Loggbok för S/Y Albatross 2004-12-24

Loggbok för S/Y Albatross 2004-12-24

 

Datum 2004-12-24 2005-02-13
Rutt Cape Town, Sydafrika
Position 33 55 198 S
18 26 543 E
Väder Mest sol 

26

SO 0-28 m/s 

1030 mmbar

Distans 0
Erfarenhet Sydafrika är ett fantastiskt fint land att gästa, ett av det bästa länderna som vi besökt under vår seglats jorden runt.

En behaglig julaftonsstämning fick Janne och jag då vi intog av ett redigt sydafrikanskt julbord på The Table Bay at the Waterfront. Delikatesserna stod framdukade klockan 19.00  då vi som de första gästerna startade med att avnjuta fiskbordet.

Först klockan 00.30 hade vi ätit oss igenom denna jättefina julmat och var då en aning mätta och som de sista gästerna lämnade vi denna sagolika restaurang och tog en lång promenad på julnatten genom Cape Town´s hamnområde Water Front på vägen till Royal Cape Yacht Club.

Det var länge sedan vi förtärde ett så gott julbord samtidigt som vi båda fick lite hemlängtan till våra familjer och vänner.

I Sydafrika är julafton en vanlig arbetsdag först juldagen startar helgfirandet.

På båtklubben RCYC bjöds det på juldagen till ett grillparty där vi tillsammans med de övriga långseglarna firade en afrikansk jul.

Nicklas Nilsson hade jul vakten på den engelska segelbåten Ikra II, då den övriga besättningen hade rest hem till Sverige och England för att fira jul. Nicklas hade av en god vän i Cape fått låna en Volvo Amazon årsmodell 1965 som var ombyggt till en cabriolet. Tillsammans med Niclas gjorde vi Cape i denna snygga Amazon. Ofta försökte vi varva upp Amazonen då BMW, Mercedes och Ferrari bilarna gav full gas på vid trafikljusen.

Sydafrikanarna är väldigt måna om att bevara de gamla Volvo bilarna som i stort sätt är i nyskick och det rullar mängder av dom i detta fagra klimat.

Det sydafrikanska samhället är mycket modärnt och välutvecklat här finns allt att köpa till mycket bra priser. Har aldrig sett så många tyska bilar i något annat land, huvuddelen av bilarna är av fabrikat Mercedes, BMW och Volkswagen. Förklaringen till denna marknadsdominans är att tyskarna byggde stora bilfabriker i Sydafrika under apartheid tiden.

Landet har en stor och välutvecklad industri som byggdes upp för att klara av den långvariga handelsblockad som landet utsattes för under apartheidtiden.

Det känns att nationen är på stark frammarsch, Sydafrika är rikt på naturtillgångar och har billig arbetskraft.

Invandringen är stor varje år kommer det mängder av fattiga afrikaner från grannländerna och försöker få jobb och dumpar lönerna, totalt cirka 10 miljoner. Vilket i sin tur skapar konflikter mellan den lokala befolkningen och kriminaliteten stiger.

Cape har cirka 4-5 miljoner innevånare, det finns inte några exakta siffror. I stadens ytterområden växer det upp stora kåkstäder där invandrarna bygger sina hus av korrigerad plåt och lådvirke stora som ”koloni stugor” och ofta bor det ett tio tal familjemedlemmar i dessa pyttesmå hus.

I mitten av januari brann en kåkstad ner, 12 000 stugor gick åt. Endast en människa dog men mängder av husdjur blev innebrända.

Samhället är fortfarande mycket segregerat, vita bor i sina områden och de färgade flyttar inte så ofta till de vitas distrikt. Att integrera all medborgarna kommer att ta generationer.

Dagen före nyår kom Jannes flickvän Anita från Nya Zeeland och på nyårsafton blev det förlovningskalas på yachtklubbens restaurang. Under hela januari reste de runt i landet och enbart njöt av detta sköna land.

Eva hade även fått semester under tre veckor och i mitten av januari kom hon från den kalla norden till sommaren här på det södra halvklotet.

