Loggbok för S/Y Albatross 2005-02-27

Loggbok för S/Y Albatross 2005-02-27

Datum 2005-02-27 2005-03-06
Rutt Saint Helena, Storbritannien
Position 15 55 101 S
05 43 152 W
Väder Soligt 

26

SO 0-11 m/s 

1030 mmbar

Distans
Erfarenhet Stuva ombord en burk ”Plastic Padding”

Solen gled sakta upp bak Rubert´s Hill och klippan kastade sin skugga över Albatross där hon låg på svaj med 17 meters vatten under kölen säkert förtöjd med sextio meter kätting utrullat till ankaret.

James Bay omgavs av mörkbruna och mäktiga bergformationer 400 meter höga med knivskarpa stup ner till havet där Atlantens dyningar dundrade in i berget. Emellan Rubert´s Hill och Ladder Hill löpte en långsmal dal inåt landet och där skymtades staden Jamestown med slottet och St James´ Church.

Vattnet är kristallklart och för första gången sedan Fiji kunde vi dyka från Albatross däck utan risk att bli haj mat eller uppäten av aggressiva saltvatten krokodiler.

Denna söndag morgon låg vi länge och simmade i det 27 gradiga vattnet och enbart njöt i vårt välbefinnande.

På VHF-radion försökte vi få kontakt med hamnkapten, tyvärr han svarade inte. Saint Helena Radio gick in och meddelade att de under dagen skulle försöka leta rätt på han.

Radiooperatören önskade oss välkomna till ön och någon incheckning kunde vi inte utföra för allt var stängt om söndagarna, men det var fritt för oss att gå i land. Ville vi ha transport till land kunde vi kalla på Kanal 14 på ”Ferry Service” så plockade de upp oss och transporterade oss till land, till en kostnad av ett pund om dagen och då fick man åka så många runder man önskade.

Andrew kom upp på vår babordssida och la till sin lilla ”Ferry Service” en öppen båt med plats för tolv passagerare. Några pund hade vi inte, Andrew gav oss kredit tills bankerna öppnade på måndagen. Han berättade även att den var en mycket lugn och fridfull ö här låses inte husen, bilarna lämnas även olåsta  startnycken sitter alltid i rattlåset, det finns inte någon kriminalitet på denna ö.

När vi promenerade längs de femhundra år gamla hamnbyggnaderna och slottets yttre skansar kändes ett historiskt vingslag.

Saint Helena har alltid varit en mycket strategisk ö.

Mitt i den södra Atlanten där skeppen på väg från Asien och Afrika till Europa ankrade upp och provianterade. Något större sjöslag har det inte varit här. De omgivande bergen är nerlusade av skansar och bunkers, att försöka göra en inbrytning från James Bay borde vara stört omöjligt.

I viken vid lågvatten sticker det upp två masttoppar från två skeppsvrak som ligger på femton meters djup. Under andra världskriget 1942 torpederas en oljetanker och ett lastfartyg som låg för ankar i viken. Båda skeppen sattes i brand och sjönk snabbt.

Den omgivande kuststräckan kring ön är ett eldorado för sportdykare, det vimlar av skeppsvrak och alla är i bra skick, på grund av att det inte kommer så många dykare till ön. Ön saknar flygplats. Under århundraden har många skepp i mörkret seglat på ön och förlist.

Efter att vi passerat slottsporten kom vi in till Grand Parade och Main Street. Torget och huvudgatan omgavs av kolossalt vackra byggnader i typisk brittisk stil, där inte mycket hade förändrats de senaste 400 åren och söndagsfriden vilade över staden.

På Doony´s Place träffade vi ägaren som var i full färd med att städa sin uterestaurang trots att han hade stängt och vi saknade pund serverade han oss ett par kalla pilsner och gav sig tid till en pratstund med oss.
– Betalningen kan vi reda upp under nästa vecka, sa han

När vi passerade Baptistkyrkan blev vi inbjudna till gudstjänsten.

Tillsammans med ett femtiotal församlingsbor sjöng vi psalmer och lyssnade till prästens söndags predikan. Predikan var en aning långdragen och jag vila då några gånger mina ögonlock och kom till och snarka djupt och resligt. Varpå Janne fick väcka mig efter att hela församlingens blickar var vända emot oss.

