Kapitel 1

På historisk mark

Allting började uppe på en sandklippa. Det var som om vi kastats in på första sidan av en Oscar Wilde-berättelse. In i en av hans sagolika trädgårdar. De grönskande träden, sköna som om vårguden doppat bladen i en färgburk med grön magi. Havet, med sin mäktiga mystik, som slungade sina vågor mot den lena sandstranden. För en gammal trädgårdsmästare som mig var det som om jag tjuvåkt hissen upp till himmelriket.

Men det fanns ännu en känsla – i kontrast till harmonin som naturen skänkte oss – som smög sig på bakifrån, som krafsade oss på axeln och gav oss kalla kårar längs med ryggraden.

Där nedanför, på sandstranden, låg larvfötterna fortfarande kvar. Ohama Beach bröstade upp sig över en halv mil och såg, med sina branta klippor bakom sig, ut som en stor och stöddig famn, redo att ta emot havets argsinthet och vad vågorna än förde med sig. Hit kom de allierade; de slogs mot hårt väder, mot sjösjuka och elaka vågor som gjorde det omöjligt för stridsvagnarna att rulla i land.

Kapitel 1

Unga pojkar sprang, dyngblöta och livrädda, ut i ett öppet sandlandskap där det regnade bly. I ögonvrån kunde de se sina kamrater stupa i leran och där borta, någonstans förbi allt kaos, kunde de skymta tyskarnas skyttar ligga skyddade uppe på de sandiga och grönklädda klippavsatserna.

Nu satt jag och Janne där uppe och åt skaldjur. Den där spöklika känslan hade slagit oss i ansiktet redan på vägen hit. Längs med Normandies kust hade de börjat poppa upp: små minnesskyltar som berättade hur många soldater som gått i land just där, vilket regemente de var ifrån och hur många av dem som stupat.

Det var inte långt mellan skyltarna. 4 000 döda. 800 döda. 3 000 döda. 400 döda. Men det var inte förrän vi var framme vid själva Ohama Beach som det började kännas overkligt verkligt, på något sätt.

Vi satt i det gröna gräset, berusade på livet och på vitt vin. Vi hade innan vår avfärd besökt den mest delikata av fiskmarknader och köpt på oss en hel säck med räkor, och blandningen av njutningen som havets läckerheter skänkte oss och den sentimentala sinnesstämningen som historien sköljde över oss fick oss att prata om livet. Vad annars skulle vi prata om, på en plats där så många människor mist det?

Kapitel 1

”Farsans gamla rorgängare, Kurt Björklund, han var med och landsteg här,” sa Janne till mig. ”Det är svårt att ta till sig. Han var frivillig i britternas armé och en av de första som tog sig i land med livet i behåll. Men tänk så många som dog. De första som landsteg, de visste att de skulle dö…” ”Och de flesta var bara pojkar. Många hade inte ens fyllt 20,” sa jag. ”Här sitter vi, 50 år gamla gubbar. Det får en att fundera.”

”Ja, den där Kurt Björklund seglade jorden runt sen, fyra gånger. Det är sånt man borde göra.” Vi var överens om att vi jobbade för mycket och åt för lite räkor vid grönskande kustlinjer. Det var jag som ställde frågan, men jag blev själv lika förvånad som Janne. Jag misstänker att det var ett av de gamla soldatspökena som kröp ner i gommen på mig, laddade k-pisten och plötsligt liksom spottade jag bara det ur mig. ”Ska vi segla jorden runt, Janne?”

Janne avfärdade snabbt idén. ”För fan, vi kommer till Helsingör, sen spyr jag,” sa han. ”Jag kan inte spy jorden runt, glöm det. Och jag vet inte om det är vinet eller om du ätit för många räkor, men du har visst glömt en liten, bara en liten, detalj: ingen av oss har någonsin seglat. Jag tänker inte ens fundera på det, aldrig livet.”

