först på äldre dagar har han genom Röda Korset lyckats få fram adressen till Anna. Som haft en stor familj och arbetat som lärarinna i Tjeckien och var nu ensamstående.

Lördag kvällen gick snabbt till midnatt då Aldis berättade om sitt brokiga liv.

Australien älskade han.

  • Här är alltid varmt och skönt och fantastiska möjligheter finns det, sa han

Men de australiensiska kvinnorna låg långt ner på hans värderingsskala:

  • De kan inte laga mat! Skulle de någon gång tillreda någon mat så smakar den så illa att hade hon serverat sin hund maten hade hunden bitet henne.

Under hela söndagen försökte Janne lära Aldis de grundläggande funktionerna i navigering och hur en GPS fungerade, under tiden skrev jag färdigt loggboken från Cairns.

Vi tog farväl till Aldis under måndagen och önskade han lycka till på sin långa seglats hem till Tjeckien. Kanske vi ses i Darwin.

Klockan 09.30 vände tidvattnet och Albatross gled med 6 knops medström ut genom Normanby Sound mellan Thursday Island och Prince Of Wales Island. Snabbt kom vi ut på öppet hav, ett nytt hav Arafura sjön och med västlig kurs mot Darwin.

När vi passerade Booby Island vid Bonda Rock var det fritt vatten till Cape Wesse, WP:n knappades in och den gav en distans på 320 nautiska mil.

Vi förberedde oss nu för dygnet runtsegling och med en lätt oslig vind i ryggen sattes spinnakern och fiske linorna rullades ut i aktern.

Det märktes att vi låg i en starkt trafikerad farled många stora skepp passerande vi under den första natten. Alla höll väl upp för oss, vår radarreflektor gör ett bra jobb.

Tidig tisdag morgon högg en stor Spansk makrill på våra agn. Tyvärr var vi lite ivriga då vi skulle håva ombord den 15 kilo stora fisken. I havsbrynet tog den ett redigt skutt och slets sig loss.

Fiskelyckan kom tillbaks på eftermiddagen då det gav ett hugg igen och nu lät vi fisken åka med tills den inte orkade att simma ner i vattnet igen.

Efter en halvtimme var den rätt mör och vi bärgade en 12 kilo stor Spansk makrill.

Janne skar ut tolv fina filéer. Nu blev frysen laddad med elva delikata middagar.

I slutet på veckan fick vi in en hård kuling och det lunga vattnet blev väldigt aggressivt. Sjön blev grov stora vågberg rullade in akterifrån. Från den stora viken Gulf of Carpentaria byggde den starka sydostvinden upp sjön.

Viken är betydligt större än Nordsjön.

Med revad stor och endast klyvaren hissad gjorde vi bra dygnsetapper på omkring 180 nautiska mil.

På fjärde dygnet siktades Cape Croker och vi gick ner längs västkusten på Croker Island och efter ett stort rev åkte ankaret i vattnet utanför Somerville Bay. Solen stod fortfarande högt i väster och snabbt sattes dingen i vattnet och vi tog oss in till stranden.

Ön är ett stort vildmarksområde och den vita sandstranden var milsvid. Både Janne och jag kände oss som Robinsson Cruise då vi tog våra första steg på denna ödsliga ö. Inte ett mänskligt spår syntes till, då var det betydligt fler djurspår.

Grova tasspår på uppåt en meter emellan tassarna och i mitten spår från en stor svans. Det var tydliga och färska spår från en redig saltvatten krokodil som kravlat sig upp från vattnet till stranden och var nu på jakt i den snåriga djungeln.

När vi upptäckte dessa krokodilspår vände vi och gick åt motsatt håll på stranden.

På ön var det även många vildhästar, som levde ett behagligt och fritt liv i stora hjordar.

Vildhästar finns det gott om i Australien.

Sissela Watz i Cairns hade nyliggen köpte en vildhingst för femhundra dollar, cirka 2800 SEK och hon var väldigt nöjd med sin häst som hade ett bra temperament.

På ön stannade vi i två dygn och fiskade och la ut hummertinan under nattimmarna för att lura in någon Lobsters i buren. Tyvärr var inte fiskelyckan med oss. Men på stranden hittade vi många säregna souvenirer som havet hade spolat upp och runt Albatross simmade många jättesköldpaddor och stack ofta upp sina små runda huvud för att stirra på oss.