Efter gudstjänsten blev vi bjudna på te och hembakade kakor och snittar.

I en stor sal satt vi bänkade längs ytterväggarna och mitt på golvet hade damerna ställt upp sina delikata bakverk. Bordet fromlingen dignade av alla sorters kakor som låg i fina mönster på sina fat. Komfortabelt satt vi på bänken och blev oavbrutet serverade massviss med bakverk, snittar och te. Efter att ha mumsat i oss ett tjugotal sorter var vi tvungna att tacka nej och när vi tackade för oss ville tanterna skicka med oss fler kakor ombord till Albatross.

Troligen såg vi en aning undernärda ut…?

Under måndagen vaknade staden till liv och alla butikerna öppnades.

Även i butikerna hade tiden stått stilla alla var inredde med samma stil som vid förra seklets början med stora hyllor längs väggarna där varorna väl exponerades och expediten travade upp prylarna på en kraftig disk intill den antika kassaapparaten.

Incheckningen gick snabbt och enkelt där trevliga och gemytliga människor hjälpte oss.
– Hamnfogden
– Immigration, kostnad 11€/person
– Hamnkontor, kostnad 20,50€ för ett år på ankar i James Bay
– Tull

Immigrationsmyndigheten krävde att vi hade en speciell sjukförsäkring som tog kostnaden för eventuell sjuktransport från ön. På grund av att kostnaderna kan bli enorma då ön saknar flygfält och alla transporter måste gå sjövägen.

Försäkringsintyget skulle uppvisas inom 48 timmar.

Efter en del funderande ramlade pollett ner.

Visst, vi har en transportförsäkring. Stiftelsen Norsk Luftambulanse, där det ingår medicinsk assistans och hemtransport. Försäkringen har vi tecknat på årsbasis till en kostnad av cirka 250 norska kronor, ett mycket fördelaktigt pris.

I byns smedja lämnades avgasröret till Dieselgeneratorn samt de två rostfria M12 bultar som skulle förlängas för infästningen till bommen i stormasten.

Det lilla verkstadsgolvet var fullt med nerplockade motorer, gräsklippare, lastbilar, truckar och massor av verktyg som låg i denna röra.

Allt väntade på reservdelar som var på väg från Storbritannien via postbåten från Cape Town. En reservdelsleverans kunde ta flera månader, därför tillverkade dessa skickliga mekaniker ofta prylarna själv med hjälp av fräsen och svarven.

– Vi skall laga era grejor men troligen går det inte att svetsa i aluminiumet på avgasröret. Hålet kan vi säkert täta med Plastic Padding det kan ta några dagar, sa dom.

Tyvärr, vi har mycket prylar och hjälpmedel ombord någon Plastic Padding har vi inte. Detta universalmedel borde vi skaffa och stuva ombord.

Någon pengamaskin fanns inte och banken betalade inte ut kontanter på våra Visa och Eurocard kort. Banken hänvisade oss till Solomon & Co där kontanter kunde tas ut mot en avgift på 6 %. Bolaget Solomon & Co verkar till och äga allt på denna ö, inklusive postbåten till Cape.

Krögaren på puben White Hors berättade för oss att det bodde en svensk på ön som drev en radiostation. På vår VHF-radio kallade vi upp Saint Helena Radio. Visst de kände väl till Mike Olsson och bad oss vänta någon minut men de ringde upp han, därefter växlade vi till kanal 26 och fick ett trevligt samtal med Mike som inte talat svenska på flera år. För nio år sedan hade han kommit till ön för att gästa den under en vecka men trivdes så bra att han bosatte sig på denna paradisö.

Mike bjöd in oss till ett besök på hans radiostation Saint FM.

På postkontoret köpte vi många trevliga vykort och första dags brev. Saint Helena är berömt för sina vackra frimärken och det är ovanligt  i Sverige att få post från en så otillgänglig ö.

Turistkontoret gav oss bra kartor och information om alla sevärdheterna på ön.