Vi tog oss till Indiska Oceans kust som har en behaglig bad temperatur. I  Witsand bodde vi några dagar hos John och Susan Brummage  i deras nybyggda hus och ett stenkast från den mäktiga oceanen med milsvida sandstränder.

Ett bra boende för 250 Rand per dag, telefon till John och Susan Brummage  +27 28 537 1565.

På vägen öster ut breder stora odlingslandskap ut sig där åkrarna är många mil långa där tusentalts eleganta storkar går runt och äter sig feta. I luften flyger svalorna och mumsar i sig insekter. Snart kommer dessa flyttfåglar att starta sin långa färd till Nord Europa, en flygsträcka på cirka 6000 nautiska mil där de skall häcka och njuta av den nordliga våren och sommaren.

I Stilbaai blev vi rekommenderade ett bra ”Self Catring” inom ett naturreservat som låg på en mäktig klipphylla intill havet.

Direkt åkte vi ut till området Bosbokduin där husen låg väl avskärmad från yttervärlden och för att komma in på området var det till att passera en stor gallergrind som husägarna öppnade med en fjärkontroll. Vi satt någon minut och väntade till någon passerade spärren och direkt följe vi efter in till eldoradot.

Ett trettiotal väl gestaltade hus med halmtak och murade med röd fasadtegel låg vackert belägna med en oändlig sjöutsikt på de höga klipporna. Bebyggelsen liknade en stor stenålders by alternativt en vikingaby som väl smälte in i landskapet.

Det andra huset på höger sida hade vi fått besked på, där skulle vi bo.

Men det såg inte ut som det var någon hemma. Frun i huset var på väg från byn lät turistbyrån meddela.

Under tiden väntade vi och spatserade omkring i den vackra trädgården och gick upp på den omkringliggande altanen och jag spanade in i ett fönster där det i rummet låg någon i en säng med en syrgasmask.
– Oj då, sa jag till Eva. Vi är fel, det är kanske ett sjukhem?
– Nej, svarade Eva. Detta är det andra huset på höger hand, vi är rätt.

Därefter slog vi oss ner i den sköna soffgruppen på altanen och enbart njöt av eftermiddagssolen.  Jag gick till bilen och hämtade en kall öl och de stora glasdörrarna stod öppna intill köket där smög vi oss in och kollade ifall det var någon hemma. Varefter vi gick lugnt ut till terrassen igen.

Efter en halvtimmes väntan gav vi upp och promenerade tillbaks, då vi upptäckte att det satt någon inne i storstugan. Vi stack in våra huvud genom den öppna dörren och gick fram till den okända mannen, hälsade och frågade:
– Vem är du? Bor du inneboende här?
– Nej det är jag som äger huset och ni får ursäkta att jag sitter ner då jag hälsar, för jag är spritt språngande naken.
– Vad vill ni?

Vi förklarade att vi önskade hyra rum för några dagar, men tydligen hade vi fått fel adress.
– Ni får gärna bo här i mitt hus, jag har gott om plats. Totalt är här femton rum.
– Ja visst kan vi det, vad kan det kosta?
– Det bestämmer ni själv, svarade husägaren där han naken satt och knep ihop benen.

Eva och jag gick ut till bilen och bar in packningen och den lättklädda mannen hade snabbt fått kläderna på. Mötte oss och presenterade sig,
– Blackie Swart
– Jag är från Johannesburg där jag har en advokatfirma och detta huset har jag som fritidshus.

Blackie visade oss runt i den ena flygeln där det var sex rum med tre eleganta badrum och ett välinrett kök. Vi valde det stora hörnrummet med en underbar havsutsikt.

Direkt kände vi oss som hemma hos denna generösa främling som frikostigt bjöd oss på mat och dricka. Snabbt blev vi bekanta och hade fantastiskt skoj tillsammans och vi skrattade alla åt hur vi som främlingar hade vandrade runt i Blackies pampiga hus.

Efter frukosten den första morgonen hade Blackie ring till Attie Nel en äldre man på 74 år som bor i det bäst belägna huset och berättat att han hade två egendomliga svenskar som numera bodde hos honom. Attie kom direkt körande i sin Land Rover och bad oss följa med till Nilsson, en svensk som även bor i Bosbokduin. Attie körde Blackie, Eva och mig till Nilssons.

