Loggbok för S/Y Albatross 2004-08-31

Loggbok för S/Y Albatross 2004-08-31

 

Datum 2004-08-31 2004-09-10
Rutt Darwin, Australien Broome, Australien
Position 12 26 000 S
130 49 000 E
17 59 973 S
122 13 023 E
Väder Sol 

30

Vxl 0-23 m/s 

1027 mmbar

Distans 798
Erfarenhet

Tisdag morgon och vi väntade på att få en gaswire levererad från Yamaha till vår utombordare. Den befintliga wiren på dingemotorn var kraftigt sliten och om den brast igen gick den inte att förkorta mer. Strax före lunch fick vi vår åtråvärda reservdel och kunde slussa fem meter ner till öppet hav.

När vi stävade ut i den trånga inseglingskanalen, kände vi efter tio meter hur Albatross trycktes upp av bottenslammet, vi stod på grund.

Kvickt slogs rodret mot kontrakurs och med full kraft i maskinen kom hon loss och vi styrde åter in mot slussbassängen. Oturligt var det lågvatten och efter ett andra försök att ta oss ut på djupt vatten gav vi upp och förtöjde vid serviceplattformen för att där invänta högvatten.

Senare på eftermiddagen hade tidvattnet lyft upp oss fem meter och det rådde slackvatten. Kastade loss och fick med allt det utströmmande tidvattnet och kryssvind en bra skjuts ut i Beagle Gulf. Med nordlig kurs seglade vi upp mot Bathurst Island det var omöjligt att lägga om kursen mot västlig då det saknades sjö utrymme till alla oljeriggarna som stod som mäktiga svampar i de omkringliggande farvattnen, där det i nattmörkret vimlade av bevakningsbåtar som såg till att inte någon skuta kom in i riggarnas säkerhetszoner.

Med den robusta tidvattenströmmen drev vi farligt nära Bathurst Island.

Efter att vinden gått ner till stiltje klockan 03.00 på onsdags morgonen startades Pentan och med hjälp av motorkraften stävade Albatross på västlig kurs ut mot den stora Joseph Bonaparte Gulf.

Först på förmiddagen kom en lät vind in akterifrån och snabbt sattes spinnakern och Albatross gjorde bra fart med direktkurs mot Cape Londonderry, ett härligt brus att lyssna till då fören forsar fram och trycker undan det turkosblåa vattnet.

Exakt vid middagstid kom den Australiensiska tullen lågt inflygande strax ovan Albatross mast och anropade oss på VHF-radion och bad oss gå över till kanal 71.
– Vad heter båten, hemmahamn, senaste hamnen och vilken är er nästa hamn? Frågade de

Omgående svarade vi på deras frågor och efter några minuter meddelade tullaren att allt var ok och önskade oss en fortsatt bra seglats mot Broome, vi var sedan tidigare noterade i tullen datorsystem.

Proceduren upprepades sedan varje dag då solen stod i zenit och de ställde samma frågor.

Vattnet mot Indonesien hårdbevakas av tull och kustbevakningen dygnet runt och de fångar upp många människo- och narkotikasmugglare i sitt finmaskiga nät.

Normalt skiner solen från ett knall blått himlavalv varje dag. Men torsdagen började med att många tunga mörka moln tornade upp sig och växte till ett kraftigt oväder. Segelsättningen reducerades snabbt och ett dejligt skyfall kom över oss, ett härligt varmt regn att duscha i.

Plötsligt i den sydliga horisonten siktades en stor mörk pelare som växte upp från vattnet och avslutades lite vingligt i nivå med molnhöljen. Snabbt fram men kikaren och där kunde vi se några mil bort en oerhört stark vind som omvandlade havet till ett kokande och vrålande inferno.

En tromb hade skapats i temperatur zonen mellan den tropiska värmen och det kylliga regnområdet.

Hastigt tog vi beslutet att ta ner och säkra alla segel och motorn startades och vi gick i högsta fart på kontra kurs ifrån tromben som sakta satte kurs mot oss.

Spänningen var intensiv där trombens rörelser minutiöst följdes.
– Kör utav helvete! Löd den stående ordern

Att hamna i en tromb vill vi absolut inte.

Tromben har kolossalt stor energi som lätt lyfter Albatross sexton ton och bollar med henne. Janne och jag satt tysta och vi båda höll tummarna och tillkallade även de högre makterna att skona oss från detta scenario.