Se Webb: www.sthelenatourism.com

Mikes radiostation besökte vi under tisdagen och under tiden Mike berättade om sitt liv på ön riggades det upp två gästmikrofoner i studion.

Janne och jag fick under direktsändning berätta om våra äventyr under vår långa seglatsen runt jorden.

All teknisk utrustning var modärn och allt var datoriserat. Mike erbjöd oss även att utnyttja Internet på sina datorer, som var betydligt snabbare än ”Stentavlorna” på Internet caféet.

Se Webb: www.saint.fm

Mike ställer gärna upp och hjälper svenskar med framför allt ekonomisk rådgivning i skatteparadiset Saint Helena.

Email: fm@helanta.sh

Med Colin som chaufför som just hade fyllt sjuttio år gjorde vi en fantastisk tur i hans öppna buss, en Chevrolet från 1929 med rejäla golvplankor under fåtöljerna.

Bussen hade han övertagit efter sin pappa som kört den i sextio år sedan den kom till ön som en splitt ny buss med plats för tolv passagerare.

För att göra ö turen var vi tvungna och vara minst 6 passagerare. Men vi lyckades endast värva fem och det anbudet tog Colin och för biljetten betalade vi sex pund.

I lägsta växel rullade vi upp längs de smala serpentinvägarna från 1600-talet till den övre kuperade platån, cirka femhundra meter över havsnivån. Här var vegetationen rik med mängder av vackra blommor och träd och en milsvid utsikt ut över Atlantensamt och en lätt sydostlig som svalkade oss.

Ett långt uppehåll gjorde vi vid Longwood House, ett mycket vackert beläget hus där Napoleon Bonaparte bodde som brittisk fånge under åren 1815 till sin död 1821. Av ciceronen Bob fick vi en intressant vandring genom samtliga rum och den omgivande trädgården där han berättade fängslande historier om Napoleons boende på ön.

Museet förvaltas numera av den franska regeringen.

Napoleon begravdes på ön, men 1841 plockades han upp från graven och fördes till en slutlig vila i Paris.

Någon stress råder inte på ön det råder en hastighetsbegränsning på 30 km/h. Under vår färd passerade vi många arbetsställen där jobbarna för det mesta vilade sig i skuggen eller stöttade de sig på spaden eller sopkvasten, här tas allt med ro och alla hälsade glatt.

Stora delar av den västra sidan av ön saknar grön vegetation. Efter att ön upptäckts på 1500-talet placerade sjöfararna massvis med getter som växte och åt sig feta på ön. När sjömännen kom tillbaks några år senare hade ön alltid en rik tillgång på slaktfärdiga getter.

Getter är farofyllda för vegetationen de äter allt och efter några hundra år hade de rensat det mesta av växtligheten vilket resulterade i att träd och buskar inte lyckades och överleva och regnvattnet sköljde ut myllan till havsdjupet.

Numera är det förbjudet att låta djuren få beta fritt och stora delar av ön är läckert grön.

År 1907 planterades stora ytor med ”New Zeeland flax” som importerades från Nya Zeeland en imponerande och frodig växt med långa gröna blad. Av bladverket bereddes lin. Linet var en stor exportprodukt tills mitten av sextiotalen då nylonet slog ut linet. På stora ytor växer numera ”New Zeeland flax” vilt och ger inte rum till någon annan växtlighet.

Ön är kraftigt beroende av bidrag från Storbritannien då exporten är liten av tonfisk och kaffebönor. Vilket medför att många medborgare lever på någon form av bidrag, vilket i sin tur gör människan lat.

Plantageägarna till kaffeodlingarna har stora problem att få arbetskraft till att plocka kaffebönor.

– Sådant skitjobb är inte intressant, tycker de flesta och lever vidare i sitt rofyllda liv

Befolkning var för några år sedan cirka 5000 men har reducerats till 3000. Många ungdomar väljer att bosättas sig i UK eller tar välbetalda jobb på Falklandsöarna.

På vår bussfärd tillbaks till Jamestown promenerade vi i parken till Residence of the Island’s Governor ett praktfullt hus med 52 rum. Det är viktigt och bo präktigt även då man är guvernör över 3000 själar.