Christine och Thomas Nilsson bjöd in oss på förmiddagsfika i sitt eleganta hem.

Christine och Thomas berättade hur de hade funnit sitt drömställe i detta underbara land efter att ha jobbat många år i Sydafrika. Att ha svenska gäster som enbart dök upp var ovanligt och alla blev vi inbjudna till en sillskiva på kvällen.

Attie hade tidigare varit farmare och numera delat upp farmen till sina tre söner. Farmen låg cirka 200 kilometer in i landet och var på totalt 15 000 hektar. Ja… antalet nollor är faktiskt rätt en häpnadsväckande stor yta.

Han hade ärende till farmen och frågade mig om jag ville följa med och titta på ägorna och träffa familjerna.

På slingriga grusvägar över stora berg gick bilresan och det gick undan, det märktes att Attie hade en bra vana att köra på dessa oändliga grusvägar i vildmarken.

För ett år sedan hade han sålt sina flygmaskiner, han tyckte det blev för krångligt med de årliga läkareundersökningarna för att förnya flygcertifikatet och det hade hans 73 åriga hustru även tyckt. Båda hade under många år använt sina flygmaskiner på sin jätte farm, där det var anlagt ett väl fungerande flygfält.

Numera hade de istället köpt två BMW motorcyklar 1200 kubikare, för att genom motorcykeln känna friheten att färdas i detta natur rika land.

Farmen låg i en stor och bördig dal där det odlades massor av aprikoser, plommon, päron, äpplen, fikon, persikor och på de yttre betesmarkerna gick tusentals kreatur och strutsar och betade. Skörden av aprikoser hade avslutats och hundratal småväxta hottentotter klättrade intensivt i persikoträden där grenarna var fulla med solmogna, saftiga och läckra frukter. Jag blev utrustad med en stor plockkorg och för första gången fick jag gå med i ett plocklag och med varligt hand lägga frukterna i den väl vadderade korgen. En härlig känsla  att få medverka i skörden.

Tusentals ton frukt plockas med start före jul och säsongen avslutades i slutet av februari.

Klass A frukterna konserverades och av klass B pressades allt till fruktjuice.  95% av produktionen gick på export.

Efter en intressant dag återvände Attie och jag med bilen fullastad av solmogna, guldgula och sammetsmjuka bamsepersikor till Stilbaai.

Där vi med Eva, Blackie och Atties fru June avslutade dagen hemma hos Christine och Thomas och i den behagliga solnedgången intog en välsmakande sill och nubbe och hade en trevlig kväll tillsammans.

Bosbokduin är klassat som ett naturreservat och husen får endast byggas i samma still med halmtak och röd fasadtegel, fortfarande är det ett trettio tal tomter som är till salu. Reservatet som sträcker sig många kilometer längs Indiska Oceanens kust köpte Atties farfar för sextio år sedan då Stilbaai bestod av ett floddelta med stora sanddyner. Dessa stilrena hus byggs till ett kvadratmeterpris av 3000 SEK.

Blackie Swart står gärna till tjänst med att förmedla fastighetsaffärer
Email: cbswart@freemail.absa.co.za
Telefon: +27 83 302 7529

Längs kusten är många fisktråg byggda av infödingarna. Trågen är byggda för cirka 3 000 år sedan. Människorna som bodde här var inte speciellt bra sjöfarare, därför samlades sten i massor och dom byggde dessa tråg intill strandlinjen.

Vid högvatten simmar de mängder av fisk in över stenbarriärerna och då tidvattnet övergick till lågvatten blev fisken kvar i tråget och det var enkelt för dessa primitiva människor att fånga fisken. Fångstmetoden fungerar fortfarande utmärkt.

Blackie visade Eva och mig även ett vackert naturreservat på 2500 hektar i Rei`ns Nature Reserve Gourigua som ligger intill havsbandet med mäktiga stenklippor och ett hav fullt med stora lobsters. Strandkanten var bebyggt med ett femton tal hus som låg väl utspridda intill havs linjen och fick inte bebyggas med fler hus.