En fantastisk förträfflig och orörd vildmark hela denna nordliga kust av Australien som vi nu rekognoserade.

Först på söndagen kvällen då vi gick in bak Smith Point siktade vi den första bebyggelsen på tre hus. Husen låg vackert inbäddade intill den yttre snårskogen och på stranden hade fiskarna gjort upp en lägereld där de grillade sin nyfångade fisk.

Ett hundra tal meter från stranden vid Black Point ankrade vi upp Albatross och med en kall go pilsner i näven satt vi på däck med en skön varm kvällsbris i ryggen och tyst beundrade den vackra solnedgången i nordväst samtidigt som fiskröken från lägerelden kittlade våra smaklökar.

En härlig frihetskänsla infann sig i denna vackra vildmark

Före soluppgången hissade vi seglen för att hinna fram till Dundas Strait och gå ner i det långa sundet med hjälp av tidvattnet under eftermiddagen.

Vid middagstid siktades fyren på Cape Don och utanför Dundas Strait kunde vi i kikaren se hur havet bokstavligt kokade av allt det utströmmade tidvattnet som den starka ostvinden byggde upp till virriga vågberg.

På sjökortet var det tydligt utmärkt farliga vågor och det är viktigt att respektera dessa varningar. I kombination vind med en stark tidvattenström förvandlas sjön till ett inferno.

Med spinnakern hissad gjorde Albatross endast en knop framåt och vi låg ett par timmar och gled sakta in mot inloppet samtidigt som sjön och tidvattnet gick ner.

Framför oss hade vi nu drygt ett hundratal mil till Darwin och en seglats i trånga och tidvattenintensiva sund. Därför bestämde vi oss för att endast segla under dagsljus på dessa sista etapper.

Tidvattenstömmen var oerhört kraftig då vi i månljuset försökte ankra upp intill ön Burford Island. Det var stört omöjligt att med hjälp av maskinen stäva in mot öns grunda vatten för att ankra för natten, Albatross åkte runt som ett karusellhjul. På fjärde försöket gav vi upp och satte kurs ner i sundet och efter några mil kom vi in i outforskade farvatten allt var vitt på sjökortet.

Den närmaste ön som var tänkbar ankarplats låg på 12 nautiska mil ner i sundet, ön är väldigt bred och låg med långsidan mot strömriktning, där borde vattnet vara lugnare.

Med Janne stirrande på det framåtseende ekolodet och jag vid styrhjulet seglade vi snabbt framåt i nattmörkret, med en tilltagande halvvind och med motorn på tomgång.

Vi var båda på helspänn om något hinder skulle dyka upp framför Albatross. Då skulle jag snabbt slå om rodret och gå upp mot vind och därefter gå på kontrakurs tillbaka med full kraft på motorn. Efter sex nautiska mil kom vi åter igen in på kartlagd sjö och vi kunde båda pusta ut.

Snart kunde vi med hjälp av månskensljuset skymta konturerna på ön Greenhill Island, här styrde vi upp Albatross mot den västra långsidan av ön. Vår teori stämde, på denna sida av ön var tidvattenströmmen kraftigt reducerad. Enkelt kunde vi lägga ut ankaret och ta vår nu välbehövda nattsömn.

Under sista dygnen till sjöss då vi gick ut i Beagel Gulf och ner mot Darwin var vinden väldigt svag och med hjälp av spinnakern gled vi sakta fram mot ett av våra stora etappmål.

Varje timme gick det ut navigationsvarningar på VHF-radion till sjöfarten som befann sig inseglingsrännan till Darwin. Här vimlade det av jättestora olje- och gas- plattformar och i vattnet låg dykbåtarna tätt där dykarna arbetade med att lägga ner pipelines från plattformarna intill fastlandet. Det var många egendomliga navigationsljus som vi passerade i nattens mörker på vår väg ner mot Emery Point.

Intill det stora revet utan för Cullen Bay ankrade vi upp Albatross och i ljusskenet från sektorfyren på Emery Point satt vi båda i sittbrunnen och hämtade andan ut efter den drygt 800 nautiska mil långa och tuffa seglatsen.

Vi hade nu angjort en ny landsdel av Australien Northern Territory. Där det är naturen som dominerar i detta här jättelika området med gröna regnskogar, rödbruna berg, röd ökenjord och en knallblå himmel.

 

Share

Leave a Reply