I den stora parken levde fem stora sköldpaddor som njöt av livet genom att äta grönt gräs och vila sig i skuggan. Den äldsta sköldpaddan var 176 år och vägde omkring 120 kilo, hans kompisar var omkring 100 år. En sköldpadda kan leva till omkring trehundra år, berättade Colins.

Sköldpaddorna myste väl när de blev fnattade under halsen men de vägrade och gå då jag försökte rida på dem.

I slottsträdgården mötte vi trädgårdsmästaren och av honom köpte vi purfärska grönsaker vitkålshuvud, gurka, gröna bönor och tomater.

Som avslutning på färden visade Colin oss fortet High Knoll Fort som ligger på en stor klippa 400 meter över havet med två kanoner med en bra skottvidd västerut i Atlanten. Fortet var byggt 1874 med den försvarsdioptrin som rådde för den tidsperioden.

I händelse av en invasion skulle befolkningen kunna samlas i fortet och från klipphyllan förgöra fienden.

Nedanför fortet på Ladder Hill var även moderna artilleripjäser placerade som tjänstgjorde under andra världskriget. Till Ladder Hill från havsnivån i Jamestown löper det järnvägsräls på bergväggen som byggdes av brittiska artillerister 1829 och tjänstgjorde som transportör av vapen och ammunition till de övre befästningarna.

Emellan rälsen är det infogat totalt 699 trappsteg och anläggningen kallas Jacobs Ladder, där har säkerligen många knektar fått genomgå sin straffexercis.

I kvällssolen avslutade vi färden i Jamestown.

Tackade Colin för en intressant och behaglig upptäcktsfärd på ön och han bad oss hälsa till svenskarna och önskade att fler besökte ön.

Under onsdagen stävade en jättestor fullastad RoRo båt in till James Bay och ankrade. Skeppet såg civilt ut men tillhörde US Navy och transporterar krigsmateriel till alla oroshärdar jorden runt. Det övre däcket var fullpackat med kamouflagemålade containers och fordon. Under en veckas tid skall besättningen rekreera sig på ön. Saint Helena är en av de få platserna i världen som US Navy känner sig säkra på.

Vi försökte att komma ombord på skeppet, men det tillät inte kapten.

– Säkerheten först, svarade han. Men ni är välkomna till Donny´s Place på fredag klockan 16.00 då bjuder vi på mat och dricka.

En besättningsman berättade att terrorister och pirater skall inte göra sig besvär.

– Vi är effektivt beväpnade, sa han

Benedicte Riss från Ebeltoft i Danmark kom ombord och gästade oss  på torsdag kvällen. Benedicte gastade på den sydafrikanska segelbåten S/Y Larkres och de var på väg från Cape Town till Tobago i Karibien.

Ofta besökte hon Sydafrika och hade gjort många reportage om detta land till daska tidningar och radio. Med en stark inlevelse berättade hon om situationen i det svarta Afrika.

Benedicte är eldsjälen bakom barnorganisationen Tanteandante som har verksamheter i USA, Sydafrika, Bulgarien, Ungern, Tyskland och fyra hus i Danmark.

Se webb: www.tanteandante.com

Länspumpen har ofta automatiskt pumpat de senaste dagarna. När vi letade efter läckan kom det en strid ström av sötvatten från tryckhöjningspumpen, en skruv hade brustit mitt av i pumphusets yttre packning.

En ny skruv gängades i med en bit cykelslang som fick bilda en ny gummipackning. Efter att ha luftat och smort backventilen med silikonspray fungerade pumpen åter.

Under fredagen checkade vi ut Albatross, för att ha möjlighet och segla vidare under söndagen. Sätter nu kurs mot ön Ascension en seglats på cirka 750 nautiska mil.

Samtidigt försöker vi sända denna fil för publicering till vår webbmaster Per Seglevi från Mikes radiostation.

Med lite vemod i hjärtat lämnar vi denna underbara ö, på vår färd till det norra halvklotet.

Som en turistbroschyr från Saint Helena avslutar:

”Think of a place far from the madding crowd; think of a place with warm friendly people…
Think no more come see for yourself”

Share

Leave a Reply