Ett hus som låg ett stenkast från havet gick vi husesyn i och huset var till salu för 2 miljoner Rand.  Ett bra pris med hänsyn till denna vackra vildmark där vi siktade stora flockar av zebror och gaseller som betade rofyllt i det frodiga gräset.

Kontakta Blackie.

Efter flera dagar i denna sköna miljö och där vi blev bekanta med så många gästvänliga och trevliga människor blev det tid för uppbrott och åka vidare på vår upptäcktsfärd i Western Cape.

När vi skulle betala Blackie för vårt boende svarade han:
– Eva och Carl!
– Ni är nu mina vänner och vi har haft väldigt roligt tillsammans och av vänner tar man inte betalt. Jag hoppas vi snart ses igen och då vi skall gå på safari jakt på min farm i Limpopo vid gränslandet intill Zimbabwe.

Efter Mossel Bay tog gick färden över den mäktiga bergkedjan Little Karoo till staden Outshoorn och vidare väster ut på Route 62. På denna 50 mil långa sträcka ligger de bördiga dalarna tät med vackra frukt- och vinodlingar. Här besökte vi många vingårdar som tillredde välsmakande röda och vita viner, champagne och söta dessertviner. Efter att vi passerat de berömda vinstäderna Robertson, Worcester, Wellington och Stellenbosch började vår lilla Toyota bil att bli en aning baktung av den kraftiga vin lasten som Albatross skulle skeppa hem till Sverige.

Efter en härlig ”Honeymoon” var det tid för Eva och flyga hem till Sverige. Nu siktade Eva ett litet ljus i ”tunneln”, det är enbart några månader tills Albatross angör Helsingborg lördagen den 18 juni klockan 15.00.

På avresedagen gav Eva oss en mängd nya svenska CD-skivor. Vårt skivförråd börjar bli en aning nött.

Den första skivan som Eva la i CD-spelaren ombord på Albatross, med full effekt på högtalarna, var Benny Anderssons härliga musik där Helen Sjöholm sjunger:

Du är min Man och Jag vet Du gör så gott du kan
Fastän Du inte tycker att Du räcker till
Men Du får tycka vad Du vill
Jag älskar Dej och Jag ber Du måste tro på mej
Det betyder att vi två har varann
Du är min Man……….

Denna härliga musik ljöd ut över Cap:s Yacht Club varpå allt arbete stannade upp, alla lyssnade och blickarna gick till Albatross.

På Evas kind rann en tår och jag fick en kram av henne.

En ny schlager hade nu kommit ombord på Albatross och som kommer att spelas mycket.

Åter till vardagen med där Janne och jag påbörjade allt underhållsarbeten ombord på Albatross.

Den sjutton år gamla kondensordelen på kyl kompressorn av fabrikatet Danfoss började och läcka gas strax efter vi provianterat Albatross.

Länge har vi haft känslan att byta ut aggregatet till ett nytt och energisnålare Danfoss.

Av Gerhard Kerts fick vi specialist hjälp. Gerhard är tyskättling och kom till Sydafrika på sextiotalet och bedriver som egen företagare en kylfirma.

På den befintliga rostfria stommen byggde han in ett nytt Danfoss aggregat och till kondensordelen utökade vi hålet väggen för att få en kylyta som täcker hela kondensorytan. Det befintliga aggregatet har fått gå onormalt mycket på grund av att kylhålet varit för litet, endast en tredjedel av kondensorytan.

Ett bra tips till andra båtägare är att kontrollera kyleffekten till kondensorn. Det verkar som båtbyggarna inte begriper sig på hur ett kylaggregat fungerar.

Gerhard’s Telefon nummer i Cape Town: +27 83 79 41 708

Craig Middleton på Quantum Sail Design Group hjälpte oss med att sy upp ett nytt storsegel. Som tack för att vi ordnat många nya kunder till honom i vår seglarkrets här i Cape lagade han UV-skydden på Albatross klyvare och stagsegel samt den bakre ankarlinan.

Båda UV-skydden hade släppt från sömmen på grund av att skydden inte var tråcklade med en UV-beständig sytråd.

Troligen duger den svenska tråden i Sveriges farvatten men skall seglingen gå jorden runt lämpar sig inte vanlig sytråd. Vi har även haft problem med kapellet över sittbrunne som vi själva sytt ny tråd i.