Minuterna var långa då vi stirrande såg hur den mörka pelaren sakta reducerades från vattennivån för att slutligt släckas ut i toppen.

Äntligen kunde vi andas ut och sänka varvtalet på dieselmotorn. Dock var faran inte över och vi spanade intensivt under en dryg timme efter ytterliggare busväder.  Därefter sattes klyvaren och Albatross styrdes upp på rätt kurs.

Vi hade turen att undvika och hamna i trombens gastkramning.

Efter att Cape Londonderry siktats seglade vi parallellt med Kimberlys kust en av världens vackraste kustband som består av många öar och korallrev. En oändligt stor ödemark, Kimberly är tre gånger så stor som England men där bor endast 20 000 människor i huvudsak aboriginer.

Efter andra världskrigets slut erbjöd den australiensiska regeringen hela Kimberly landet till judarna. Där de kunde bygga upp sitt eget land. Tyvärr tackade judarna nej till erbjudandet och valde Israel.

Området är ödsligt vi seglade dygnet runt och den ända kontakten med civilisationen var tullens flyg som kom varje dag och identifierade oss, inte ett skepp siktades under den tio dagar långa seglatsen.

Efter ett dygns styv kuling tidig lördag morgon syftades Maret Island där vi hade valt ut Brunei Bay som en bra vik där vi kunde finna sjölä för en ankringsplats. Med hjälp av allt det inströmmande tidvattnet som är sex meter styrdes Albatross in i viken och ankarkättingen rullades ut på tio meters djup strax utan för en totalt öde sandstrand.

Ön är ungefär lika stor som Ven och obebodd, här strövade vi omkring och kände oss åter som Robinsson Kruse. Fiskade, la ut lobster tinan, snorklade och plockade egendomliga snäckor.

För första gången högg en vithaj på den stora jättekroken som vi hängt ut på en boj och förankrat i en knap ombord på Albatross. Hajen vägde cirka tio kilo och var totalt utmattad efter att ha simmat runt med betet i käften en stor del av natten.

Under flera dagar bestod middagen av kokt och stekt vithaj, som smakade utomordentligt.

Någon större fiskelycka med att fånga lobsters hade vi inte, varje gång buren vitjades var betet uppätigt och buren för övrigt tom. Till och med vithajens läckra huvud och fiskrenset lockade inte till sig några skaldjur.

Efter att ha tillbringat helgen på Maret Island styrdes Albatross ut på fritt vatten med kurs på Broome. Vinden hade vänt och vi gick på en kryssbog. Under andra dygnets natt ökade vinden och då solen steg över den östliga horisonten var vi inne i en storm.

Tidvattnet gick vinkelrätt mot vinden och vågorna byggdes upp till monstervågor, med korta vågdalar, på dryga tio meters höjd. Med revade segel försökte vi styra och segla Albatross med sextiograder mot de mäktiga ”vattenväggarna”.

Ofta bröt vågorna och vattnet forsade in i sittbrunnen. Det var första gången under vår seglats som vi fått så mycket saltvatten insköljt i sittbrunnen.

Nackdelen med en kustnära segling är de kraftiga tidvattenströmmarna 2 till 5 knop som i kombination med hård vind bygger upp farliga sjöar. Dessa fenomen uppstår inte i den omfattningen ute på en djup och stor ocean.

I dessa oväder är det en fröjd att segla Albatross, hon är en fantastisk rejäl och tålig oceanseglare som på ett tryggt sätt står emot och uthålligt följer havets vidunderliga naturkrafter.

På det andra dygnet gick vinden ner, men fortfarande låg vi på pinnkryss.

Vi seglade på 20 nautiska mil långa kryssben och först på torsdagen vände vinden till vår fördel.

På direktkurs mot Broome seglade vi med bra vind i seglen och med radarns hjälp kunde vi hålla upp från alla fiskebåtar som i nattens mörker låg och fiskade, det märktes att vi återigen hade nått tillbaka till bebodda platser.

Då radarbilden visade en kvarts sjömil till strandlinjen sattes ankaret i utanför Cable Beach i Broome klockan 02.30 på fredag morgonen.

I mörkret satt vi på båtdäck och kände hur nattens dagg fuktade teakdäcket samt tog en angörningssnaps och lyssnade på den väldiga Indiska Oceans stämmor när dyningar kraftfullt rullade in på land.

Första etappen mot Sydafrika var nu fullbordad.

Share

Leave a Reply