Kapitel 1

Men fundera, var precis vad Janne gjorde. Efter att vi tömt räksäcken uppe på sandklippan cyklade vi inåt landet, till Saint-Lô. Bakom en kyrka, som mer liknade en schweizerost med alla sina granathål, tog vi in på ett hotell, där det gick att hyra rummen timvis – så är det i hela Frankrike, eftersom alla fransmän och fransoser har en älskarinna eller lover-boy. Om det var i ett svagt ögonblick i en dimmig bakfylla eller inte, det vet jag inte – jag satt i alla fall och åt en torr croissant i frukostsalen när Janne kom ner.

”Bortsett den hemska sjösjukan var det en ganska bra idé till och med,” sa han. ”Farsan har ju alltid tjatat på mig, det kanske är dags att visa honom nu? Det måste ha funnits några sjösjuka stackare bland dem som landsteg i Normandie, visst Calle?” ”Det fanns det nog, det har du nog rätt i.” ”Ja, och det hindrade inte dem. Vafan, vi åker hem och lär oss att segla. ”Fantastiskt,” sa jag. ”Först måste vi bara skaffa en båt.”

Kapitel 2

Livstrappan

Det är inte riktigt sant att allt började uppe på en sandklippa. Okej, det var där jag kom med förslaget. Och det var där, nere i Frankrike, som jag och Janne skakade hand på att segla jorden runt tillsammans. Vi hade ju alltid tagit snabba beslut, han och jag. Vi gick mycket på känsla, båda två. Idén om att segla jorden runt hade svept in över oss i en hiskelig fart. Likt ett plötsligt oväder. Och vi kastade oss ut i det, i vanlig ordning. Men själva känslan av att göra något annat av livet, den hade legat och grott i mig hela våren.

Fröet sådde jag på en landsväg i Skåne. Egentligen började allt fyra veckor innan den där räkfrossan i Normandie. Jag hade gjort min sista dag som vd på Peabs el-avdelning. En och en halv månads semester väntade innan jag skulle börja på mitt nya jobb. Jag hade chansen, för första gången på länge, att leta upp en gammal känsla. Jag mindes det så väl. Den där veckan tillsammans med min gamla militärcykel, den med ballongdäcken. Jag hade packat Fjällräven-tältet, ett par kalsonger och en flaska whiskey och trampat ner mot Österlen; genom Tomelilla,

Kapitel 2

Hällevik och upp mot Blekinge. Jag mindes allt så väl; ljudet av de grå däcken som gned sig mot grusvägen, sura och glada miner från folk jag susade förbi, roliga små brevlådor och den blå himmeln som bredde ut sig över mig likt världens största ocean. Jag mindes det så väl, eftersom det bara var jag där. Jag och naturen. Och jag mindes det så väl eftersom det var enda gången jag verkligen, på något sätt, trängt mig ur mitt vanliga liv. Tidigare hade jag pausat från mitt hektiska arbete med lugna helger i trädgården, eller med resor med familj eller vänner. Men en ensam man på en cykel; det var en hälsoresa för själen, på ett helt annat sätt. Jag behövde en sådan igen. Om jag är något, så är jag ju trädgårdsmästare. Jag behövde en resa mot våren.

Och den här gången skulle det bli på riktigt. En vecka på Österlen i all ära, men jag behövde betydligt mer av den drogen. Jag hade ritat ut rutten på en stor Europakarta. Nätta linjer av blyerts sträckte sig från Helsingör till Esbjerg. Där skulle jag ta färjan mot våren, över till England. Jag kunde känna doften av blomstrande tulpaner och smaken av nytappad öl.

Kapitel 2

Jag hade roat mig med att sätta ut små prickar på vägen mellan Harwich och Southampton; en prick per pub. Resan skulle gå vidare längs med Frankrikes västkust. Förbi Nantes och Normandie, ner till Bordeaux. Mot Lissabon. Runt den portugisiska västkustsstaden hade jag ritat en bläckblå ring. Det var något speciellt med Lissabon. Jag hade aldrig varit där, men det var som om det fanns något exotiskt bara i själva namnet.

Det kändes som den perfekta hamnstaden, med sina smala, krokiga gränder, sjöbusar och fiskekrogar. Lissabon var resans mål; jag skulle ha en och en halv månad på mig och jag hade bara två regler: undvik tyskarnas förskräckliga Autobahn och gärna alla andra motorvägar. Och bo på hotell med badkar på rummet. Jag skulle fylla halvvägs till hundra och då får det vara slut på campinglivet.