Under den sista veckan reparerade vi VHF-radion Sailor som en längre tid gett felmeddelandet ”Antenna Fail”.  Koaxialkabel som löper upp i stormasten hade angripits av en kraftig korrosion. Tätningen till antennanslutningen var inte speciellt bra och hade läckt in saltvatten.

Då antennmotståndet mättes med ohmmetern var motståndet 2 000 ohm. Ett bra normalvärde borde ligga mellan 1,2 till 1,5 ohm. Efter att vi bytt ut koaxialkabel till en ny RG213, monterat nya kontaktdon och en ny dansk Procom antenn typ CXL2-1 och tätat antennanslutningen med Sikaflex och vulkgummitejp fick vi ett perfekt värde.

Den äldre antennen dedikerade vi och även den var kraftigt angripen av saltvattens korrosion.

Varje onsdag kväll gastade vi ombord på Avanti med våra nya kompisar som vi seglade tillsammans i ”Table Bay International Sailing Week 2004” och över veckosluten bjöd de hem oss till sina präktiga villor i Bloubergstrand på grillparty. Där fick vi möjlighet att lära känna sydafrikanen hur han lever och kalasar, alltid blev vi emottagna och presenterade med en kolossal stor gästfrihet och värme.

Steve och Daphne Trevurza som kommer från Nya Zeeland lärde oss mycket om segling och alltid då vi träffades hade vi skitroligt.

Steve har många, många sjömil bakom sig som åttaåring lärde han sig segla i Bucklands Beach Yacht Club i Nya Zeelands tuffa vatten och som första grabb vid tolv års ålder sändes han i väg av klubben till en Racing skola.

Han har bland annat seglat:
– Whitbread första race år 1989 med Fisher and Paykel
– Whitbread andra race år 1993 med  vinnarbåten Yamaha
– Americas Cup 1988 mot bland annat den svenska båten Card
– Fem Sydney – Hobart race
– Två Fastnet race

Under sin långa seglingskarriär har Steve, som gick under smeknamnet ”Gudgie” seglat tillsammans med många duktiga seglare från Sverige och han hälsar så gott till:
– Magnus Olsson
– Roger Nilsson
– Pelle Pettersson
– Paul Elvström,  Danmark

2001 jobbade han med segelbåten Kingfisher som seglas av Ellen Macarthur och som i år slog världsrekordet på sin jordenruntseglat.

Ellen seglade på 77 dagar.

Numera seglar Steve och Daphne på den amerikanska båten Pipe Dream, där ägaren möter upp på olika sträckor på Pipe Dreams färd joden runt. Från Cape skall dom gå till Brasilien via St. Helena. Tyvärr har vi inte en chans att segla parallellt med Pipe Dream den är betydligt snabbare än ”Chesterfield soffan” Albatross.

När Steve inte seglar syr han gärna segel. Han mötte sin stora kärlek 1986 och gifte sig med Daphne 1996.

Måndagen den 7 februari blev vi inbjudna som hedersgäster till Royal Cape Yacht Club. Inför ett trettiotal nya medlemmar i klubben fick Janne och jag berätta om vår långa planering av jordenruntseglingen med Albatross samt om alla ”smultronställen” som vi besökt på färden.

Som sedvanligt är när sydafrikanarna arrangerar något gör man det rejält, alla blev bjudna på fri mat och dricka i alla dess former och vi smorde kråset som vanligt.

Styrelsen, klubbmedlemmarna och personalen i RCYC är vi evigt tacksamma till, det har alltid helhjärtat ställt upp och hjälpt oss och introducerat oss till många nya vänner.

Vi gav alla en stående inbjudan till att besöka Helsingborgs Yacht Club.

Efter drygt två månader i detta underbara land startar vi nu vår 8000 nautiska mil långa seglats upp i Sydatlanten, på vår färd hem till Sverige.

Alla våra nya kompisar och övriga sydafrikanare vill vi önska lycka till med demokratiseringsprocessen i Sydafrika.

Som vi sa till alla:

Take care about your beautiful Country!

Share

Leave a Reply