Jag hade fina kvällar, där hemma på mitt kontor. Jag satt där och drömde om sköna atlantvindar. Funderade på vilka viner jag skulle köpa i Frankrike. Och så gick jag och pillade på min cykel; en röd Canondale, som stod lutad mot en kärra full av bananer.

Kapitel 2

Det var en riktig racer med 27 växlar, som jag fått i avskedspresent när jag slutat som vd på Peabs el-avdelning. Kärran med bananer hade jag också fått fint inslagen med röd rosett runt. En sådan fin cykel var ju tvungen att rastas. Den var värd ett riktigt äventyr. Och eftersom jag hade sex veckors semester innan jag började mitt nya jobb hade jag för första gången på 30 år en riktigt god chans att släppa taget om mitt liv fullständigt.

Tanken var att jag skulle cykla själv. Men jag avslöjade mina resplaner på min 50-årsfest, när solen gått ner och groggbordet dukats fram. Ett berusat sus spred sig i rummet.

”Du vänder i Danmark,” gastade någon. Och så skrattade de gin och tonic-trubbiga gästerna. Men min bästa vän Janne kom fram och klappade mig på axeln. ”Du vet vad som väntar va?” frågade han. ”Aprilväder, snöstorm, regn och helvete. Och vilka bölder i röven sen.” ”Du vet, i Lissabon är det vår,” svarade jag. ”Ja, det är väl som Evert Taube sjunger, flickorna finns i Lissabon.” ”Nja, det finns något exotiskt med den staden,” sa Calle.

Kapitel 2

Janne såg att det fanns något i blicken hos mig. Han hade redan förstått att hans gamle vän menade allvar – men just i det ögonblicket började Janne själv vända och vrida på idén i sitt eget huvud.

”Ja, du kanske har rätt. Det är nog inte en så tokig idé. Det kanske till och med hade varit jävligt roligt. Du och jag har alltid haft jävligt skoj tillsammans…” Så ställde sig Janne i givakt. ”Härmed anmäler jag mitt deltagande, jag hänger med.” Strålande broder,” sa jag och tog min blivande resekollega i näven

***

Kapitel 2

Jag träffade Janne, för första gången, under minst sagt märkliga förhållanden, i det forna Östtyskland. Året var 1975 och runt varje gatuhörn, mellan varje kullersten, spökade andra världskriget. Lika skräckinjagande var den nya tiden; med kommunisterna, Berlinmuren och Stasi. Uppe från tv-huset på Alexanderplatz gick det att se hur bomberna fallit. I raka linjer låg de ryska betonghusen i spåren efter de allierades attacker. Den vyn var en talande bild av ryssarnas kamp för att förvandla en sargad stadsdel till den perfekta kommuniststaten. Livet där nere, innanför murarna, var minst sagt surrealistiskt. Framförallt för oss utländska arbetare, som klarade oss undan många av de regler som gällde östtyskarna.

Recension

Sagt om boken:

”En frustande, burdus, lite maritimt grovkornig historia om två el-proffs från Skåne som en dag bestämmer sig för att knäcka vardagen. Göra något annat. Kyssa havet, segla jorden runt. Det är verkligen sanslöst kul när räddarna i nöden kommer till en ny plats, tar en källarkall pilsner, en angöringssup och sen börjar fixa elfel. En långseglarbok som inte sparar på krutet.” Världens gång, Göteborgs-Posten. John Brovik.

”Boken är inte bara en innehållsrik reseskildring. Den handlar också om tuffa beslut - att bryta upp med sitt vardagliga liv för att göra något helt annat, att övervinna sina rädslor och om uppoffringar, att vara beredd att sälja sitt hus för att köpa en båt. Språket är medryckande och journalistiskt flytande. Inga förkunskaper krävs. Segla med Albatross med Carl-Erik Andersson och Janne Larsson är en läsupplevelse, en riktig bladvändare som väcker tankar och drömmar; en bok som länge dröjer sig kvar i minnet.”
Lektör: Heli Karalambev
Bibliotekstjänsts Häfte: 12101202